Svårt att förstå..

Ja du..

Jag försöker förstå att du inte kommer tillbaka men det går inte.. För ett år sen låg vi på stranden i Orbaden och frös... För tre och en halv månader sedan var vi i Sydafrika och hade det hur bra som helst.. Men nu har du lämnat oss. Det känns så konsigt och känns så fel. :( Saknar dig mest hela tiden. Jag kanske inte gråter lika mycket längre men minsta lilla sak påminner om dig. 

"The day that you left I just didn't know

That you were going where I couldn't go.

And now all my memories of you are so dear

But gosh, how I miss you and wish you were here.

'I will see you again

This is not where it ends

I will carry you with me, oh

'Til I see you again'

Until then my memories of you I'll keep near

And I'll pass them on to those who are dear."

Två månader..

Så sjukt att tiden springer iväg och står stilla på samma gång. Även om sjukhustiden och tiden därefter är dimmig i mitt minne så är allt ändå så fastpräntat på hjärnhinnan på något sätt. Känslan av otillräcklighet, lukten i sjukhuskorridorerna och Jonas klockrena kommentarer. Allt känns så färskt. Ändå är det två månader sedan han tog sitt sista strävsamma andetag.

De där andetagen alltså. Att andas, är ju någonting vi alla gör så automatiskt. Det är hemskt att se någon kämpa för att kunna andas. Att behöva uppmana någon man älskar att ta djupare andetag för att kunna få den luft man behöver för stunden... Att sitta i ett kalt sjukhusrum och lyssna på den där kampen om andningen timme efter timme. Att höra syrgasmaskinen (vars namn jag förträngt) pumpa, pysa och skjuta till lite extra syre med någon sekunds intervall... Ändå, mitt i allt, kände jag konstigt nog sådan ro. Allt skulle ju bli bra. Puff... Puff... Klart han klarar det! Puff... Puff... Sen helt plötsligt, för två månader sedan idag, puffade maskinen själv men hjärtat hade slutat slå. På ett sätt känner jag mig snuvad på "sista" andetaget. Jag vet inte när han själv slutade andas för maskinen fortsatte ju även efter att hjärtat hade slagit sitt sista slag. Men jag brottas hela tiden med frågan om han hade något val. Allt gick ju så fort de där sista timmarna. Är livet så krasst att han tvingades lämna oss mot sin vilja? Eller gav han upp? Det tror jag inte, för han kämpade så tappert. Men är det möjligt att lidandet till slut blev för mycket? Eller fick han helt enkelt se någonting så underbart på "andra sidan"att han tyckte det var mer värt än livet självt?

Många jag läst om sista månaderna som har haft nära-döden-upplevelser beskriver just det valet. Att de såg något så vackert att de inte ville tillbaka till jordelivet och åter fängslas i en nerbruten kropp. Att frihetskänslan var så fantastisk att man aldrig mer ville tillbaka. Kanske var det så för Jonas. Vi bad om vårt mirakel men han kanske själv valde att gå vidare? Jag vet inte och kommer aldrig få veta. Men jag börjar känna att livet går vidare. De sista dagarna har varit riktigt "bra". Det fina vädret gör inte saken sämre även om jag blir smärtsamt påmind om att Jonas säkert skulle varit och badat vid vår sida om han levt... Men tänk om det här var hans val? Om han ser oss, så vill han ju se att vi har det bra också. Men även om vi har det "bra" finns han där hela tiden. Alla hans minnen förgyller vår sorg på ett smärtsamt men härligt sätt. Vi fick låna honom en tid... Tänker på en gammal schlagerdänga och även om jag inte skulle påstå att Jonas vare sig var en ängel eller ett helgon så var han ändå vår lilla ängel... Så saknad och så älskad är han vår lilla Jonas...

