Reasons

The heart does things for reasons,
that reasons cannot understand.

Känns som jag gör mycket som jag själv inte logiskt förstår nu för tiden. Jag borde sova nu men trots att jag varit på skapligt humör sista dagarna kom det över mig en saknad nu ikväll. Det var just de här kvällarna du alltid fanns där och vi brukade chatta långt in på nätterna... Fastnade inne på din facebooksida istället. Började titta på dina bilder och filmsnuttar vilket i sig var trevligt. Du är så enormt levande när jag ser dig framför mig på skärmen. Du skrattar, du ser lycklig ut, du skämtar och du är - levande. Helt obegripligt att tänka att jag (här i livet iaf) inte kommer få träffa dig mer. Att jag aldrig mer kommer få höra dig skratta, bli irriterad, skämta med mig eller få krama dig igen. Du har redan missat så mycket... Tiden går så fort samtidigt som den står så still. Det har inte ens gått två månader men livet är upp och ner, ut och in - på samma gång som allt är som "vanligt". Men ett nytt slags vanligt när hela illusionen om livet på något sätt krossats. "Allt kommer bli bra" säger man till mig. Livet ska gå vidare - och det gör det. Men det känns inte som det någonsin kommer bli helt igen utan dig med oss...
Hur ska vi kunna fira jul utan dig hade du tänkt??? Du som ALLTID var med...
Vem ska jag ringa till när jag spontant vill dra en film eller åka och bada?
Vem ska jag göra extra måtlådor åt (och paketera i plastpåsar som du hatade)?
Vem ska jag köpa billiga t-shirts åt på rean?
Vem ska jag ringa till när jag vill ha ett ärligt svar?
Vem ska uppdatera mig om vilka appar som är inne?
Eller vem ska jag dela mina barndomsminnen med?
Eller vuxen minnen för den delen.. Du är med i ganska många av dem också!

(Jonas i Petra, Jordanien när vi var där 2009)

Jag tror inte du läser vad jag skriver men jag riktar det här inlägget till dig ändå. Jag tycks göra mycket nu för tiden som inte har någon logisk förklaring och som andra människor rynkar pannan åt... Kanske vet de inte hur det är att förlora någon. Kanske har de aldrig älskat någon om de inte kan förstå det desperata tomrum du lämnat efter dig...  Men alla mina konstiga nycker har ändå ett stort symbolvärde för mig... Ibland känns det som hjärnan och hjärtat helt tappat kontakt. Hjärnan säger att allt blir bra, att jag inte kan påverka hur det blivit och hur det känns medan hjärtat skriker efter att göra saker som kan tyckas märkliga. Som när jag och Marcus åkte upp på Taffelberget i dina kläder... Det har inte heller någon logisk förklaring men där och då kändes det viktigt. Eller när jag släpade med ett cementkors på två kilo från Sydafrika för att ställa på din grav. Det är inte heller begripligt för de flesta. Eller att jag längtar efter att få lukta på din parfym, att ha ditt röstklipp som sms-signal eller drömma om dig varje natt tycks säkert inte heller normalt. Men jag bryr mig inte om vad andra tycker för det är min verklighet just nu. Du var min bror - du var min nära vän... Och "I do things for reasons that reasons can not understand". Andra kan nog inte förstå heller. Inte ens jag...

Men på något sätt så känns du lite närmare mig i alla de här symboliska sakerna och det hjälper lite grann... Faktiskt. Jag tror symbolhandlingar hjälper mig framåt även om det tycks hålla mig kvar i det förflutna. På något sätt måste ju mitt förflutna påverka min framtid. Jag kan inte helt "slå av" och för att jag ska kunna gå vidare måste jag "avsluta" vissa saker. Jag vet logiskt sett att jag aldrig kommer kunna glömma dig - men ändå är jag så rädd att glömma bort dig. Rädd att glömma alla små saker som bara är så "du". Glömma dina sista ord, din röst, ditt skratt och dina (starka) åsikter. Jag är rädd för att livet ska gå vidare för mycket... Eller iallafall för fort.. Så jag gör mina konstiga små saker med ett symbolvärde för mig i min takt. Tids nog hinner kanske hjärtat ikapp förståndet men fram tills dess är jag glad att du ändå känns så levande och så nära mig... För livet går vidare och för varje dag så går vi alla ett litet steg ifrån det liv vi levde med dig ibland oss. Du gick dit vi inte kan följa efter (just nu) och vi får famla oss fram i mörkret till en ny slags verklighet men mitt i det mörkret så ljusar alla dina minnen upp livet lite för oss. Och ibland, lite med hjälp av mina knäppa symboliska handlingar...

Men du saknas oss... Varje dag - varje timme!