torsdag 26 december 2013

Julen..

Vi har överlevt... Julen var sig faktiskt ganska lik. Jag har trots allt firat jul utan Jonas förut. Tre gånger närmare bestämt.
2004 var jag i Kenya
2007 var han i Sydafrika
2009 var jag på Zanzibar.

Från och med nu börjar en ny era. En era helt utan Jonas. En ny tradition har fötts av att på julaftonskvällen gråtandes gå till Jonas grav... Känns fel. Känns knäppt. Men så är livet ibland. Men även en annan tradition har fötts! Jonas gillade ändå aldrig mina julklappar. Han tyckte generellt sätt att jag köpte onödiga saker... I år fick "han" något väldigt användbart! Lite symbolisk så gick jag in på Unicefs gåvoshop och köpte barnvaccin. Hade Jonas fått sitt vaccin hade han kanske varit med oss idag! Men kanske kan de vaccin jag precis skickat iväg (med gåvokort sänt till Jonas gamla e-mail) utgöra skillnaden mellan liv och död för någon annan. Det känns livsviktigt!

Vanligvis brukar jag oftast stödja Trosgnistan men här hittar du länken om du också vill ge bort lite vaccin (eller något annat)!

söndag 22 december 2013

Jul - glädjens högtid?

Just nu känner jag mig död på insidan. Livet liksom rullar på. Jag har gjort knäck och julgodis. Grannen är klädd, paketen inköpta, huset är julpyntat och det är den 22 december. Jag har "gjort allt" som hör säsongen till. Nästan. Jag "borde" kanske ha spelat julsånger i flera veckor. Jag "borde" njuta av vad som är en favorittid på året. Jag "borde" ha julkänslor men orkar inga måsten just nu - känner mig istället ikväll helt tom. Jag trodde det skulle kännas "värre" - men jag känner inget alls vilket är skrämmande det med. Helt avtrubbat - så trött.

Syskonen är hemma - vilket i sig är underbart! Men det blir liksom bara tydligare att någon saknas... Det blir mysigt med julafton men just nu vill jag bara sova... Känns fortfarande så sjukt att Jonas inte är här med oss. Kan inte ta in det trots att det gått sju månader... Konstigt att det blir en jul utan hans missnöjda kommentarer på mina knäppa julklappar... Att man ska behöva åka till hans grav och stirra på en grå trist sten för att vara fysiskt nära istället för att stjäla åt sig en av de där ofrivilliga kramarna. Önskar jag oftare sagt till honom hur fantastisk han var! Hur mycket jag älskade honom. Att jag skulle förstå hur mycket jag skulle komma att sakna honom. Att jag njutit mer av tiden vi hade tillsammans. Men nu sitter jag istället här och ältar mina minnen... Glad att jag har dem och med lite tur dimper fotoboken ner i brevlådan imorgon. En klen tröst kanske men iaf nåt att krama lite på.

Ska nog lägga mig snart innan jag blir allt för grinig här. Men på ett sätt är det skönt att jag inte är så julstressad i år. För julen handlar ju egentligen inte om alla de där sakerna man MÅSTE göra... Julen är ju en tid av kärlek, familj och gemenskap. Men just därför sticker det också lite extra i hjärtat eftersom någon man älskar som saknas så djupt. Men jag orkar inte. Det blir jul ändå. Vi har stretat på bra i nya huset. Fyra rum är "klara" för inredning på 2,5 månad. Kanske därför jag inte orkar hitta rätta julkänslan. Men undrar om Maria och Josef hade någon riktig julkänsla i sitt stall där i Betlehem den där natten... Tror inte heller Maria och Johannes kände storheten när de betraktade den blodiga mannen de älskade hängande där på korset heller... Känns lärorikt att betrakta julen från en annan sida även om jag hellre skulle vara julentusiast i år också. Men julen betyder så mycket mer än julklappar, julmat och pyntade hus... Älskar ordspråket, och vet att jag lagt upp den förut, men här kommer den ändå. En liten "julhälsning" från mig till er...


lördag 14 december 2013

To My Darling Loving Brother

Hittade en dikt som vi lika gärna kunde ha skrivit. Bytte bara namnet...


We stood by your bed side
all holding hands full of tears
We held your hands
and stroked your hair
watching you just lay there
without a smile or a laugh in sight
this was to be your last fight
We all talked about your good times
for us they will never fade
we wanted you to feel the love
as we did love you more each day
We watched your every breath
and prayed it wasn't the last
the time we got to share together
went by too quick ... far to fast
we wanted you to wake up
please Jonas not your last
tell me its a nightmare
and not our last good byes

As your last breath drew closers
our hearts were sinking deeper
we were there by your side
holding hands
full of tears
this was our last good nights
then there it was
your final breath of air

I did not want to believe it
this was not fair
we held your hands
and were praying again
we were not ready
we did not want this
we had to understand you were now at rest
up high in the sky shining your best
with no more suffering any more
you were starting the life of the brightest star
we held your hands and squeezed you tight
it was time for us to say good night
All our hearts could do was cry
we will miss you michael so so much
we got up slowly
still praying it was not true
but one by one we leaned over you
tears streaming down our face
we kissed you and had to walk away
saying our final good nights
was the hardest thing ever in sight
but this was the time to say
Jonas our dear brother good night
sleep tight we love you
always and forever in our hearts
always and forever we love you so much
sleep tight now our precious brother
you will be missed more than ever
your loving warm smile and cheeky little laugh
we remain with us and be a part of our lives
shine brightly every night
good night god bless
your will always be the best

© Tracey

tisdag 10 december 2013

Juletid...

Ja.. Då var det snart dags då. Bara två veckor kvar idag för att vara exakt. Och det känns ganska ok. Längtar så att få hem mina andra två syskon!! Det känns ju på att ha dem på andra sidan jorden inte minst när man är van att iaf ha ett syskon ikring sig. Har längtat hela sommaren efter vintern och nu är den här. Och det känns ok. Under sommaren kände jag mig mest lamslagen av sorg och jag ville att den skulle gå över. Nu har den gjort det och en ny årstid är här. Hoppas även det gäller rent själsligt att vit mjuk bomull sägnar ner från himlen in i mitt liv och återfuktar jorden. En tid av vila och stillhet för att man ska få kraft att orka ännu ett år. Ännu en vår och ännu en blomstring. Och faktiskt för det mesta så känns det just ok.

Boken om Jonas liv är i princip klar nu och jag längtar som sagt att få hålla den i min hand. Jag tycker den känns värdig - den speglar min bild av honom. Inte helt förskönad men ändå underbar. Så, ja jag kanske blir sorgslagen på julafton - att några tårar kommer rinna är liksom helt naturligt. Det gör det ju i princip dagligen iaf så det är ingen stor grej men jag tror på en bra jul under omständigheterna ändå. Men jag har dragit ner på alla måsten och kvar finns bara ett - gemenskap. För livet är för kort och det är det som faktiskt verkligen spelar roll och lämnar varaktiga minnen. Så ta hand om varandra där ute och stressa inte ihjäl er i alla måstens träsk i julstressen. För det julen verkligen handlar om är något helt annat...

söndag 1 december 2013

Allting kan gå itu men hjärtat kan gå i tusen bitar...


Även om jag älskar att jobba med albumet om Jonas så gör det ändå ont. På ett sätt så känns han så nära när jag nu går så in i hans liv samtidigt som smärtan skär så djupt när jag inser att han inte längre finns här.. Önskar man kunde ringa till himlen och bara prata en stund eller skicka ett litet meddelande upp dit om att jag saknar honom. Älskar honom...


torsdag 28 november 2013

Frid med döden?

Innan allt det här hände trodde jag att jag hade frid med döden. Jag trodde att bara gamla människor dog och att de dör mätta på att leva. Fast jag visste att det inte var så. Jag visste så klart att unga människor också dör. Men "det händer aldrig mig". När en klasskompis mormor dog i våras tyckte jag hennes reaktion var lite "too much" och sa det till en annan klasskompis. Just med motiveringen att jag hade "frid med döden". Så känner jag inte längre... Jag hatar döden för det mesta. Döden tog min bror ifrån mig. Det är verkligen någonting helt annat när en gammal människa dör som är mätt på att leva. Va skönt att få känna att man levt ett fullt liv och inte orkar längre. Då kan döden komma som en stillsam vind, en räddande ängel. Men när döden går fel och tar en relativt frisk och helt underbar 24-åring. Då har jag inte frid över det längre. Det är helt uppåt väggarna och galet fel!

