Mitt nya liv!

Inatt är det tre månader sedan... Den dagen jag fick smset om att du flyttats till IVA (intensivvårdsavdelningen) förändrades mitt liv. Jag kanske har haft en väldig tur i livet. Jag tyckte innan allt det här hände att jag hade gått igenom tunga perioder i livet men ingenting kan jämföras med de sista tre månaderna. Eller ja, som sagt tiden du låg på IVA var inte heller så rolig - så de senaste 3,5 månaderna har varit de värsta i mitt liv. Man bearbetar sorg på olika sätt och eftersom jag bloggat när jag mått som sämst så syns kanske lite av min kamp här i blogghistoriken. Men när jag ser tillbaka på den här tiden så var det inte sorgen eller saknaden som höll på att ta livet av mig - utan bitterheten. Bitterheten på Gud, bitterheten på livet och ilskan över orättvisan att du var tvungen att lämna oss. Den bitterheten höll på att äta upp mig inifrån. Vet att när jag bodde i Uganda så talade jag ibland om bitterheten som en gift - nu har jag själv smakat på dess kraft. När det var som jobbigast, under Smålandskonferensen, gick jag fram för förbön. Ganska motvilligt men jag orkade inte kämpa längre. När jag fick förbön där bröts någonting och bitterheten släppte sitt grepp. Jag förstår fortfarande inte och frågorna, förtvivlan finns kvar men den kvävande bitterheten är borta. Saknaden och sorgen kan jag däremot leva med. Sorgen och saknaden vill jag leva med för jag vill aldrig glömma dig!

Nu är det tre månader sedan du dog, i natt faktiskt för att vara exakt. Det är tre månader fyllda utav enorm saknad, många tårar och mycket kamp. Men, jag ser ett ljus i tunneln. Det känns som jag tagit mig igenom mitt eldprov med livet i behåll. Jag har vandrat genom dödsskuggans dal och kommit ut på andra sidan. Jag gråter inte lika mycket längre utan jag gläds mer åt alla minnen. Jag lever på hoppet om att vi ses igen och ska ta igen all den tid vi nu förlorar. Det finns fortfarande jobbiga stunder men jag ser framåt. Någon skrev till oss efter du dött att himlen nu kommer vara oss kärare än någonsin och så är det. Där min skatt är kommer också mitt hjärta att vara... Jag tänker mycket mer på himlen nu än tidigare. Jag längtar dit men jag känner också lust att leva. Vi har köpt hus i veckan min man och jag!

Vi planerar för att leva länge och leva bra även utan dig... Givetvis önskade vi att du var här för att dela det med oss men mitt i allt så känns du så otroligt nära. Jag bär dig nära mitt hjärta och ibland känns du nästan skrämmande levande! Och kanske är det så att du är mer levande nu än någonsin...

Jag tror det är så - att du verkligen har hittat hem nu. Ett hem där alla bitarna faller på plats, ett ställe där alla frågor får sitt svar och det är underbart helt enkelt. Du hade bara turen att komma dit först... Jag väntar mig en grym guidad tur en dag brorsan! Men fram tills dess så lever jag på alla goda minnen du bjudit på. Men även om sjukhusbilden av dig är svår att sudda ut från näthinnan så är det så här jag vill minnas dig...

Dina snälla ögon, din förnurliga blick, ditt snea leende och dina sköna kommentarer. Jag kommer sakna dig tills dess att vi möts igen helt enkelt - det är min nya verklighet. Men jag ser ljust på framtiden ändå! Ljuset har brutit sig in i min tunnel... Vi ses en dag, någon annan gång, någon annanstans.