"En ängel flög förbi - mot himmelen så fri.
Men han lämnade sitt leende på vår jord
som en sol som värmer oss"

 

 

"Allt är bra"

På något sätt är de här ensamma nätterna de värsta. Nätterna när jag är på jobbet och vill gå ner i varv, fastnar vid datorn och tårarna kommer. Nätterna när Henriks varma armar inte finns där och man hör hur vinden viner utanför. Ikväll var en sådan kväll och jag fastnade inne på bloggar skrivna av andra med sorg. Tyvärr är vi ganska många... Men hittade en så fin dikt jag vill dela från en blogg av två systrar som mist en bror. Tydligen heter dikten "Allt är bra"

Allt är bra.
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade.
Skratta åt vardagens småting.

Var med mig.
Le med mig.
Tänk på mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.

Livet går vidare för att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig.
Jag väntar på dig för en kort stund.
Alldeles i närheten.
Allt är bra.

Igår var jag vid graven. Även om jag är där ibland klarar jag inte av många sekunder åt gången men igår tvingade jag mig att stå kvar en stund. Det var första gången jag "pratade" till Jonas eller vad man ska säga. Jag tror inte att han hörde men det spelar ingen roll. Jag fick prata av mig lite iaf. Om saker jag längtar efter att få prata med honom om. Så jag stod där och höll min monolog. Jag grät och tvingade mig stirra på den där pinnen med hans namn på. På något sätt känns det inte som hans grav så länge inte han har någon gravsten. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ha dit en gravsten just nu. Det skulle kännas så definitivt. Jag vet att han är död men ändå på något sätt så känns han ju så nära, så levande. Vi pratar om honom, tittar på hans bilder, läser igenom vår chatthistorik...

Jag saknar tiden då allt var enkelt och okomplicerat. Tiden då man var så lyckligt ovetande om vad som skulle komma. Men, om döden bara är ett avbrott så betyder det att vi ses igen. Och, om Jonas kan se oss nu, så skulle han vilja att vi var lyckliga. Är det så att han inte kan se oss, skulle vi må bättre av att vara lyckliga i alla fall. Så vi får väl göra så gott vi kan medan hjärtat värker. För livet går vidare, och tar vi inte vara på livet så rinner det väl ifrån oss helt. Och det skulle ju inte vara rättvist mot Jonas som inte ens fick ett val om att fortsätta leva...

8 veckor ikväll... Fairytale gone bad!

Vid den här tiden för åtta veckor sen fick vi rapporter om att det började vända. Även om det var små marginaler fram och tillbaka hela tiden så började det gå riktigt utför under fredagskvällen/natten. Har lyssnat på Marcus fina spotifylista med "Jonaslåtar" och läst igenom vår familjechatt från sjukhustiden. Det är ingen rolig läsning men ändå väldigt hoppfull. Vi trodde hela tiden att det skulle vända. Det borde ju vända när så många bad... En ung man kan ju inte dö i vattkoppor! Trodde vi...

En timme innan han dog skrev Debbie att Jonas var vaken och var med men började bli orolig av sjuksköterskorna som sprang fram och tillbaka. Han förstod att det inte såg bra ut... Vi satt tysta i bilen på väg ner till Gävle och 05.40 skriver Marcus att hoppet börjar rinna ut. Att vi inte hinner hur fort vi än kör... :( Hann gjorde vi men att det skulle sluta så här är fortfarande så obegripligt...

Tårarna har runnit ner för mina kinder hela kvällen.  Man tycker chocken borde lagt sig nu men jag vet inte om den har det.. Saknaden blir bara större med tiden... Men ikväll saknar jag inte bara Jonas utan även resten av min familj. Försökte ringa min andra syskon ikväll men hade svårt att komma fram. Dumma telefon... Mamma och pappa är i stugan och tror de också har det tufft ikväll.... Man undrar när det ska lätta. Men vår familj kommer nog aldrig kännas hel igen för det saknas ju en väsentlig del... Men oavsett hur jag gråter ikväll så spelar en sång från Marcus spellista nu... "Don't cry for me" heter den ironiskt nog.