Nu finns det de som tycker att jag tar det här lite för "too much" också men de människorna vet nog inte vad de pratar om. Det går inte jämföra en ung människas död med en gammals. Saknaden kanske är lika men den orättvisan går inte att jämföra. Har gjort något jag fasat för idag. Skrivit av dagboken från sjukhuset. När man är inlagd på IVA, iaf i Gävle, så skrev sköterskor, och vi, en dagbok. Jonas lidande under sina 11 dagar på IVA är inget jag frivilligt läser men behöver det för att göra klart fotoboken om hans liv. För det är så. Hans liv blev inte längre men är ändå komplett. Ingenting kan läggas till och ingenting kan dras ifrån. Det var Jonas liv. Kortare än många andras men ändå ett helt liv. Jonas liv. Längtar efter att ha den färdiga boken i min hand nu. Krama den... Gråta lite... Skratta lite... Minnas...  Vill känna att jag har bearbetat den delen klart. För faktiskt, hans liv var rikt. Han var djupt älskad. Han hade roligt. Han har upplevt saker. Han har utvecklats. Han har sprängt sitt målsnöre. Och det är väl ändå det livet handlar om? Han dog för tidigt enligt mig men han levde ändå inget halvt liv. Han levde sitt liv och när jag bläddrar igenom fotoboken så inser jag en sak. Att hans liv var värt att leva! Att hans tid med oss var en gåva jag aldrig skulle vilja vara utan. Det ger mig styrka att brottas vidare med faktumet att jag kanske inte får frid med att han dog men ändå frid med döden. Döden kom som en tjuv men min tro, och min förhoppning, är ändå att döden inte är slutet utan bara en ny början.

onsdag 20 november 2013

Grattis på 25-års dagen...



Ja... Hade du levt hade det varit din födelsedag idag. Åh vad jag önskar jag fick fira dig!! Förra året missade jag din födelsedag eftersom jag var i Irak och nu är du inte längre här så jag kan inte fira dig... Var till din grav idag iaf. Absurt sätt att fira någons födelsedag... För även om du inte längre blir äldre så kommer alltid den 19 november vara din dag! Är så fantastiskt glad att du kom in i våra liv och blev just min lillebror. Den 19e november kommer alltid vara den dagen då våra liv blev så mycket rikare.  Precis som den 25e maj alltid kommer vara den smärtsamma årsdagen då våra liv blev så mycket fattigare. I övrigt så har jag tittat på fotboll idag. Det är inte direkt något som intresserar mig men jag gjorde på grund av dig... För du skulle sett matchen. Du skulle varit lika eldigt engagerad som alltid och lika sur som du alltid blev efter en förlust...

Livet känns så mycket fattigare utan dig... Dina kommentarer, din humor, din värme, din sarkasm och din pessimism. Jaja,,, Grattis lillebror. Älskar dig to the moon and back!

Bilden på hatten är från min 25-års dag. Känns orättvist att du fanns där för mig men att jag inte fanns där för dig....


måndag 18 november 2013

Min sårskorpa...

Tiden läker alla sår sägs det... Det tror jag inte på. Tiden i sig själv läker ingenting. Men med tiden så kanske man hinner bearbeta vissa saker. Snart är det sex månader sedan min värld rasade samman. Ett helt halvt år av chock, saknad, panik, ilska och bitterhet. Sex månader av frågor utan svar. En tid av så gott som dagliga tårar. Även om allt annat numera är som "vanligt" igen. Tiden i sig har inte förändrat mycket. Saknaden finns där... Känslan av overklighet är kvar... Men ändå mitt i allt så inser jag att jag lärt mig leva med det. Tårarna rinner fortfarande ibland inser jag. Dock så märkar jag dem inte så mycket längre. De kommer ibland när jag hör en sång, ser en film, eller på något annat sätt påminns om min älskade lilla Jonas. Faktum är att tårarna rinner just nu. En sakta, stilla salta ström ner för mina kinder. Men jag känner den knappt - för jag har blivit van. Jag har insett att jag börjar kunna prata om det som hände. Nästan maskinellt om sjukhustiden faktiskt. Däremot kan vissa enkla frågor som "Hur mår du?" rasera min mur. Simpla tankar river upp den tunna sårskorpa som faktiskt bildats med tiden...



"These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase"
"And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace"
"Allting kan gå i tu - men ett hjärta kan gå i tusen bitar"

Riktigt så illa är det kanske inte. Men under den numera tunna sårskorpan ligger det ett sår som kanske aldrig kommer läka helt. En numera nästan helig gravplats inom mig där Jonas minne fortsatt lever. För jag har verkligen förlorat någon som aldrig kommer kunna ersättas. Och trots det så mår jag faktiskt ganska bra... Mitt i allt... Men ibland tvingar jag mig stanna upp och tänka till. Det är så jag inser att tiden inte läker några sår men ändå på något sätt så går livet vidare. Och jag får försöka följa med. Och Gud har faktiskt lovat att "Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka". (Jes 42:3) Ibland har jag känt mig som ett brutet strå. Ja ibland, speciellt i början kändes jag rent trasig på insidan. Men Gud har lovat att han inte ska krossa mig. Istället vill han hela mig. Bibeln säger att Gud är vår själs herde och vårdare. Så tiden läker inga sår men med tiden så läker Gud mina sår om jag låter honom göra det. Jag försöker och jag ser ju trots allt nu en sårskorpa på ett tidigare helt öppet sår...
 
 

torsdag 14 november 2013

Lyckodrömmar

Nu har jag drömt om dig flera nätter i rad. Inga jobbiga drömmar - utan allt är som vanligt. Vanligt som det var innan den här mardrömmen blev verklighet... Du ser ut som för något år sen innan medicinerna började förstöra din kropp allt för mycket. Du är sådär lite lagom tanig och kinderna är inte längre svullna. Känns så bra att få träffa dig! Prata. Skratta. Bråka. Tjafsa. Skoja. På något sätt så känns det inte lika länge sen jag träffade dig när jag vaknar och dagarna blir lite lättare att uthärda... Jag saknar dig!!!

onsdag 6 november 2013

Påtagligt påmind..

Det behövs så lite för att bli påmind. Av någon anledning började jag och Henrik nynna på "Bä bä vita lamm igår"... Den liksom blev kvar i huvudet och det gjorde lika ont varje gång jag kom till "...och två par strumpor åt lille lillebror."

När vi var små brukade mamma och pappa ta med oss för att titta på fåren. Jag älskade får... Jag älskade sången och jag sjöng alltid för glatta livet när jag kom till TVÅ PAR STRUMPOR ÅT LILLE LILLEBROR. Dels för att han alltid var så hemskan liten till skillnad från mig som var så stor och så förståndig. Men också för att strumpor det visste jag minsann vad det var till skillnad från hällasråck åt far och söndagskjol åt mor... Men igår när jag hade sången på hjärnan gjorde det bara ont. Det blir inga fler strumpor åt min lille lillebror :( För min lillebror lever ju inte längre! Så sjukt ont det hugger till ibland.

söndag 3 november 2013

Allhelgona


Ja, då är det tydligen sorgens "högtid". Hade inte gett den så mycket tanke mer än att jag tyckte det var skönt att stenen kom innan. Nu när den är här så fick jag ett gulligt sms ifrån en kompis som undrade hur det var - om det blev extra tungt nu när det blev så påtagligt. Men faktiskt så känner jag tvärtom. Helt plötsligt blir det legitimt att sörja för alla gör det. Känner mig inte lika ensam. Kyrkogårdens alla ljus glimmar som en majestätisk krona i den kyliga höstnatten.

