It is only for a time...

Satt ikväll och rensade blåbär när min man Henrik kom och gjorde mig sällskap med gitarren. Jag kände mig lite nere och bad honom sjunga någon av de sånger han skrev till mig i början när vi blev ett par. Första versen i en sång fick en helt ny dimension nu...

"Now distance separates us

It's only for a while

And though we may feel lonely 

It is only for a time..."

Vilken nåd det är att vi har ett hopp ändå! Sista veckan har varit ganska tung. Det började med att det var "tre-månaders-dagen" i söndags - vilket i sig var tillräckligt för att få mig ganska gråtfärdig. Sen blandades det med en hel del oro för mitt jobb... Känns kanske inte som tajmingen att köpa hus var den bästa när det verkar så svajigt men jag försöker välja att tro att det ska komma något gott ur det. Stängs en dörr öppnas en annan... Men hur som helst har den här veckan inte varit så rolig. Kanske är det också för att min väldigt efterlängtade semester är över och att jag går tillbaka till ett jobb jag inte vet hur länge jag har kvar imorgon... Det visar sig men mitt i allt är jag så tacksam för min familj. Ibland har jag nog tagit den för given... Även Jonas. Det gör ont i hjärtat att tänka på de gånger jag inte funnits till där för honom - oftast på grund av mina arbetstider (mest kväll- och helgjobb). Men nu när båda mina trygga punkter, jobbet och familjen, svajar så inser jag ändå vad glad jag är för att jag har min tro. Min tro om att livet är mer än här och nu. Tron på en himmel och en gigantisk återträff en dag. En tro om att livet har en mening även om frågorna tycks många. En tro att det kommer en gryning efter varje becksvart natt... För det är så att oavsett vad vi går igenom så är tillfälligt. "It is only for a time" som Henrik skrev.. Sen väntar något annat, förhoppningsvis mycket bättre, bakom nästa krön. Läste i min engelska bibel igår som är skriven på lite modernare, friare språk. I Jesaja står det så här:

"I haven't dropped you. 

Don't panic. 

I'm with you... 

I'll give you strength. 

I'll help you... (Jes. 41:10)

God doesn't come and go. 

God lasts." (Jes. 40:28)

Jag förstår inte det som händer men jag väljer att tro på en gryning, en bättre framtid. Hur mycket jag än emellanåt skäller och är arg på Gud över det som hänt så återkommer jag alltid till att han ändå är mitt hopp. Mitt hopp om att vi ska få träffa vår efterlängtade Jonas igen. 

Vi har för övrigt precis beställt gravsten. Där står det: Älskad och saknad - tills vi möts igen! 

Vill någon förresten höra Henriks fina sång så kan du klicka här

Mitt nya liv!

Inatt är det tre månader sedan... Den dagen jag fick smset om att du flyttats till IVA (intensivvårdsavdelningen) förändrades mitt liv. Jag kanske har haft en väldig tur i livet. Jag tyckte innan allt det här hände att jag hade gått igenom tunga perioder i livet men ingenting kan jämföras med de sista tre månaderna. Eller ja, som sagt tiden du låg på IVA var inte heller så rolig - så de senaste 3,5 månaderna har varit de värsta i mitt liv. Man bearbetar sorg på olika sätt och eftersom jag bloggat när jag mått som sämst så syns kanske lite av min kamp här i blogghistoriken. Men när jag ser tillbaka på den här tiden så var det inte sorgen eller saknaden som höll på att ta livet av mig - utan bitterheten. Bitterheten på Gud, bitterheten på livet och ilskan över orättvisan att du var tvungen att lämna oss. Den bitterheten höll på att äta upp mig inifrån. Vet att när jag bodde i Uganda så talade jag ibland om bitterheten som en gift - nu har jag själv smakat på dess kraft. När det var som jobbigast, under Smålandskonferensen, gick jag fram för förbön. Ganska motvilligt men jag orkade inte kämpa längre. När jag fick förbön där bröts någonting och bitterheten släppte sitt grepp. Jag förstår fortfarande inte och frågorna, förtvivlan finns kvar men den kvävande bitterheten är borta. Saknaden och sorgen kan jag däremot leva med. Sorgen och saknaden vill jag leva med för jag vill aldrig glömma dig!