Hittar inte sången på youtube men den går att lyssna på början här. Texten går iaf så här

"I know it hurts to say good bye

But don't cry for me 

I'm in the presence of His grace

And don't cry for me

I'm walking streets of gold

I've got my wings so don't cry for me

I know right now you have a broken heart

It feels like we're miles and miles apart

But there's a part of me that always will be with you

And from time to time I'll be watching from above

Don't cry for me - I'm in the presence of His love"

Har förresten hört av flera att det är svårt att kommentera här på bloggen men när jag försökt har det gått alldeles utmärkt. Prova att använda "Anonym" eller "Namn/URL" om ni inte har eget bloggerkonto så borde det gå... Blir glad för små fotavtryck i bloggen om ni vill lämna ett spår :)

Dumma telefonsvarare!

Egentligen tyckte jag inte om din röstmeddelande på telefonsvararen eftersom varje gång jag hamnade där kände mig lika lurad.. Du lät precis som när du svarade "vanligt".
-"Jonas" (paus)...
Här börjar jag alltid prata ivrig som jag är
- "Kan inte svara just nu. Men lämna gärna ett meddelande."

Nej - att du inte kan svara just nu kan jag förstå! Men trots att jag förstod att du inte kunde svara efter den 25e maj var det ändå skönt att ringa och prata av sig lite på din telefonsvarare. Småprata lite, snyfta, gråta och säga att jag saknar dig. Men ringer jag nu möts jag inte längre av ditt glada meddelande utan av den inte lika trevligt maskinella rösten som säger att "numret har ingen abbonent". Du ligger fortfarande på min speed dail och jag kommer nog aldrig kunna ta bort dig därifrån. Du är fortfarande en av de viktigaste människorna i mitt liv. Skulle jag ta bort dig därifrån känns det ju som du inte längre vore viktig för mig... Allt är så konsigt :( Jag förstår ingenting...

Jag sov middag idag och vaknade ganska förrvirrad. Trodde återigen de senaste två månaderna bara var en mardröm men ju mer jag vaknade till ju mer insåg jag att det här är vår nya verklighet :( Tycker inte om den!

Reasons

The heart does things for reasons,
that reasons cannot understand.

Känns som jag gör mycket som jag själv inte logiskt förstår nu för tiden. Jag borde sova nu men trots att jag varit på skapligt humör sista dagarna kom det över mig en saknad nu ikväll. Det var just de här kvällarna du alltid fanns där och vi brukade chatta långt in på nätterna... Fastnade inne på din facebooksida istället. Började titta på dina bilder och filmsnuttar vilket i sig var trevligt. Du är så enormt levande när jag ser dig framför mig på skärmen. Du skrattar, du ser lycklig ut, du skämtar och du är - levande. Helt obegripligt att tänka att jag (här i livet iaf) inte kommer få träffa dig mer. Att jag aldrig mer kommer få höra dig skratta, bli irriterad, skämta med mig eller få krama dig igen. Du har redan missat så mycket... Tiden går så fort samtidigt som den står så still. Det har inte ens gått två månader men livet är upp och ner, ut och in - på samma gång som allt är som "vanligt". Men ett nytt slags vanligt när hela illusionen om livet på något sätt krossats. "Allt kommer bli bra" säger man till mig. Livet ska gå vidare - och det gör det. Men det känns inte som det någonsin kommer bli helt igen utan dig med oss...
Hur ska vi kunna fira jul utan dig hade du tänkt??? Du som ALLTID var med...
Vem ska jag ringa till när jag spontant vill dra en film eller åka och bada?
Vem ska jag göra extra måtlådor åt (och paketera i plastpåsar som du hatade)?
Vem ska jag köpa billiga t-shirts åt på rean?
Vem ska jag ringa till när jag vill ha ett ärligt svar?
Vem ska uppdatera mig om vilka appar som är inne?
Eller vem ska jag dela mina barndomsminnen med?
Eller vuxen minnen för den delen.. Du är med i ganska många av dem också!