Vi går nu mot ett halvår utan Jonas. Om två veckor skulle han ha blivit 25. Visst är det surt. Visst är det orättvist men ändå känner jag att jag har ro i det nu. Jag förstår verkligen inte varför men jag har accepterat. Och försökt gå vidare men hans minnen bär jag inom mig. Hela tiden. Jag tror man sörjer på olika sätt. Och jag ingen annan kan helt förstå hur det känns för någon annan. För alla är vi olika. Det jag tyckt varit jobbigast under de här månaderna, bortsett från sorgen och saknaden i sig, är folks kommentarer som man får höra bakvägen. Att jag sörjer för hårt. Att det är "konstigt" att jag bär hans kläder. Att jag borde ha gått vidare vid det här laget. Det sårar och ingen kan förstå den strid min själ har utkämpat för att överhuvudtaget ta mig vidare timme för timme under min så kallade sorgeprocess. Vissa saker har känts helt nödvändiga för mig - som ett led för överlevnad. Då skitar jag vad andra har att säga för nu - med nästan ett halvårs bearbetning i bagaget så inser jag ändå att jag måste gjort någonting rätt. För jag är igenom dödsskuggans dal. Resan är inte över än men jag är igenom den värsta passagen. Med hopp om livet. Tron har prövats... Tron har hållit... Jag har hittat ett sätt att leva med min saknad. Och då känns det faktiskt skönt att det kommer en helg som allhelgona när man faktiskt får stanna upp lite extra och tänka till på de som gått före. Det blir liksom okej att sörja för en stund. Och vi är så många som sörjer! Jonas var inget helgon - och tro mig det är inte jag heller! Men ändå så kommer jag att tänka på ett bibelord från hebreerbrevets tolfte kapitel som skänker någon slags tröst en helg som denna...
"När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare"

Det finns så mycket som snärjer och tynger oss människor. Synd, skuld, skam, ånger, dålig självkänsla, sorg... Men faktum är att det kanske inte spelar så stor roll i slutändan. Vi har alla fått ett liv. Ett lopp att ta oss i mål på. Vissa får springa ett långt marathon - andra får endast en kortare distans. Men i mål ska vi alla en dag och enda sättet för mig att inte snubbla för mycket på vägen är att titta framåt. Uppåt. Vid mållinjen står Jesus själv med öppna armar för att ta emot oss den dag vi spränger målsnöret. Och jag tror även han står vid varje vätskekontroll längs vägen... 

fredag 25 oktober 2013

Fem månader...


Stenen kunde inte kommit lämpligare! Strax innan allhelgona och inatt är det fem månader sedan Jonas lämnade oss... Dagarna avlöper varandra men saknaden ligger kvar även om sorgen under stundom lättar.

Mamma berättade att stenen kom idag så var ju tvungen dit en sväng ikväll för att spana in den. Den blev bra ändå.. Känns lite mer värdigt att han har fått en egen sten nu. Många fina små blomstergrupper och småsaker ligger också där. En av Jonas bästa vänner var nyligen på premiärmatchen för Jonas hockeylag i USA. Han köpte en puck som också ligger vid graven. Så fin tanke. Inget glädjer mig mer än när någon gör eller säger några varma ord om Jonas... Att få känna att han var älskad.. När vi var vid graven ikväll sa Henrik "att dö så ung... Det är ju inget liv". Men JO! Så mycket som han ändå hunnit röra vid mitt liv, familjens liv, andras liv... Då har han inte levt förgäves - även om jag hade önskat få ha min älskade lillebror längre vid min sida!

Var förresten till Ikea häromdagen och kände igen en av Jonas sjuksköterskor. Kunde inte hejda mig utan var tvungen att flyga på henne och tacka för allt de gjorde för oss, men även för Jonas. Självklart bröt jag ihop lite också för att tänka på sjukhustiden gör fortfarande mest ont. Det var inte "Jonas" som låg där. Iallafall inte Jonas så som jag vill minnas honom. Håller på att sätta ihop ett album nu från hans liv och här kommer några smakprov från barndomen. Det går att klicka på dem för att få dem lite större...





måndag 21 oktober 2013

Mitt ofrivilliga bildspel


Jag hatar när de här hemska bilderna förföljer mig.
Den tysta färden till sjukhuset mitt i natten.
Smset från Marcus att det inte spelar någon roll hur fort vi kör - för vi kommer ändå inte hinna.
Hur vi försöker slita upp den låsta sjukhusdörren.
Hur vi springer längs sjukhuskorridorerna.
Hur vi stormar in i Jonas rum och där ligger han.
Eller det som var kvar av honom.
Pustandet från respiratorn.
Den tomma blicken.
Tårarna som rinner på oss alla.

Våra tårar. Vår förtvivlan. Det som blev vårt sista avsked - eller första beroende på hur man ser på det... Jag förstår inte varför det här skulle hända. Så fruktansvärt onödigt! 

tisdag 15 oktober 2013

Tankar om döden...

Sista veckan har jag gråtit mycket. Högljutt och förtvivlat. Däremellan har det gått ganska "bra" men det känns så värdelöst att leva med den här saknaden. Jonas sa på sjukhuset att "det är jobbigt att leva med de här parallella världarna". Det är så det känns ibland! En värld med och en värld utan honom. Ibland känns han som en suddig dröm, som om han knappt skulle funnits medan han ibland är mer levande än livet självt och saknaden så brutal att jag tror jag ska gå i bitar. Jag tror mig ha kommit igenom sorgen. Jag har accepterat och jag går vidare men den här grymmans saknaden gör inte lika ont men är minst lika tung att bära! Har precis läst ett inlägg av Underbara Clara som berörde mig om hennes sorg efter sin mamma...
Det folk som vandrar i mörker ska se ett stort ljus säger bibeln...
Träffade en bekant förra veckan som sa några ord som levt kvar med mig...Han sa att vi föds tre gånger som människa. Det har fått mig att tänka lite... Första gången föds vi in i moderlivet. Livet där är bekvämt på allt sätt. Vi har det vi behöver men är egentligen ganska begränsade. Den dagen vi föds till jorden öppnar sig en helt ny värld - även om vägen dit kantas av våra älskade anhörigas smärta... Väl framme på jorden är allt blänande härligt. Vilka färger! Vilka spännande nya smaker! Och vilken frihet till skillnad från moderlivet! Kanske först när man föds till jorden inser man hur begränsad man var i det bekväma moderlivet.

Sedan föds vi för sista gången - in i evigheten. Även den dödsprocessen kan vara smärtsam för såväl individen som de anhöriga... Det är nog dock svårt att föreställa sig hur bländande härligt det kommer att vara i jämförelse med det här livet men en sak är nog klar. Även om livet ter sig annorlunda så kommer vi nog först då förstå hur begränsade vi var här och så mycket klarare vi ser saker där. Hur mycket härligare, färgstarkare och ljuvligare kommer inte evigheten vara?

lördag 12 oktober 2013

Två dikter..



Kände att jag inte riktigt hade några egna ord idag. Sista dagarna har jag gråtit mer igen. Saknaden är brutal! När jag målar i huset, när jag krattar löv, i bilen på väg till jobbet och t.o.m. när jag dammsög på jobbet - ja det kommer över mig lite när som helst. Hur kan du inte längre finnas här hos oss? Häromdagen ploppade ett gammalt inlägg upp som du skrivit på facebook och du kunde lika gärna skrivit det igår - fastän det skrevs för flera år sen. Att inte få några fler kommentarer från dig. Inga fler samtal. Inga fler kramar... Det är för hemskt för att vara sant men ändå är det så... Hittade en dikt av en vars bror brann inne. Delar den ikväll...

Yet another endless day
One filled with anger and pain
I´m hoping you´ll come back to stay
But I know it´s all in vain
In my mind I know you´re gone
But my heart´s still saying no
I don´t know how I´ll ever move on
Cause I really miss you so
How come the world keeps on turning?
How can we breathe through all our sorrow?

When you were trapped in that apartment burning
And never got to see tomorrow
I didn´t know you were leaving,
I had no reason to think you would go
I still believe you´re only deceiving
And it hurts, it hurts me so
Now I find myself constantly crying
Everything inside is black
I wasn´t there to stop you from dying
And now, you´re never coming back



En annan dikt:
Du er utvalgt av livets tilfeldigheter
Til å bli elsket av meg
for evig og alltid
Litt på tross av
men mest på grunn av,
de mange ting
som gjør nettopp deg
så inderlig spesiell for meg

måndag 7 oktober 2013

Mardrömmen....

