torsdag 26 december 2013

Julen..

Vi har överlevt... Julen var sig faktiskt ganska lik. Jag har trots allt firat jul utan Jonas förut. Tre gånger närmare bestämt.
2004 var jag i Kenya
2007 var han i Sydafrika
2009 var jag på Zanzibar.

Från och med nu börjar en ny era. En era helt utan Jonas. En ny tradition har fötts av att på julaftonskvällen gråtandes gå till Jonas grav... Känns fel. Känns knäppt. Men så är livet ibland. Men även en annan tradition har fötts! Jonas gillade ändå aldrig mina julklappar. Han tyckte generellt sätt att jag köpte onödiga saker... I år fick "han" något väldigt användbart! Lite symbolisk så gick jag in på Unicefs gåvoshop och köpte barnvaccin. Hade Jonas fått sitt vaccin hade han kanske varit med oss idag! Men kanske kan de vaccin jag precis skickat iväg (med gåvokort sänt till Jonas gamla e-mail) utgöra skillnaden mellan liv och död för någon annan. Det känns livsviktigt!

Vanligvis brukar jag oftast stödja Trosgnistan men här hittar du länken om du också vill ge bort lite vaccin (eller något annat)!

söndag 22 december 2013

Jul - glädjens högtid?

Just nu känner jag mig död på insidan. Livet liksom rullar på. Jag har gjort knäck och julgodis. Grannen är klädd, paketen inköpta, huset är julpyntat och det är den 22 december. Jag har "gjort allt" som hör säsongen till. Nästan. Jag "borde" kanske ha spelat julsånger i flera veckor. Jag "borde" njuta av vad som är en favorittid på året. Jag "borde" ha julkänslor men orkar inga måsten just nu - känner mig istället ikväll helt tom. Jag trodde det skulle kännas "värre" - men jag känner inget alls vilket är skrämmande det med. Helt avtrubbat - så trött.

Syskonen är hemma - vilket i sig är underbart! Men det blir liksom bara tydligare att någon saknas... Det blir mysigt med julafton men just nu vill jag bara sova... Känns fortfarande så sjukt att Jonas inte är här med oss. Kan inte ta in det trots att det gått sju månader... Konstigt att det blir en jul utan hans missnöjda kommentarer på mina knäppa julklappar... Att man ska behöva åka till hans grav och stirra på en grå trist sten för att vara fysiskt nära istället för att stjäla åt sig en av de där ofrivilliga kramarna. Önskar jag oftare sagt till honom hur fantastisk han var! Hur mycket jag älskade honom. Att jag skulle förstå hur mycket jag skulle komma att sakna honom. Att jag njutit mer av tiden vi hade tillsammans. Men nu sitter jag istället här och ältar mina minnen... Glad att jag har dem och med lite tur dimper fotoboken ner i brevlådan imorgon. En klen tröst kanske men iaf nåt att krama lite på.

Ska nog lägga mig snart innan jag blir allt för grinig här. Men på ett sätt är det skönt att jag inte är så julstressad i år. För julen handlar ju egentligen inte om alla de där sakerna man MÅSTE göra... Julen är ju en tid av kärlek, familj och gemenskap. Men just därför sticker det också lite extra i hjärtat eftersom någon man älskar som saknas så djupt. Men jag orkar inte. Det blir jul ändå. Vi har stretat på bra i nya huset. Fyra rum är "klara" för inredning på 2,5 månad. Kanske därför jag inte orkar hitta rätta julkänslan. Men undrar om Maria och Josef hade någon riktig julkänsla i sitt stall där i Betlehem den där natten... Tror inte heller Maria och Johannes kände storheten när de betraktade den blodiga mannen de älskade hängande där på korset heller... Känns lärorikt att betrakta julen från en annan sida även om jag hellre skulle vara julentusiast i år också. Men julen betyder så mycket mer än julklappar, julmat och pyntade hus... Älskar ordspråket, och vet att jag lagt upp den förut, men här kommer den ändå. En liten "julhälsning" från mig till er...


lördag 14 december 2013

To My Darling Loving Brother

Hittade en dikt som vi lika gärna kunde ha skrivit. Bytte bara namnet...


We stood by your bed side
all holding hands full of tears
We held your hands
and stroked your hair
watching you just lay there
without a smile or a laugh in sight
this was to be your last fight
We all talked about your good times
for us they will never fade
we wanted you to feel the love
as we did love you more each day
We watched your every breath
and prayed it wasn't the last
the time we got to share together
went by too quick ... far to fast
we wanted you to wake up
please Jonas not your last
tell me its a nightmare
and not our last good byes

As your last breath drew closers
our hearts were sinking deeper
we were there by your side
holding hands
full of tears
this was our last good nights
then there it was
your final breath of air

I did not want to believe it
this was not fair
we held your hands
and were praying again
we were not ready
we did not want this
we had to understand you were now at rest
up high in the sky shining your best
with no more suffering any more
you were starting the life of the brightest star
we held your hands and squeezed you tight
it was time for us to say good night
All our hearts could do was cry
we will miss you michael so so much
we got up slowly
still praying it was not true
but one by one we leaned over you
tears streaming down our face
we kissed you and had to walk away
saying our final good nights
was the hardest thing ever in sight
but this was the time to say
Jonas our dear brother good night
sleep tight we love you
always and forever in our hearts
always and forever we love you so much
sleep tight now our precious brother
you will be missed more than ever
your loving warm smile and cheeky little laugh
we remain with us and be a part of our lives
shine brightly every night
good night god bless
your will always be the best

© Tracey

tisdag 10 december 2013

Juletid...

Ja.. Då var det snart dags då. Bara två veckor kvar idag för att vara exakt. Och det känns ganska ok. Längtar så att få hem mina andra två syskon!! Det känns ju på att ha dem på andra sidan jorden inte minst när man är van att iaf ha ett syskon ikring sig. Har längtat hela sommaren efter vintern och nu är den här. Och det känns ok. Under sommaren kände jag mig mest lamslagen av sorg och jag ville att den skulle gå över. Nu har den gjort det och en ny årstid är här. Hoppas även det gäller rent själsligt att vit mjuk bomull sägnar ner från himlen in i mitt liv och återfuktar jorden. En tid av vila och stillhet för att man ska få kraft att orka ännu ett år. Ännu en vår och ännu en blomstring. Och faktiskt för det mesta så känns det just ok.

Boken om Jonas liv är i princip klar nu och jag längtar som sagt att få hålla den i min hand. Jag tycker den känns värdig - den speglar min bild av honom. Inte helt förskönad men ändå underbar. Så, ja jag kanske blir sorgslagen på julafton - att några tårar kommer rinna är liksom helt naturligt. Det gör det ju i princip dagligen iaf så det är ingen stor grej men jag tror på en bra jul under omständigheterna ändå. Men jag har dragit ner på alla måsten och kvar finns bara ett - gemenskap. För livet är för kort och det är det som faktiskt verkligen spelar roll och lämnar varaktiga minnen. Så ta hand om varandra där ute och stressa inte ihjäl er i alla måstens träsk i julstressen. För det julen verkligen handlar om är något helt annat...

söndag 1 december 2013

Allting kan gå itu men hjärtat kan gå i tusen bitar...


Även om jag älskar att jobba med albumet om Jonas så gör det ändå ont. På ett sätt så känns han så nära när jag nu går så in i hans liv samtidigt som smärtan skär så djupt när jag inser att han inte längre finns här.. Önskar man kunde ringa till himlen och bara prata en stund eller skicka ett litet meddelande upp dit om att jag saknar honom. Älskar honom...