Nu är det tre månader sedan du dog, i natt faktiskt för att vara exakt. Det är tre månader fyllda utav enorm saknad, många tårar och mycket kamp. Men, jag ser ett ljus i tunneln. Det känns som jag tagit mig igenom mitt eldprov med livet i behåll. Jag har vandrat genom dödsskuggans dal och kommit ut på andra sidan. Jag gråter inte lika mycket längre utan jag gläds mer åt alla minnen. Jag lever på hoppet om att vi ses igen och ska ta igen all den tid vi nu förlorar. Det finns fortfarande jobbiga stunder men jag ser framåt. Någon skrev till oss efter du dött att himlen nu kommer vara oss kärare än någonsin och så är det. Där min skatt är kommer också mitt hjärta att vara... Jag tänker mycket mer på himlen nu än tidigare. Jag längtar dit men jag känner också lust att leva. Vi har köpt hus i veckan min man och jag!

Vi planerar för att leva länge och leva bra även utan dig... Givetvis önskade vi att du var här för att dela det med oss men mitt i allt så känns du så otroligt nära. Jag bär dig nära mitt hjärta och ibland känns du nästan skrämmande levande! Och kanske är det så att du är mer levande nu än någonsin...

Jag tror det är så - att du verkligen har hittat hem nu. Ett hem där alla bitarna faller på plats, ett ställe där alla frågor får sitt svar och det är underbart helt enkelt. Du hade bara turen att komma dit först... Jag väntar mig en grym guidad tur en dag brorsan! Men fram tills dess så lever jag på alla goda minnen du bjudit på. Men även om sjukhusbilden av dig är svår att sudda ut från näthinnan så är det så här jag vill minnas dig...

Dina snälla ögon, din förnurliga blick, ditt snea leende och dina sköna kommentarer. Jag kommer sakna dig tills dess att vi möts igen helt enkelt - det är min nya verklighet. Men jag ser ljust på framtiden ändå! Ljuset har brutit sig in i min tunnel... Vi ses en dag, någon annan gång, någon annanstans. 

Livet går vidare... :(

Jag skriver inte längre lika ofta men det beror mest på att jag inte vet vad jag ska skriva längre. Dagarna avlöser varandra och livet går vidare. Eller vi går vidare - men ärrade genom livet. Det gör dock ont att livet faktiskt går vidare... Jag gråter inte längre varje dag på samma sätt som i början. Istället kommer smärtan och saknaden mer koncentrerat emellanåt, men ganska kraftfullt ändå! Jag ser inte längre bara "sjukhus-Jonas" framför mig utan försöker numera mest tänka på den goda glada (något pessimistiske eller iaf realistiska) Jonas. Jag försöker skriva ner mina minnen av honom - för jag är livrädd att glömma hur han var! Det kanske låter löjligt men jag vet hur dåligt mitt minne är... Saker som idag kanske känns självklara kan vara bortglömda om några år. Så jag skriver ner allt jag kan komma på. Kanske är det en del i min bearbetningsprocess också. Den här nog bara börjat men jag känner mitt i allt hur tacksam jag är för att vi var så pass nära. Jag förstod det kanske inte när han levde men jag inser nu vilken förmån jag haft av att lära känna min bror så pass väl. Han var ju trots allt en väldigt privat person... Vi hade en dålig start men med åren har vi blivit riktigt nära och därför är kanske tomrummet extra stort. Så stunderna emellanåt kan fortfarande vara tunga men jag har läst en så bra bok sista dagarna som jag vill passa på att rekommendera. Den heter ''Himlen finns på riktigt'' (köp här!). Den är verkligen så bra och ju mer jag tänker på himlen desto mer ok känns det att han är där även om jag saknar honom BIG TIME. Men samtidigt så är jag tacksam att jag kan sakna honom för det tyder ju bara på hur nära vi var... Livet går vidare men det är liksom inte samma sak längre...