Tyckte det känts så bra sista veckan! Jag har känt mig glad och saker rullar på. Iofs har jag varit väldigt upptagen eftersom vi fått husnycklarna och stökar för fullt i nya huset men inatt kom väl verkligheten ikapp. Bilderna från sjukhuset har jagat mig. Sjukhuskorridorer, opsykologiska sköterskor och dina sista dagar spelades plötsligt upp på mina drömmars ridå. Just de bilderna jag helst inte vill se och undviker att tänka på kunde jag plötsligt inte längre fly ifrån. Tänk att det snart gått fem månader.. Tänk att du om en månad skulle fyllt 25... Känns fortfarande konstigt och mest av allt hatar jag känslan av att du tynar bort. Livet går ju liksom vidare och du känns mer avlägsen. Det var ju länge sen vi sågs nu... Det är inte så att jag "glömmer dig" men alla de bilder jag tyckte jag hade inpräntade på näthinnen satt kanske inte så djupt som jag först trodde. Allt känns dimmigt. Allt känns fel. Vad är verkligt och vad är dröm? Du skulle ju varit här! Du kunde ha hjälpt mig att måla. Du var längre än mig och skulle inte behövt klättra lika högt på den där rangliga stegen. Du kunde ha hjälpt oss dra elen nu som får oss att känna oss alldeles bortkomna. Du kunde ha kommit med din humor och lättat upp stämningen när vi känner oss trötta efter en dags slit i huset. Men nu kommer du inte att göra det... Inte inte nog med att det tiden går så känns det som du försvinner allt mer. Ska sätta mig och jobba lite med fotoboken om ditt liv nu... Jag saknar dig!


onsdag 25 september 2013

Livets ärr


Har traskat omkring hemma i två dagar avskärmad från omvärlden och lyckligt ovetande om att det faktiskt är fyra månadersdagen sedan Jonas lämnade oss. Såg först för en timme sedan att det var den 25e idag och det var riktigt skönt att dagen inte varit "tyngre". Rent kroppsligt så känner jag mig sliten. Har ont lite varstans och vill helst bara sova. Så har jag känt det ett tag och jag tror jag helt enkelt kört för hårt... Försöker nu vila mycket och samla energi inför att vi får vårt hus nästa vecka! Känner jag mig själv rätt blir oktober en hektisk månad fylld av renovering och andra projekt!

Men nu när jag ändå sitter här så försöker jag tänka. Framåt... Bakåt... Mitt stora projekt sista tiden har varit att scanna bilder på Jonas. Har gått igenom föräldrarnas album och scannat närmre 600 bilder på Jonas från den analoga tiden... På de flesta bilder sitter vi tätt tillsammans. Skrattar. Busar. Ser lyckliga ut... Det är inte riktigt så jag minns vår relation från barndomsåren men jag har insett efter hans död att vår relation var betydligt närmre än jag förstod när han levde.. Det låter nog konstigt men den dagen han dog så dog även en del av mig. En ganska stor del av mig känns det som ibland. Min naivitet har bytts mot cyniskhet. Min framtidstro har bytts mot tvivel. Min glädje har bytts mot fruktan att andra saker jag älskar ska ryckas ifrån mig... Jag länkade till mitt gamla blogginlägg från mina egna vattkoppor i förra inlägget. Min kropp är fortfarande ganska ärrad från min egen sjukdom. Jag ser dagligen ärren i ansiktet, på magen, låren från när jag fick mina koppor. Läste en gång något i stil med att "ärr är något man ska vara stolt över. Ärren visar inte bara att du levt men att du överlevt". Men när jag ser mina vattkoppsärr så känner jag inte stolthet. Jag känner något annat... "Skuld" är kanske inte rätt ord men jag önskar det var jag som hade fått dö istället. Tycker att jag ändå levt ett rikt liv och Jonas hade mycket kvar att få uppleva... Han var värd fler år (och därmed inte sagt att jag inte är det) men jag hade gärna tagit hans plats om han kunnat få leva. Men det valet fick vi aldrig!


Nu lever jag vidare och försöker på något sätt hitta tillbaka och hitta min nya plats i tillvaron. Jag har varit till graven fyra gånger sista veckan. Inga långa stunder för det mesta men mest åker jag dit för att tända ljus. Det är inte så vanligt kanske att man tänder ljus redan i september men jag vill alltid mötas av ljus och värme när jag kommer till graven. Det är ju så jag minns Jonas i mitt sinne. Det är extra fint att komma till graven på kvällen då... 

Jag har lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat idag. Han menar att människor lever vidare när vi tänker på dem. Det skulle kunna förklara varför Jonas känns mer levande än någonsin. Jag ser det som mitt ansvar att föra hans minne vidare. Ingenting skrämmer mig mer än att glömma honom... Glömma hans skratt, hans personlighet och hans små egenheter som bara kan beskrivas med "så Jonas". Men jag tror han lever vidare i himlen och har det bättre än någonsin. Känner mig ändå rik som har ett hopp om att ses en dag. Hade jag inte det vore jag fattig - om än rik på minnen. Jonas skulle ju vara fett besviken om våra liv stannar upp bara för att han tvingades lämna oss för tidigt och vi slutade leva bara för att han gjorde det... Var dag är trots allt en sällsam gåva och det är så lätt att ta livet för givet...  Tänker på det hemska som hänt i Nairobi i veckan. Det som händer i Syrien. Det som konstant sker i många delar av världen. Livet är skört. Vår syster Debbie skrev häromdagen att "vad skönt det känns att veta att Jonas fick lämna med så mycket kärlek och värme omkring sig. Helt annat för de som nu förtvinar i Westgate.."

Men en av de saker som grämjer mig mest är att vi aldrig fick chans att prata om döden. Hade jag trott att han skulle dö hade jag velat veta hur han kände det... Nu tror jag Jonas själv visste men valde att inte prata om det. Det är sådan han var. Han ville inte oroa oss. Han hade hög integritet och han pratade ogärna känslor med oss. Därför uppskattade jag Kristian Gidlunds sommarprat. Han talade som den döende man han var och han sista ord var i programmet, och alltså en uppmaning till livet, var: 
”Jobba inte för mycket. 
Låt inte känslorna stanna i bröstet. 
Prata. 
Bråka aldrig om pengar. 
Våga säga nej. 
Våga säga ja. 

Jag ser tacksamt tillbaka på det som varit men är förväntansfull på framtiden! Jag tror det bästa fortfarande ligger framför. Jag väljer att gå vidare. Sårad. Ärrad. Men vidare. Ett steg i taget och med en backspegel i handen så ska det gå... Det måste gå!

onsdag 18 september 2013

Usch vilken dag!


Jag har fasat för den här dagen.. Dagen vi skulle bli tvugna att åter besöka Gävle sjukhus. Dagen vi åter igen skulle behöva vandra igenom IVAs kala korridorer och dagen vi skulle få beskedet om att något skulle kunna gjorts annorlunda. Att höra läkaren säga att "Tyvärr vi hade fel. Vi hade kunnat rädda Jonas...". Men riktigt så blev det inte. Jag har vandrat genom IVAs korridorer idag. Jag har hört läkarens röst men tröstfullt nog verkar de faktiskt gjort vad som stod i deras makt. Men det var lika jobbigt ändå att vara tillbaka på den plats där mitt livs (hittills) svåraste avsked togs och den plats där mitt liv gick i krasch. 

Vattkoppor! Eländans sjukdom... Inte ska man väl behöva dö i något sådant 2013! Men tydligen ska man inte ta för lätt dessa barnsjukdomar. Läkaren sa att i enstaka fall kan även en fullt frisk människa dö i vattkoppor. Jonas odds var ännu sämre - hans immunförsvar var redan utsatt. Jonas blev den där procenten i statistiken som "händer andra men inte händer oss".  Ironiskt nog så har jag läst igenom vår facebookkonversation. För 1,5 år sen så skrev han när vi talade om att jag haft vattkoppor att det är "only for the weak ones". Mitt mest lästa inlägg i min blogg skrev han följande kommentar till "Tror aldrig jag sett något så äckligt. Kommer inte kunna äta på en månad nu!".  Men han var inte vek! Han var väldigt tapper men till slut orkade inte kroppen längre ändå...


Hade egentligen tänkt dra ner på bloggandet men hänger nog kvar ett tag till... Idag har det varit tufft. Jag är trött och känner mig sliten. Känns inte alls kul att flytta om två veckor och starta vårt livs renoveringsprojekt i ett kråkslott... Dålig tajming! Vill bara sova.. Ska nog göra det snart tror jag.. Och hoppas att det en dag ska kännas lite lättare. Hoppas den dagen kommer snart!



måndag 16 september 2013

Du och jag Jonas...