(Jonas i Petra, Jordanien när vi var där 2009)

Jag tror inte du läser vad jag skriver men jag riktar det här inlägget till dig ändå. Jag tycks göra mycket nu för tiden som inte har någon logisk förklaring och som andra människor rynkar pannan åt... Kanske vet de inte hur det är att förlora någon. Kanske har de aldrig älskat någon om de inte kan förstå det desperata tomrum du lämnat efter dig...  Men alla mina konstiga nycker har ändå ett stort symbolvärde för mig... Ibland känns det som hjärnan och hjärtat helt tappat kontakt. Hjärnan säger att allt blir bra, att jag inte kan påverka hur det blivit och hur det känns medan hjärtat skriker efter att göra saker som kan tyckas märkliga. Som när jag och Marcus åkte upp på Taffelberget i dina kläder... Det har inte heller någon logisk förklaring men där och då kändes det viktigt. Eller när jag släpade med ett cementkors på två kilo från Sydafrika för att ställa på din grav. Det är inte heller begripligt för de flesta. Eller att jag längtar efter att få lukta på din parfym, att ha ditt röstklipp som sms-signal eller drömma om dig varje natt tycks säkert inte heller normalt. Men jag bryr mig inte om vad andra tycker för det är min verklighet just nu. Du var min bror - du var min nära vän... Och "I do things for reasons that reasons can not understand". Andra kan nog inte förstå heller. Inte ens jag...

Men på något sätt så känns du lite närmare mig i alla de här symboliska sakerna och det hjälper lite grann... Faktiskt. Jag tror symbolhandlingar hjälper mig framåt även om det tycks hålla mig kvar i det förflutna. På något sätt måste ju mitt förflutna påverka min framtid. Jag kan inte helt "slå av" och för att jag ska kunna gå vidare måste jag "avsluta" vissa saker. Jag vet logiskt sett att jag aldrig kommer kunna glömma dig - men ändå är jag så rädd att glömma bort dig. Rädd att glömma alla små saker som bara är så "du". Glömma dina sista ord, din röst, ditt skratt och dina (starka) åsikter. Jag är rädd för att livet ska gå vidare för mycket... Eller iallafall för fort.. Så jag gör mina konstiga små saker med ett symbolvärde för mig i min takt. Tids nog hinner kanske hjärtat ikapp förståndet men fram tills dess är jag glad att du ändå känns så levande och så nära mig... För livet går vidare och för varje dag så går vi alla ett litet steg ifrån det liv vi levde med dig ibland oss. Du gick dit vi inte kan följa efter (just nu) och vi får famla oss fram i mörkret till en ny slags verklighet men mitt i det mörkret så ljusar alla dina minnen upp livet lite för oss. Och ibland, lite med hjälp av mina knäppa symboliska handlingar...

Men du saknas oss... Varje dag - varje timme!

In hoc signo...

Har egentligen flera blogginlägg i huvudet som väntar på att skrivas men måste bara få ur mig detta först. Det har hänt en del sedan sist jag skrev. Jag åkte impulsivt till Sydafrika men det förtjänar minst ett eget inlägg. Jag har även ett inlägg på G om hur jag inte tycker om hur min personlighet påverkats negativt av att Jonas lämnat oss men för en gång skull är jag på ganska bra humör nu. Jag har precis kommit hem från Smålandskonferensen (vilket också säkert förtjänar ett eget inlägg). Men först, tack alla vänner som kramat om mig där. Jag vet inte när jag grät så mycket sist men jag älskar er. Även om det varit jobbigt så har det på något sätt även varit skönt. (Och jag klarade mig ganska lindrigt undan alla "klyschor" vilket också var skönt...)

Men nu till dagens inlägg. När jag skulle åka till Sydafrika var jag till graven det sista jag gjorde innan jag lämnade Bollnäs. Jag kände då att jag gärna ville ta med mig något till graven ifrån Sydafrika då detta var en plats jag vet Jonas älskade... Så jag tittade lite efter ett hjärta, en duva eller en ängel som jag kunde "dekorera" graven med tills vi får en riktig gravsten. Eftersom vi inte beställt någon än kommer det ju ta en bra stund... Men så hittade jag sista dagen ett kors i vitmålad cement. Jag älskade den även om jag förstod att den skulle bli tung att släpa hem - men impulsiv som jag är så köpte jag den för en, enligt mig, billig peng. Så, nu när jag väl kom tillbaka till Bollnäs kände jag att jag ville direkt till graven. Min stackars man (som numera lever med en ganska känslomässigt instabil fru) fick finna sig i det och skjutsade mig dit. Även om korset är mindre än jag trodde väl på plats så tycker jag ändå det symboliserar så mycket vad jag känner...

