fredag 13 juni 2014

Varför?

Det är så mycket jag inte förstår...Framför allt såklart "varför" du måste dö. Det mesta går tillbaka till om du någonstans hade ett val eller om du bara obarmhärtigt, ofrivilligt bara rycktes ifrån oss mot din vilja. Men det finns så många fler frågor som inte får några svar. En av dem är varför du skulle dö just DÅ - när ändå allt började vända... Du hade haft det ganska tufft egentligen. Med sjukdomen. Med skolan. Med arbetsförnedringen. Med sjukskrivningar. Med försäkringskassan. Ja, det bröt liksom aldrig igenom riktigt. Men då, när du faktiskt hade ett jobb på g för sommaren. När du skulle få tillbaka ganska mycket på skatten  inför sommaren - du som sällan hade pengar att röra dig med. När du precis levt upp som aldrig förr i Sydafrika. När du kände att magen för första gången på länge faktiskt fungerade skapligt. Varför var det just då, när allt tycktes ha vänt - som du dog? Det var ju nu livet skulle börja! Det skulle ju bli din bästa sommaren någonsin. Det blev istället den värsta tänkbara för oss. Varför? Kanske för att du skulle sluta på topp men jag önskar så att du hade fått genomleva den där toppen istället! Älskade lilla vän..


Din dumma sportnörd. Vet inte hur ofta man försökte hitta på saker med dig men du kunde inte på grund av någon match du skulle se... Nu har jag precis sett första matchen av fotbollsVM... Du skulle ju varit där nu... Du drömde om att se fotbollsVM i Brasilien tillsammans med Marcus... Önskar man hade kunnat skymta er där i publiken... Det är så mycket man önskar skulle varit annorlunda men enklast stavas det - jag saknar dig!

söndag 8 juni 2014

Ett år och mycket mera...

Jag har sagt det tidigare - att jag är klar med mitt bloggande. Det är därför jag inte ens kommenterat att vi faktiskt passerat ett årsdagen sedan Jonas lämnade oss. Det var inte alls så att den gick obemärkt förbi. Snarare tvärtom - men jag kan inte riktigt klä känslorna i ord. Saknaden finns ju där varje dag ändå. Den slår till när man minst anar det. Som när jag fyllde år den 21 maj (fyra dagar innan årsdagen). Jag grät hela morgonen när jag insåg att det var min första födelsedag utan Jonas... Ibland är det fortfarande som att slå på en kran som inte går att stänga medan det andra dagar faktiskt går ganska bra...

Vi hade en kort men fin stund vid graven iaf den där dagen, några av oss i familjen som stod honom närmast. Graven var grönskande som aldrig förr och det duggade lite lagom passande. Våra tårar blandades åter upp med regnet och saknaden gnagde om möjligt sig ännu lite djupare in. Även sorgen att Debbie och Marcus befinner sig så långt bort gjorde sig påmind... Men jag skulle tro att de kände sig betydligt mer ensamma än vad vi gjorde...

Det var faktiskt mest bara skönt att ettårsdagen är passerad. Alla "årsdagarna" som jul, födelsedagar och nu även dödsdagen har vi trots allt överlevt. Men för varje dag så känns Jonas också allt mer avlägsen... Jag hatar den känslan! Jonasboken jag gjorde gör det fortfarande lite för ont att bläddra i men ibland går jag in på Jonas facebook. Det är som en virtuell begravningsplats där han fortfarande ironiskt nog lever. Hans kommenterar, bilder och närvaro känns som vanligt där. Där kan jag sitta hur länge som helst. Igårkväll surfade jag in på andra sorters sidor. Sidor om ulcerös kolit - den sjukdom Jonas genomlevde men vägrade prata om. Det finns fortfarande så mycket jag skulle ha velat veta men han valde att inte berätta. Men helt klart är det att sjukdomen måste tärt mycket mer på honom än jag någonsin förstod. Det var nog mycket med Jonas som jag kanske aldrig förstod eller fick lära känna men det spelar ju ingen roll längre egentligen. Han lämnade mycket efter sig ändå. Men ibland känns det bittert. Det fanns ju så mycket kvar att upptäcka...

Ändå hann vi med en hel del. Är så innerligt glad för båda Sydafrikaresorna, syskonresan och Jordanienresan. På något sätt lever jag upp när jag reser och alla sådana minnen sparas i en speciellminnesbank... På den här bilden är vi i Mpumalanga i Sydafrika. Jonas står lite på sin egen kant - som han ofta valde att göra. Han ville gå sin egen väg och ingen kunde bestämma över hans huvud. Nu är vi bara tre kvar men ingen bild kommer längre kunna vara komplett utan vår lilla ögonsten!

Hittade sista självporträttet Jonas tog igår (igen). Jonas tog hundratals selfies men det här blev den (näst) sista. Den sista som "frisk". Den togs två dagar innan han åkte in på sjukan. Tycker den speglar den Jonas vi minns väl.


Glad med ett snett leende, lite kortisonfyllda kindor och en hatt på huvudet. Du anar inte hur saknad du är!Du fina, fina, roliga, fyndiga, pessimistiska spjuver med glimten i ögat. Älskar dig bortom ord! För alltid!