Vi var inte så lika.. Vi tyckte inte så lika... Ibland trodde vi knappt själva att vi kunde vara syskon. När vi växte upp så bråkade vi så mycket att våra föräldrar höll på att få spel på oss. Vems fel det var låter jag vara osagt men vi kunde nog båda två! Minns en gång när någon av oss ställt till det och vi fått oss en ordentlig utskällning så smög jag förbi dig och viskade vasst "ditt fel - ditt fel - ditt fel". Det där med "ditt fel" följde med oss en bit upp i åren och ibland så kunde vi viska det till varandra även i vuxen ålder men då oftast med glimten i ögat. Men en gång när det faktiskt var mitt fel var när vi var på syskonresa i Kenya 2001. Vi bodde hos vår syster Debbie och helt plötsligt omringades huset av hennes vaktbolag som fått larm om akut uttryckning. Debbie och Marcus verkade ganska arga efteråt eftersom en onödig utryckning fortfarande debiterades och de undrade VEM som tryckt på larmknappen. Eftersom du var lite klåfingrig av dig så var du huvudmisstänkt.
-JONAS, har du tryckt på den här knappen???? bestämda storasyskon höjde rösten..
-Jag vet inte... Kanske... svarade en rädd liten pojke
-JONAS! 
-Ja kanske... viskade du fram.
Och du fick hela skulden medan jag gömde mig i bakgrunden. Så arga som syskonen var så kändes det inte riktigt som läge att avslöja att det faktiskt var JAG som tryckt på den där knappen... Det berättade jag först typ 10 år senare... Men nog var det så, att jag ofta ställde till det för dig.. Men vi hade ganska kul också våra olikheter till trots!!!


Under en period i tonåren hade jag "norsk-noja" och hade SÄPO fått nys på det skulle jag nog räknas som landsförrädare. Men ju mer jag pratade om norska desto mer pratade du om hur vackert det var med danska.. När vi var små hade vi fått en samling klassisk musik. Jag föredrog Vivaldi - du gillade Mozart. Egentligen visste nog ingen av oss något om klassisk musik men vi kunde ju inte tycka lika! När vi gick fotbollskola och tränade straffar på baksidan av huset var jag Rivaldo och du Ronaldo... Ja, det var enda sättet för oss att vara sams - för att vi kunde ju inte båda vara Pélé som vi egentligen ville vara. Men på den tiden hejade vi båda på Brasilien... Så trist att du aldrig fick chansen att komma dit på fotbolls-vm. Men lovar att jag ska titta åt dig!

tisdag 10 september 2013

Fatalismen...

Ser att min besöksfrekvens har minskat. Antingen så har jag tappat "stinget" eller så har intresset för vår sorg avtagit. Spelar inte så stor roll egentligen - "allting händer ju av en mening". Det har jag i alla fall alltid trott på något sätt.. Jag är som person ganska naiv och vill tro gott om allt och alla. När något går mig emot har jag försökt trösta mig själv med att "om Gud stänger en dörr så öppnar han en annan". Gud har ju ändå en tanke, en plan med våra liv och han leder oss. Det tror jag fortfarande egentligen men den världsbilden har fått sig en törn. Jag tror absolut Gud har en finger med i spelet i våra liv, men ibland så går vi också vår egen väg - och ibland sker saker helt enkelt utan mening. På något sätt så känns det lättare att Gud skulle bry sig om de små sakerna i livet som att man springer in i någon man längtat efter att träffa, att man kommer in på utbildningen man vill eller att man fick parkeringen närmast affären - men när det kommer till liv och död så känns det inte lika självklart längre.

I början efter att Jonas dog var jag så otroligt arg på Gud. Även om jag aldrig trodde det var Guds plan att Jonas skulle dö så "visste" jag att han tillåtit det att hända. Gud hade kunnat hindra det om han ville - men han gjorde det inte. Hur ska jag helt och fullt kunna lite på Gud igen när han redan tagit ifrån mig något av det käraste jag hade i mitt liv?? Ja, jag vet inte. Som sagt har min världsbild, och min Gudsbild, fått sig en törn - men jag känner ju mer avstånd jag får till händelsen, att även mitt i stormens öga, har Gud hållit mig i sin hand. Varför han inte "hjälpte" Jonas genom hans storm vet jag inte - men kanske tog Gud helt enkelt honom i handen, gick med honom tills han (Gud) en dag sa att det var närmre hem till honom än tillbaka till jorden.. Jag vet inte vad Jonas såg och upplevde de där veckorna på sjukhuset men han såg så nöjd ut när han sov. Han gjorde förnöjda ljud, sträkte den annars orkeslösa handen för att ta tag i något som han sedan förde till munnen men när han sedan vaknade upp såg man för det mesta bara besvikelse i ögonen. En gång sa han att det var "så jobbigt med de här parallella världarna". Frågor utan svar, funderingar utan att bli klokare...

Ja, men en sak står klart i alla fall att den här förutbestämda fatalismen, ödestron eller Gudstillförliten inte riktigt är den samma. Vissa saker kan jag inte se någon som helst mening med - som att Jonas dog. Det spelar ingen roll vad människor säger om att han har det bättre nu - jag vill ha han här ändå! Döden väntar oss alla en dag men det är totalt meningslöst att han skulle behöva dö så ung - där med basta! Kanske förstår jag det en dag - men tror inte den dagen kommer komma här på jorden. Kanske är det så att vi bara ser allt som i en bubbla här nere men så länge jag lever i den bubblan, och så länge sorgen och saknaden efter Jonas förmörkar mitt sinne kommer hans bortgång alltid kännas totalt meningslös!



Ps. Kanske låter jag butter men det finns helt klart saker att glädjas åt även i sorgen... Har precis avslutat tjejmilen med en tid jag var nöjd med, har tillbringat helgen med vänner och familj i Stockholm/Tallinn och kanske främst att jag har fått fast jobb! Men skulle hellre leva hemlös, fattig, sjuk och nerslagen om jag fick ha Jonas kvar ... Men skönt att nåt bra händer efter den här tuffa sommaren! :)

söndag 1 september 2013

Små ting med stor betydelse



Nog är det väl så att det ändå är de små sakerna i livet som egentligen räknas... De där små orden, skratten och stunderna när tiden står stilla.. När jag ser tillbaka på tiden vi fick ha med Jonas känner jag ändå tacksamhet för att han lämnat mig med så många minnen. På kvällarna när jag fryser så borrar jag in mig i det som kom att bli hans sista julklapp till mig - en elektrisk filt. Han visste hur frysen jag alltid var och liksom filten han gav mig nu värmer min frusna kropp så värmer hans minnen mitt sargade hjärta.

fredag 30 augusti 2013

It is only for a time...


Satt ikväll och rensade blåbär när min man Henrik kom och gjorde mig sällskap med gitarren. Jag kände mig lite nere och bad honom sjunga någon av de sånger han skrev till mig i början när vi blev ett par. Första versen i en sång fick en helt ny dimension nu...

"Now distance separates us
It's only for a while
And though we may feel lonely 
It is only for a time..."

Vilken nåd det är att vi har ett hopp ändå! Sista veckan har varit ganska tung. Det började med att det var "tre-månaders-dagen" i söndags - vilket i sig var tillräckligt för att få mig ganska gråtfärdig. Sen blandades det med en hel del oro för mitt jobb... Känns kanske inte som tajmingen att köpa hus var den bästa när det verkar så svajigt men jag försöker välja att tro att det ska komma något gott ur det. Stängs en dörr öppnas en annan... Men hur som helst har den här veckan inte varit så rolig. Kanske är det också för att min väldigt efterlängtade semester är över och att jag går tillbaka till ett jobb jag inte vet hur länge jag har kvar imorgon... Det visar sig men mitt i allt är jag så tacksam för min familj. Ibland har jag nog tagit den för given... Även Jonas. Det gör ont i hjärtat att tänka på de gånger jag inte funnits till där för honom - oftast på grund av mina arbetstider (mest kväll- och helgjobb). Men nu när båda mina trygga punkter, jobbet och familjen, svajar så inser jag ändå vad glad jag är för att jag har min tro. Min tro om att livet är mer än här och nu. Tron på en himmel och en gigantisk återträff en dag. En tro om att livet har en mening även om frågorna tycks många. En tro att det kommer en gryning efter varje becksvart natt... För det är så att oavsett vad vi går igenom så är tillfälligt. "It is only for a time" som Henrik skrev.. Sen väntar något annat, förhoppningsvis mycket bättre, bakom nästa krön. Läste i min engelska bibel igår som är skriven på lite modernare, friare språk. I Jesaja står det så här:
"I haven't dropped you. 
Don't panic. 
I'm with you... 
I'll give you strength. 
I'll help you... (Jes. 41:10)

God doesn't come and go. 
God lasts." (Jes. 40:28)



Jag förstår inte det som händer men jag väljer att tro på en gryning, en bättre framtid. Hur mycket jag än emellanåt skäller och är arg på Gud över det som hänt så återkommer jag alltid till att han ändå är mitt hopp. Mitt hopp om att vi ska få träffa vår efterlängtade Jonas igen. 

