Maj maj måne

Då var det maj igen då... Ett helt år har gått sedan Jonas blev sjuk. Vid den här tiden förra året mådde han kanske egentligen som sämst! Minns att jag ringde upp honom. Rösten bar inte, han hade ont, lungorna fick inte tillräckligt med luft, paniken lös igenom och hoppet var som bortblåst. "Hur är de?" frågade jag på telefon "PEST!" svarade han och slängde på telefonen. Senare samma kväll flyttades han till intensiven. Först då gick det nog upp för mig hur dålig han var. Först då kändes det som han fick den hjälp han behövde. Men då var det redan för sent...

Ett år. Ett fruktansvärt år på så många sätt. Just nu befinner jag mig på andra sidan jordklotet. Allt känns som en dröm. Livet här, livet hemma. Tiden på sjukhuset. Allt bara flyter ihop till en seg dimma och man vet inte vad som är sant. Vad som är mitt liv. Men faktum är att alltihop är mitt liv! Även om det känns overkligt. Ensamt. Glädjefyllt. Meningslöst. Meningsfullt. Smärtsamt. Allt är det delar av mitt liv. Så även Jonas. Och jag bär hans minnen med mig lika väl som jag sveper in mig i hans manchester united handduk när jag går upp från badet!

Vi älskade lejonkungen. Såg ett citat därifrån idag jag skickar med ikväll