Korset är för de flesta förknippat som en symbol för döden - men egentligen så borde det ju snarare vara en symbol för livet. Om det är som vi kristna tror så var ju inte egentligen döden ett nederlag utan bara en transportsträcka till det eviga livet. Det är som porten mellan ett fängelse och friheten. Man kanske kan fantisera inifrån bunkern om hur det ser utanför men i sin mörka fängelsecell har man på sin höjd ett litet fönster att titta ut igenom för att se hur friheten utanför egentligen ser ut... Det är först när man går igenom fängelseporten mot friheten som man ser skönheten utanför fängelsets begränsade miljö. På samma sätt kan vi här på jorden fantisera om hur underbar och vacker himlen är utan att aldrig egentligen förstå vad som väntar där utanför förrän vi gått igenom "dödens portar" och ser det själv med våra egna ögon. Här på jorden så är vi begränsade av våra sinnen, av våra förgängliga kroppar och ett hämmat förstånd men där ovan så ser vi allting mycket klarare och vi förstår det vi här nere inte kan ta in. Det kan vara skrämmande att lämna vår hemtama miljö för något okänt men går man aldrig igenom porten får man aldrig heller veta vad som finns på andra sidan. Och det enda vi egentligen vet om livet är ju att vi alla en dag ska dö... Alla kommer vi att förr eller senare behöva gå igenom den där porten.

Även om vi som familj känner att vi vandrar i dödsskuggans dal eller i tåredalen stor del av tiden så fantiserar jag mycket om himlen just nu. Jag har precis fått en hög med böcker skrivna av människor som fått titta ut genom "bunkerns fönster" och påstår sig ha sett in i det eviga livet. Ibland när de beskriver vad de sett så längtar jag själv dit så mycket att livet här nere i min fängelsecell på jorden knappt känns värt att leva för. Men en dag, förhoppningsvis när jag är gammal och mätt på att leva, kommer även jag att gå genom fängelsets port och blicka ut i den sköna friheten. Då kommer jag att få se saker jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi kunde tänka mig och färgerna där kommer var så vackra och så klara att de inte ens finns på vår jordiska palettkarta. Så egentligen, vad är då döden? Det är "bara" dörren in i något bättre. Dörren till en plats där det inte finns någon smärta, död eller tårar. En plats av frihet, skönhet och Gud själv.

Så, visst korset symboliserar döden - men det symboliserar ännu mer livet efter döden. Bibeln säger i första korintierbreven kapitel 15 att "Nu har Jesus uppstått från de döda som den förste av de insomnade. Men eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa." Är det som vi tror, att Gud sände sin son Jesus för att människorna skulle kunna få en andlig uppståndelse efter döden är det ju helt fantastiskt! I så fall är ju korset inte en symbol för döden utan faktiskt en segersymbol. 

"In hoc signo" betyder "i detta tecken" på latin och brukar användas om korset. I korsets värld så symboliserar inte döden slutet utan bara början... Liksom i filmen Narnia så väntar en helt fantastisk värld på andra sidan garderoben men man måste gå igenom garderoben för att komma dit. Så som jag citerade i ett annat inlägg tidigare angående döden: "Det här är kanske slutet på dina äventyr i klädskåpet, men bara början på dina äventyr i Narnia". Jonas smet före oss genom porten (eller garderoben) och vi önskar att han inte skulle haft så bråttom - men nu när han ändå inte är här så får vi göra så gott vi kan ändå vi som är kvar. Vi får leva så bra vi kan och fortsätta fantisera om livet utanför bunkern... Och hoppas att han spanar in stället ordentligt så han ger oss en riktigt bra guidad tur när vi väl tar oss igenom porten själva...