Vi har för övrigt precis beställt gravsten. Där står det: Älskad och saknad - tills vi möts igen! 

Vill någon förresten höra Henriks fina sång så kan du klicka här

lördag 24 augusti 2013

Mitt nya liv!


Inatt är det tre månader sedan... Den dagen jag fick smset om att du flyttats till IVA (intensivvårdsavdelningen) förändrades mitt liv. Jag kanske har haft en väldig tur i livet. Jag tyckte innan allt det här hände att jag hade gått igenom tunga perioder i livet men ingenting kan jämföras med de sista tre månaderna. Eller ja, som sagt tiden du låg på IVA var inte heller så rolig - så de senaste 3,5 månaderna har varit de värsta i mitt liv. Man bearbetar sorg på olika sätt och eftersom jag bloggat när jag mått som sämst så syns kanske lite av min kamp här i blogghistoriken. Men när jag ser tillbaka på den här tiden så var det inte sorgen eller saknaden som höll på att ta livet av mig - utan bitterheten. Bitterheten på Gud, bitterheten på livet och ilskan över orättvisan att du var tvungen att lämna oss. Den bitterheten höll på att äta upp mig inifrån. Vet att när jag bodde i Uganda så talade jag ibland om bitterheten som en gift - nu har jag själv smakat på dess kraft. När det var som jobbigast, under Smålandskonferensen, gick jag fram för förbön. Ganska motvilligt men jag orkade inte kämpa längre. När jag fick förbön där bröts någonting och bitterheten släppte sitt grepp. Jag förstår fortfarande inte och frågorna, förtvivlan finns kvar men den kvävande bitterheten är borta. Saknaden och sorgen kan jag däremot leva med. Sorgen och saknaden vill jag leva med för jag vill aldrig glömma dig!

Nu är det tre månader sedan du dog, i natt faktiskt för att vara exakt. Det är tre månader fyllda utav enorm saknad, många tårar och mycket kamp. Men, jag ser ett ljus i tunneln. Det känns som jag tagit mig igenom mitt eldprov med livet i behåll. Jag har vandrat genom dödsskuggans dal och kommit ut på andra sidan. Jag gråter inte lika mycket längre utan jag gläds mer åt alla minnen. Jag lever på hoppet om att vi ses igen och ska ta igen all den tid vi nu förlorar. Det finns fortfarande jobbiga stunder men jag ser framåt. Någon skrev till oss efter du dött att himlen nu kommer vara oss kärare än någonsin och så är det. Där min skatt är kommer också mitt hjärta att vara... Jag tänker mycket mer på himlen nu än tidigare. Jag längtar dit men jag känner också lust att leva. Vi har köpt hus i veckan min man och jag!

Vi planerar för att leva länge och leva bra även utan dig... Givetvis önskade vi att du var här för att dela det med oss men mitt i allt så känns du så otroligt nära. Jag bär dig nära mitt hjärta och ibland känns du nästan skrämmande levande! Och kanske är det så att du är mer levande nu än någonsin...


Jag tror det är så - att du verkligen har hittat hem nu. Ett hem där alla bitarna faller på plats, ett ställe där alla frågor får sitt svar och det är underbart helt enkelt. Du hade bara turen att komma dit först... Jag väntar mig en grym guidad tur en dag brorsan! Men fram tills dess så lever jag på alla goda minnen du bjudit på. Men även om sjukhusbilden av dig är svår att sudda ut från näthinnan så är det så här jag vill minnas dig...


Dina snälla ögon, din förnurliga blick, ditt snea leende och dina sköna kommentarer. Jag kommer sakna dig tills dess att vi möts igen helt enkelt - det är min nya verklighet. Men jag ser ljust på framtiden ändå! Ljuset har brutit sig in i min tunnel... Vi ses en dag, någon annan gång, någon annanstans. 

torsdag 15 augusti 2013

Livet går vidare... :(

Jag skriver inte längre lika ofta men det beror mest på att jag inte vet vad jag ska skriva längre. Dagarna avlöser varandra och livet går vidare. Eller vi går vidare - men ärrade genom livet. Det gör dock ont att livet faktiskt går vidare... Jag gråter inte längre varje dag på samma sätt som i början. Istället kommer smärtan och saknaden mer koncentrerat emellanåt, men ganska kraftfullt ändå! Jag ser inte längre bara "sjukhus-Jonas" framför mig utan försöker numera mest tänka på den goda glada (något pessimistiske eller iaf realistiska) Jonas. Jag försöker skriva ner mina minnen av honom - för jag är livrädd att glömma hur han var! Det kanske låter löjligt men jag vet hur dåligt mitt minne är... Saker som idag kanske känns självklara kan vara bortglömda om några år. Så jag skriver ner allt jag kan komma på. Kanske är det en del i min bearbetningsprocess också. Den här nog bara börjat men jag känner mitt i allt hur tacksam jag är för att vi var så pass nära. Jag förstod det kanske inte när han levde men jag inser nu vilken förmån jag haft av att lära känna min bror så pass väl. Han var ju trots allt en väldigt privat person... Vi hade en dålig start men med åren har vi blivit riktigt nära och därför är kanske tomrummet extra stort. Så stunderna emellanåt kan fortfarande vara tunga men jag har läst en så bra bok sista dagarna som jag vill passa på att rekommendera. Den heter ''Himlen finns på riktigt'' (köp här!). Den är verkligen så bra och ju mer jag tänker på himlen desto mer ok känns det att han är där även om jag saknar honom BIG TIME. Men samtidigt så är jag tacksam att jag kan sakna honom för det tyder ju bara på hur nära vi var... Livet går vidare men det är liksom inte samma sak längre...


"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och nånting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag
Men ibland blir den aldrig densamma mer "

torsdag 8 augusti 2013

My burden

Jag vet att jag ibland får lite konstiga liknelser. Men jag har känt mig så sliten på slutet. Mitt tålamod är noll, min frustration är ovanligt stor men min trötthet har varit enorm. Kanske har jag pushat mig själv för hårt i mitt försök att ha allt så normalt som möjligt - jag vet inte. För några veckor sedan, medan jag fortfarande hade ambitionen att jag skulle orka med samma träningstempo som innan Jonas dog, svimmade jag på gymmet. Den nivån ligger vi alltså på (sen la jag ner träningen helt i flera veckor). Ska försöka öka lite sakta nu men jag är så enormt trött.. Därför är det skönt att jag nu äntligen går på tre veckor efterlängtad semester! Känns helt otroligt! Efter att ha jobbat sen jag var 13 (alltså i 14 år nu) så ska jag ha min andra sommarsemester! Men frågan är om den första överhuvudtaget räknas då det var i samband med bröllop och bröllopsresan för fem år sedan. Skulle inte direkt kalla det semester veckan innan sitt bröllop... ;) Så min första svenska vanliga semester kommer alltså om några timmar!! Yeah!

Men som sagt, jag har insett att all den sorg och saknad jag bär på tär mer än jag vågar förstå. Förra veckan var det tungt emellanåt även om dagarna ändå på något sätt går "bra" och allt rullar på. Det blir ju lättare med tiden men å andra sidan blir det allt längre sedan jag fick träffa den där lilla spjuvern Jonas. Mina andra syskon var så långt borta, pappa & mamma var bortresa och Henrik på jobbet. Slutade med att jag spenderade en fin dag med Henriks familj men det är konstigt att även om man är med folk så kan man känna sig ensam... Kom att tänka på Frodo där och då. Hur han i sagan om ringen bär den där lilla ringen runt halsen. Det ser inte speciellt betyngande ut men ändå så blev han helt utslagen av att bära den. Så känner jag ibland. Det är "bara" saknaden efter en bror jag bär men ibland är det alldeles tillräckligt!