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

Och nånting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

Men ibland blir den aldrig densamma mer "

My burden

Jag vet att jag ibland får lite konstiga liknelser. Men jag har känt mig så sliten på slutet. Mitt tålamod är noll, min frustration är ovanligt stor men min trötthet har varit enorm. Kanske har jag pushat mig själv för hårt i mitt försök att ha allt så normalt som möjligt - jag vet inte. För några veckor sedan, medan jag fortfarande hade ambitionen att jag skulle orka med samma träningstempo som innan Jonas dog, svimmade jag på gymmet. Den nivån ligger vi alltså på (sen la jag ner träningen helt i flera veckor). Ska försöka öka lite sakta nu men jag är så enormt trött.. Därför är det skönt att jag nu äntligen går på tre veckor efterlängtad semester! Känns helt otroligt! Efter att ha jobbat sen jag var 13 (alltså i 14 år nu) så ska jag ha min andra sommarsemester! Men frågan är om den första överhuvudtaget räknas då det var i samband med bröllop och bröllopsresan för fem år sedan. Skulle inte direkt kalla det semester veckan innan sitt bröllop... ;) Så min första svenska vanliga semester kommer alltså om några timmar!! Yeah!

Men som sagt, jag har insett att all den sorg och saknad jag bär på tär mer än jag vågar förstå. Förra veckan var det tungt emellanåt även om dagarna ändå på något sätt går "bra" och allt rullar på. Det blir ju lättare med tiden men å andra sidan blir det allt längre sedan jag fick träffa den där lilla spjuvern Jonas. Mina andra syskon var så långt borta, pappa & mamma var bortresa och Henrik på jobbet. Slutade med att jag spenderade en fin dag med Henriks familj men det är konstigt att även om man är med folk så kan man känna sig ensam... Kom att tänka på Frodo där och då. Hur han i sagan om ringen bär den där lilla ringen runt halsen. Det ser inte speciellt betyngande ut men ändå så blev han helt utslagen av att bära den. Så känner jag ibland. Det är "bara" saknaden efter en bror jag bär men ibland är det alldeles tillräckligt!

Sorgen skär i kroppen och saknaden mattar ut en så totalt. Sen helt plötsligt så går det bra en stund igen - för att när man minst anar det slå till igen. Idag började det regna och jag satt där stirrandes ut genom fönstret. I takt med att regnet strilade ner för fönsterrutan dämdes mina ögon upp av tårar. Jonas sista dagar, hans ord sista veckan och hans tomma blick sista minuterna var så verkligt. Allt är så inpräntat och går inte att förtränga. Samtidigt så är allt ändå så dimmigt.
Jag förstår inte att jag klarade av det då med tiden på sjukhuset.
Jag förstår inte att tiden sen dess har gått så fort!
Jag kan inte ta in att han inte kommer tillbaka.
Jag förstår inte hur Gud kunde ta ifrån mig något av det käraste jag hade... Jag som tyckte jag verkligen bönade och bad. Jag vet dessutom att jag inte var ensam om att be om det där miraklet heller. Ändå har bitterheten på Gud släppt nu men ibland undrar jag hur jag ska kunna lita på Gud helt fullt igen. Sist jag gjorde det så blev en av mina allra dyrbaraste tagen ifrån mig... Ändå så tror jag inte att det här var Guds vilja! Jag tror han vill lycka, välgång och ett långt liv för alla så jag försöker att inte skylla på honom - även om jag tror han tillåtit det ske. Så det känns lite dubbelt när folk säger att de ber för oss. På ett sätt så undrar jag vad för nytta det egentligen gör. Å andra sidan så tror jag det gör betydligt större skillnad än jag faktiskt känner. För jag känner mig ju som den där ensamme ringbäraren Frodo. Som bär på en ring ingen annan kan bära åt honom. På samma sätt kan ingen annan bära min saknad. Och, om inte vi som familj saknar Jonas - vem ska då göra det? Vore han inte saknad skulle han ju inte varit älskad. Vore han inte älskad skulle han ju dött förgäves. Men ack så älskad han fortfarande är den lilla mannen!

Men, även om jag känner mig ensam ibland och även om saknaden är tung att bära emellanåt så tror jag att det finns folk där ute, likt Sam som kanske bär oss när de inte kan bära saknaden åt oss. Folk vars omtanke värmer djupt in i hjärtekammaren. Och, den främste bäraren av alla är nog Jesus själv som inte lovat oss en dans på rosor men som lovat att vara oss nära alla dagar - även de dåliga. Jag citerade fotspår i sanden i ett annat inlägg och har du inte läst den är den värd att läsas. För jag tror att en dag när jag ser tillbaka på den här tiden så kommer jag inse att han under den här tidvis jobbiga perioden i livet inte bara gick bredvid mig utan rent ut sagt bar mig igenom eländet.