Hemska maktlöshet

Jag har insett att jag är otroligt envis.. När jag var i Sydafrika för tre månader sedan var vi på danslektion för att öva till brudvalsen. Även om jag saknar både takt och kroppskontroll var mitt största problem att släppa taget och bara följa med. Dansläraren uppmanade mig flera gånger att sluta "föra", ha roligt, slappna av och bara dansa. Men det var inte så lätt för envisa mig att släppa kontrollen och ledas av någon annan.. Så någon vidare danstalang blir jag nog aldrig och Jonas hamnade nog också ibland i kläm för sin daltande överbeskyddande storasyster... 

Jag har tidigare skrivit lite om hur jag kände att jag misslyckats som syster på sjukhuset när jag inte kunde hjälpa honom. Den maktlöshet jag där kände höll på att ta knäcken av mig. Maktlöshet - vilken stark känsla det av förtvivlan när man känner att man inte alls räcker till. Maktlöshet att se någons livs timglas rinna ut utan att förmåga att påverka utgången. Men häromkvällen satt jag och tittade på när solen gick ner. Tanken slog mig då att på samma sätt som när solen sakta försvinner i horisonten är det även med livet. Att sakta försvinner det ner bakom krönet och man kan bara undra vad som finns på andra sidan. Lika lite som jag kan påverka solens framfart kan jag hindra livets timglas från att rinna ut. I solens fall så väntar snart en ny dag. Jag vill tro att det även väntar något bakom bergen när livets timglas rinner ut. En plats där nattens fasor för alltid är borta och en ny tid tar sin början. En tid där livet är utan smärta, sorg och tårar. Ett vackert paradis med glädje, kärlek där familj och vänner kan mötas utan att riskeras att åter skiljas åt. Jag tror på en där solen aldrig går ner där bortom alla mörka orosmoln. 

På mormors begravning sjöng vi en fin psalm om himlen jag aldrig riktigt kunnat glömma:
"Där öppnas aldrig den mörka graven, då härskar livet i evigt ljus. Där suckar ingen vid solnedgången, och ingen bävar för natten mer. Men alla sjunga de morgonsången, ty, Gud är solen som evigt ler. Mitt hem är där på den andra stranden där livets timglas ej rinner ut. Och ej vill avsked man räcker handen och himmelsk glädje tar aldrig slut."

Jonas - Jag har fortfarande svårt att släppa taget för jag saknar dig och förstår inte hur jag ska kunna leva här utan dig. Inget är sig likt längre. Gräset är inte lika grönt och fåglarna sjunger inte lika vackert längre. Du fattas oss. Men vi möts väl där på den där stranden? 
Kram storasyster 

Att möta mig med "sorg"

Länge har jag fasat för att åka till Smålandskonferensen. Inte för att jag inte tycker om den men för att jag varit rädd för hur jobbigt det skulle kunna bli. Det går åt så mycket energi att "hålla ihop" när man träffar folk som beklagar sorgen att jag fasat inför att träffa så många på en och samma plats.

Det behövs så lite för att få min "mur" att krackelera eller rasera just nu. En sång, ett minne, ett klädesplagg, en frisyr eller vad som helst som påminner om Jonas kan ibland räcka för att få min självkontroll att braka ihop. Sen så klart, jag tar tid och sörjer också men kan jag så gör jag det helst inte bland okänt folk. Mina vänner får gärna ringa och prata med mig (vilket nog många av dem är rädda för att göra också) men nu är det alla "andra" vi pratar om. Folk som man knappt pratar med annars som helst plötsligt kommer fram och visar medlidande. Visst är det fint men ibland orkar man inte med det... Ibland önskar jag att folk bara kunde vara som vanligt och prata om vädret medan andra stunder så vill jag skrika rakt ut att det gör ont. Men för det mest så räcker det med en kram och "det finns inga ord". Det tycker jag beskriver allt. Det finns inga ord för sorgen, saknaden, frustrationen, bitterheten eller ilskan. Det finns inga ord som ger tillräcklig tröst när det känns som jobbigast heller.. Nu skrämmer jag väl bort så ingen människa någonsin vågar prata med mig men försök vara dig själv bara... Tur att min blogg inte har allt för mågna läsare kanske... Men det finns iaf några saker man kan undvika att säga till mig:

• Var inte ledsen Eller ännu värre
• Kristna ska inte vara sörja- snacka om att sänka en när man redan ligger. Den kommentaren får mig inte bara ledsen att jag förlorat min bror utan ger mig dessutom dåligt samvete att jag är en "dålig kristen" som sörjer! Dessutom, om jag inte vore ledsen så tordes min bror ju inte heller ha betytt något för mig - vilket han gjorde! Det finns folk som sörjer när en hamster dör och jag har blivit berövad min underbara bror! Kommer sörja hans bortgång hela livet...
• Du är, eller borde, vara stark (för andra). Bullshit - jag känner mig som en urvriden trasa och har rätt att känna så. Jag kommer tillbaka med tiden...
• Sörj i ensamhet - den har jag inte hört men kan tänka mig att den gör ONT!
• Tiden läker alla sår - eller hur? Skulle inte tro det men kanske att vi lär oss leva med ärren en dag...
• Ersätt förlusten - ja, inte så lätt. Vissa tycker att nu är en perfekt tid att skaffa barn. Som att man skulle orka det liksom när man knappt kan ta vara på sig själv... Så hoppet står då till mamma och pappa (båda 60+) att producera ett syskon som är en exakt replika av Jonas... Good luck!
• Jag förstår vad ni går igenom - ja, det kanske du gör men det gör det inte lättare för mig just nu. Jag kanske återkommer men det skänker dålig tröst för tillfället :(
• Han har det bättre nu -  det kanske han har men jag skulle göra vad som helst för att få ha honom här ändå...
• Nu när det gått så lång tid gör det väl inte ont längre? You wish,,,,

För några veckor sedan var jag i kyrkan. Många kommer fram och säger att de ber för oss eller tänker på oss och frågar sjuttioelva saker. Ibland orkar man inte det... Ibland vill man bara låtsas att allt är som vanligt och prata om oväsentligheter som grannens katt. Det räcker att jag tänker på det här hela tiden - jag måste inte prata om det jämt - det finns forum för det ändå. Sen finns det stunder när jag bara måste prata om det också och de stackars främlingar som möter mig då får helt enkelt acceptera eller gå därifrån :) Ibland kan jag inte sluta... Så, tillbaka till kyrkan för några veckor sedan. Jag "flydde" därifrån när gudstjänsten var slut för jag orkade inte med mer medlidande. Men i dörren stod en kvinna vars dotter umgicks lite med min bror. Hon sa ingenting men med tårar i ögonen klappade hon mig på axeln när jag gick ut. Hennes deltagande i min sorg betydde mer för mig än alla ord. Tack Maggan! Din medmänsklighet ger mig fortfarande styrka...

Så, för att sammanfatta hur man iaf kan möta mig i min sorg är att:

1. Viktigast av alla är detta. Vad som helst är bättre än att vända bort blicken och inte våga prata med mig. Var normal - jag gör så gott jag kan för att vara det....
2. En kram funkar bra. Eller en nick eller klapp på axeln går det med...
3. Undvik ovan nämnda klyschor tack..
4. Det är bättre att säga "det finns inga ord", pausa och sen börja prata om vädret än att ställa massa frågor. Vill jag berätta så gör jag det... Tro mig då kan inget stoppa mig...

Så, vad lägger jag upp för taktik inför Småland? Jo, jag åker bara dit två dagar. Det är troligen så mycket jag kommer orka med. Kanske ses vi där. För det går faktiskt lite bättre dag för dag. Tomheten är inte lika brutal och jag kan andas bättre (bortsett från allergin som besvärar mig just nu) men den fysiska smärtan av sorgen börjar avta. Nu ska bara insidan läka och det får ta sin tid...