Sorgen skär i kroppen och saknaden mattar ut en så totalt. Sen helt plötsligt så går det bra en stund igen - för att när man minst anar det slå till igen. Idag började det regna och jag satt där stirrandes ut genom fönstret. I takt med att regnet strilade ner för fönsterrutan dämdes mina ögon upp av tårar. Jonas sista dagar, hans ord sista veckan och hans tomma blick sista minuterna var så verkligt. Allt är så inpräntat och går inte att förtränga. Samtidigt så är allt ändå så dimmigt.
Jag förstår inte att jag klarade av det då med tiden på sjukhuset.
Jag förstår inte att tiden sen dess har gått så fort!
Jag kan inte ta in att han inte kommer tillbaka.
Jag förstår inte hur Gud kunde ta ifrån mig något av det käraste jag hade... Jag som tyckte jag verkligen bönade och bad. Jag vet dessutom att jag inte var ensam om att be om det där miraklet heller. Ändå har bitterheten på Gud släppt nu men ibland undrar jag hur jag ska kunna lita på Gud helt fullt igen. Sist jag gjorde det så blev en av mina allra dyrbaraste tagen ifrån mig... Ändå så tror jag inte att det här var Guds vilja! Jag tror han vill lycka, välgång och ett långt liv för alla så jag försöker att inte skylla på honom - även om jag tror han tillåtit det ske. Så det känns lite dubbelt när folk säger att de ber för oss. På ett sätt så undrar jag vad för nytta det egentligen gör. Å andra sidan så tror jag det gör betydligt större skillnad än jag faktiskt känner. För jag känner mig ju som den där ensamme ringbäraren Frodo. Som bär på en ring ingen annan kan bära åt honom. På samma sätt kan ingen annan bära min saknad. Och, om inte vi som familj saknar Jonas - vem ska då göra det? Vore han inte saknad skulle han ju inte varit älskad. Vore han inte älskad skulle han ju dött förgäves. Men ack så älskad han fortfarande är den lilla mannen!

Men, även om jag känner mig ensam ibland och även om saknaden är tung att bära emellanåt så tror jag att det finns folk där ute, likt Sam som kanske bär oss när de inte kan bära saknaden åt oss. Folk vars omtanke värmer djupt in i hjärtekammaren. Och, den främste bäraren av alla är nog Jesus själv som inte lovat oss en dans på rosor men som lovat att vara oss nära alla dagar - även de dåliga. Jag citerade fotspår i sanden i ett annat inlägg och har du inte läst den är den värd att läsas. För jag tror att en dag när jag ser tillbaka på den här tiden så kommer jag inse att han under den här tidvis jobbiga perioden i livet inte bara gick bredvid mig utan rent ut sagt bar mig igenom eländet.

tisdag 30 juli 2013

Svårt att förstå..

Ja du..
Jag försöker förstå att du inte kommer tillbaka men det går inte.. För ett år sen låg vi på stranden i Orbaden och frös... För tre och en halv månader sedan var vi i Sydafrika och hade det hur bra som helst.. Men nu har du lämnat oss. Det känns så konsigt och känns så fel. :( Saknar dig mest hela tiden. Jag kanske inte gråter lika mycket längre men minsta lilla sak påminner om dig. 

"The day that you left I just didn't know
That you were going where I couldn't go.
And now all my memories of you are so dear
But gosh, how I miss you and wish you were here.

'I will see you again
This is not where it ends
I will carry you with me, oh
'Til I see you again'

Until then my memories of you I'll keep near
And I'll pass them on to those who are dear."


torsdag 25 juli 2013

Två månader..

Så sjukt att tiden springer iväg och står stilla på samma gång. Även om sjukhustiden och tiden därefter är dimmig i mitt minne så är allt ändå så fastpräntat på hjärnhinnan på något sätt. Känslan av otillräcklighet, lukten i sjukhuskorridorerna och Jonas klockrena kommentarer. Allt känns så färskt. Ändå är det två månader sedan han tog sitt sista strävsamma andetag.


De där andetagen alltså. Att andas, är ju någonting vi alla gör så automatiskt. Det är hemskt att se någon kämpa för att kunna andas. Att behöva uppmana någon man älskar att ta djupare andetag för att kunna få den luft man behöver för stunden... Att sitta i ett kalt sjukhusrum och lyssna på den där kampen om andningen timme efter timme. Att höra syrgasmaskinen (vars namn jag förträngt) pumpa, pysa och skjuta till lite extra syre med någon sekunds intervall... Ändå, mitt i allt, kände jag konstigt nog sådan ro. Allt skulle ju bli bra. Puff... Puff... Klart han klarar det! Puff... Puff... Sen helt plötsligt, för två månader sedan idag, puffade maskinen själv men hjärtat hade slutat slå. På ett sätt känner jag mig snuvad på "sista" andetaget. Jag vet inte när han själv slutade andas för maskinen fortsatte ju även efter att hjärtat hade slagit sitt sista slag. Men jag brottas hela tiden med frågan om han hade något val. Allt gick ju så fort de där sista timmarna. Är livet så krasst att han tvingades lämna oss mot sin vilja? Eller gav han upp? Det tror jag inte, för han kämpade så tappert. Men är det möjligt att lidandet till slut blev för mycket? Eller fick han helt enkelt se någonting så underbart på "andra sidan"att han tyckte det var mer värt än livet självt?

Många jag läst om sista månaderna som har haft nära-döden-upplevelser beskriver just det valet. Att de såg något så vackert att de inte ville tillbaka till jordelivet och åter fängslas i en nerbruten kropp. Att frihetskänslan var så fantastisk att man aldrig mer ville tillbaka. Kanske var det så för Jonas. Vi bad om vårt mirakel men han kanske själv valde att gå vidare? Jag vet inte och kommer aldrig få veta. Men jag börjar känna att livet går vidare. De sista dagarna har varit riktigt "bra". Det fina vädret gör inte saken sämre även om jag blir smärtsamt påmind om att Jonas säkert skulle varit och badat vid vår sida om han levt... Men tänk om det här var hans val? Om han ser oss, så vill han ju se att vi har det bra också. Men även om vi har det "bra" finns han där hela tiden. Alla hans minnen förgyller vår sorg på ett smärtsamt men härligt sätt. Vi fick låna honom en tid... Tänker på en gammal schlagerdänga och även om jag inte skulle påstå att Jonas vare sig var en ängel eller ett helgon så var han ändå vår lilla ängel... Så saknad och så älskad är han vår lilla Jonas...

"En ängel flög förbi - mot himmelen så fri.
Men han lämnade sitt leende på vår jord
som en sol som värmer oss"
 
 

måndag 22 juli 2013

"Allt är bra"

På något sätt är de här ensamma nätterna de värsta. Nätterna när jag är på jobbet och vill gå ner i varv, fastnar vid datorn och tårarna kommer. Nätterna när Henriks varma armar inte finns där och man hör hur vinden viner utanför. Ikväll var en sådan kväll och jag fastnade inne på bloggar skrivna av andra med sorg. Tyvärr är vi ganska många... Men hittade en så fin dikt jag vill dela från en blogg av två systrar som mist en bror. Tydligen heter dikten "Allt är bra"

Allt är bra.
Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn

Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade.
Skratta åt vardagens småting.

Var med mig.

Le med mig.
Tänk på mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.

Livet går vidare för att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig.
Jag väntar på dig för en kort stund.
Alldeles i närheten.
Allt är bra.



Igår var jag vid graven. Även om jag är där ibland klarar jag inte av många sekunder åt gången men igår tvingade jag mig att stå kvar en stund. Det var första gången jag "pratade" till Jonas eller vad man ska säga. Jag tror inte att han hörde men det spelar ingen roll. Jag fick prata av mig lite iaf. Om saker jag längtar efter att få prata med honom om. Så jag stod där och höll min monolog. Jag grät och tvingade mig stirra på den där pinnen med hans namn på. På något sätt känns det inte som hans grav så länge inte han har någon gravsten. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ha dit en gravsten just nu. Det skulle kännas så definitivt. Jag vet att han är död men ändå på något sätt så känns han ju så nära, så levande. Vi pratar om honom, tittar på hans bilder, läser igenom vår chatthistorik...

Jag saknar tiden då allt var enkelt och okomplicerat. Tiden då man var så lyckligt ovetande om vad som skulle komma. Men, om döden bara är ett avbrott så betyder det att vi ses igen. Och, om Jonas kan se oss nu, så skulle han vilja att vi var lyckliga. Är det så att han inte kan se oss, skulle vi må bättre av att vara lyckliga i alla fall. Så vi får väl göra så gott vi kan medan hjärtat värker. För livet går vidare, och tar vi inte vara på livet så rinner det väl ifrån oss helt. Och det skulle ju inte vara rättvist mot Jonas som inte ens fick ett val om att fortsätta leva...

fredag 19 juli 2013

8 veckor ikväll... Fairytale gone bad!

