Återigen har snart en månad rasat förbi. Ändå slås jag fortfarande konstant av känslan av att "vi sågs igår". Förra året, mellan alla dagliga turer fram och tillbaka från Gävle, noterade jag en dag att björkarna hade slagit ut. När Jonas åkte in på sjukhuset fanns det inte ett grönt löv. När jag åkte från sjukhuset sista gången var träden gröna. Vad som hände däremellan vet jag inte. Allt gick i slow motion och det enda som egentligen kändes riktigt verkligt var sövande puffandet från Jonas syrgasmaskin. Nu, nästan ett år senare, inser jag att björkarna återigen är på väg att slå ut. Varje dag blir det lite grönare. Samtidigt som jag älskar säsongen så hugger det till i bröstet emellanåt. För varje vår kommer bli en påminnelse om att ännu ett år har passerat. Och även om de flesta dagar går ganska bra så smiter det ut en tår här och där. I princip dagligen. Och vissa dagar är det snarare en flod som inte tycks ta slut...
Saknaden blir så brutalt uppenbar ibland. Idag gick jag återigen igenom lite bilder och filmklipp på Jonas. Samtidigt som det värmer så smärtar det också bortom ord. Jag satt på mamma och pappas altan i ensamhet och grät högljudt. Saknaden är så stor... Acceptancen och sorgen har jag nog lyckats ta mig igenom nu. Det sägs ju att det tar ett sorgeår att gå igenom nåt sånt här. Ändå blir jag aldrig kvitt saknaden. Den är någonting jag kommer bära med mig genom livet... Men mitt i allt så märker jag ju hur det inte längre handlar om att ta sig igenom minut för minut - så som det var första tiden. Det handlar inte heller om att ta sig igenom en timme eller en dag. Utan nu pratar vi veckor och månader. Skrämmande... Snart har det gått ett helt år... Snart kanske det handlar om att ta sig igenom år efter år...
En sång säger "kan man älska nån på avstånd - ja det skiljer många mil". Svaret är på den frågan ett glasklart ja. Kan man älska någon som inte längre lever. Absolut. Men ibland är det lite svårt att veta hur man ska formulera sig. "Min bror är" - eller ska man säga "min bror var".... Kanske mer grammatiskt korrekt men någonstans tror jag ju att han mer levande än någonsin. De värsta orden är fortfarande "min bror är död". Det kommer jag nog aldrig kunna säga. "När Jonas dog" går av någon anledning mycket bättre. Dog som om det vore en process känns inte lika skrämmande som det finita ordet DÖD... Men läste ett citat idag som jag gillade. Som visar på en annan tidsuppfattning än vår. Det bjuder jag på såhär till försommarkvällen:
Eternity is so close that any "Good Bye" in reality is a "See you tomorrow".