Vid den här tiden för åtta veckor sen fick vi rapporter om att det började vända. Även om det var små marginaler fram och tillbaka hela tiden så började det gå riktigt utför under fredagskvällen/natten. Har lyssnat på Marcus fina spotifylista med "Jonaslåtar" och läst igenom vår familjechatt från sjukhustiden. Det är ingen rolig läsning men ändå väldigt hoppfull. Vi trodde hela tiden att det skulle vända. Det borde ju vända när så många bad... En ung man kan ju inte dö i vattkoppor! Trodde vi...

En timme innan han dog skrev Debbie att Jonas var vaken och var med men började bli orolig av sjuksköterskorna som sprang fram och tillbaka. Han förstod att det inte såg bra ut... Vi satt tysta i bilen på väg ner till Gävle och 05.40 skriver Marcus att hoppet börjar rinna ut. Att vi inte hinner hur fort vi än kör... :( Hann gjorde vi men att det skulle sluta så här är fortfarande så obegripligt...


Tårarna har runnit ner för mina kinder hela kvällen.  Man tycker chocken borde lagt sig nu men jag vet inte om den har det.. Saknaden blir bara större med tiden... Men ikväll saknar jag inte bara Jonas utan även resten av min familj. Försökte ringa min andra syskon ikväll men hade svårt att komma fram. Dumma telefon... Mamma och pappa är i stugan och tror de också har det tufft ikväll.... Man undrar när det ska lätta. Men vår familj kommer nog aldrig kännas hel igen för det saknas ju en väsentlig del... Men oavsett hur jag gråter ikväll så spelar en sång från Marcus spellista nu... "Don't cry for me" heter den ironiskt nog.

Hittar inte sången på youtube men den går att lyssna på början här. Texten går iaf så här

"I know it hurts to say good bye
But don't cry for me 
I'm in the presence of His grace
And don't cry for me
I'm walking streets of gold
I've got my wings so don't cry for me

I know right now you have a broken heart
It feels like we're miles and miles apart
But there's a part of me that always will be with you
And from time to time I'll be watching from above
Don't cry for me - I'm in the presence of His love"


Har förresten hört av flera att det är svårt att kommentera här på bloggen men när jag försökt har det gått alldeles utmärkt. Prova att använda "Anonym" eller "Namn/URL" om ni inte har eget bloggerkonto så borde det gå... Blir glad för små fotavtryck i bloggen om ni vill lämna ett spår :)

torsdag 18 juli 2013

Dumma telefonsvarare!

Egentligen tyckte jag inte om din röstmeddelande på telefonsvararen eftersom varje gång jag hamnade där kände mig lika lurad.. Du lät precis som när du svarade "vanligt".
-"Jonas" (paus)...
Här börjar jag alltid prata ivrig som jag är
- "Kan inte svara just nu. Men lämna gärna ett meddelande."


Nej - att du inte kan svara just nu kan jag förstå! Men trots att jag förstod att du inte kunde svara efter den 25e maj var det ändå skönt att ringa och prata av sig lite på din telefonsvarare. Småprata lite, snyfta, gråta och säga att jag saknar dig. Men ringer jag nu möts jag inte längre av ditt glada meddelande utan av den inte lika trevligt maskinella rösten som säger att "numret har ingen abbonent". Du ligger fortfarande på min speed dail och jag kommer nog aldrig kunna ta bort dig därifrån. Du är fortfarande en av de viktigaste människorna i mitt liv. Skulle jag ta bort dig därifrån känns det ju som du inte längre vore viktig för mig... Allt är så konsigt :( Jag förstår ingenting...

Jag sov middag idag och vaknade ganska förrvirrad. Trodde återigen de senaste två månaderna bara var en mardröm men ju mer jag vaknade till ju mer insåg jag att det här är vår nya verklighet :( Tycker inte om den!

onsdag 17 juli 2013

Reasons

The heart does things for reasons,
that reasons cannot understand.


Känns som jag gör mycket som jag själv inte logiskt förstår nu för tiden. Jag borde sova nu men trots att jag varit på skapligt humör sista dagarna kom det över mig en saknad nu ikväll. Det var just de här kvällarna du alltid fanns där och vi brukade chatta långt in på nätterna... Fastnade inne på din facebooksida istället. Började titta på dina bilder och filmsnuttar vilket i sig var trevligt. Du är så enormt levande när jag ser dig framför mig på skärmen. Du skrattar, du ser lycklig ut, du skämtar och du är - levande. Helt obegripligt att tänka att jag (här i livet iaf) inte kommer få träffa dig mer. Att jag aldrig mer kommer få höra dig skratta, bli irriterad, skämta med mig eller få krama dig igen. Du har redan missat så mycket... Tiden går så fort samtidigt som den står så still. Det har inte ens gått två månader men livet är upp och ner, ut och in - på samma gång som allt är som "vanligt". Men ett nytt slags vanligt när hela illusionen om livet på något sätt krossats. "Allt kommer bli bra" säger man till mig. Livet ska gå vidare - och det gör det. Men det känns inte som det någonsin kommer bli helt igen utan dig med oss...
Hur ska vi kunna fira jul utan dig hade du tänkt??? Du som ALLTID var med...
Vem ska jag ringa till när jag spontant vill dra en film eller åka och bada?
Vem ska jag göra extra måtlådor åt (och paketera i plastpåsar som du hatade)?
Vem ska jag köpa billiga t-shirts åt på rean?
Vem ska jag ringa till när jag vill ha ett ärligt svar?
Vem ska uppdatera mig om vilka appar som är inne?
Eller vem ska jag dela mina barndomsminnen med?
Eller vuxen minnen för den delen.. Du är med i ganska många av dem också!

(Jonas i Petra, Jordanien när vi var där 2009)

Jag tror inte du läser vad jag skriver men jag riktar det här inlägget till dig ändå. Jag tycks göra mycket nu för tiden som inte har någon logisk förklaring och som andra människor rynkar pannan åt... Kanske vet de inte hur det är att förlora någon. Kanske har de aldrig älskat någon om de inte kan förstå det desperata tomrum du lämnat efter dig...  Men alla mina konstiga nycker har ändå ett stort symbolvärde för mig... Ibland känns det som hjärnan och hjärtat helt tappat kontakt. Hjärnan säger att allt blir bra, att jag inte kan påverka hur det blivit och hur det känns medan hjärtat skriker efter att göra saker som kan tyckas märkliga. Som när jag och Marcus åkte upp på Taffelberget i dina kläder... Det har inte heller någon logisk förklaring men där och då kändes det viktigt. Eller när jag släpade med ett cementkors på två kilo från Sydafrika för att ställa på din grav. Det är inte heller begripligt för de flesta. Eller att jag längtar efter att få lukta på din parfym, att ha ditt röstklipp som sms-signal eller drömma om dig varje natt tycks säkert inte heller normalt. Men jag bryr mig inte om vad andra tycker för det är min verklighet just nu. Du var min bror - du var min nära vän... Och "I do things for reasons that reasons can not understand". Andra kan nog inte förstå heller. Inte ens jag...

Men på något sätt så känns du lite närmare mig i alla de här symboliska sakerna och det hjälper lite grann... Faktiskt. Jag tror symbolhandlingar hjälper mig framåt även om det tycks hålla mig kvar i det förflutna. På något sätt måste ju mitt förflutna påverka min framtid. Jag kan inte helt "slå av" och för att jag ska kunna gå vidare måste jag "avsluta" vissa saker. Jag vet logiskt sett att jag aldrig kommer kunna glömma dig - men ändå är jag så rädd att glömma bort dig. Rädd att glömma alla små saker som bara är så "du". Glömma dina sista ord, din röst, ditt skratt och dina (starka) åsikter. Jag är rädd för att livet ska gå vidare för mycket... Eller iallafall för fort.. Så jag gör mina konstiga små saker med ett symbolvärde för mig i min takt. Tids nog hinner kanske hjärtat ikapp förståndet men fram tills dess är jag glad att du ändå känns så levande och så nära mig... För livet går vidare och för varje dag så går vi alla ett litet steg ifrån det liv vi levde med dig ibland oss. Du gick dit vi inte kan följa efter (just nu) och vi får famla oss fram i mörkret till en ny slags verklighet men mitt i det mörkret så ljusar alla dina minnen upp livet lite för oss. Och ibland, lite med hjälp av mina knäppa symboliska handlingar...

Men du saknas oss... Varje dag - varje timme!