Tid...

Igår var det åtta månader sedan Jonas lämnade oss... Passande nog inträffade den 25e återigen en lördag. Jag förundras fortfarande över hur tiden kan stå still och flyga på samma gång. Åtta månader. På ett sätt känns det som igår - på ett sätt som ett annat avlägset liv för längre sedan. Jag har funderat mycket på begreppet tid. Jag känner mig ofta stressad. Jag vill vara effektiv och hinna med så mycket som möjligt. Men inser när jag reflekterar att jag allt för ofta missar det som egentligen är väsentligt. Att jag tar saker för givna. Jag ska hinna handla, måla, träna, fixa ditten, lösa datten, göra ett bra jobb, vara en god dotter och en så bra fru som möjligt. Men i allt jag försöker hinna med så blir de människorna jag har ikring mig förvandlade från personer till objekt. Objekt som jag ska bocka av så snabbt och smärtfritt som möjligt från på min lista:

* Ringa mamma - check

* Titta förbi en kompis - check

* Fixa matlåda åt Henrik - check

* Samtala med en ungdom på jobbet - check

Livet handlar väl ändå om människor?! I slutändan så är det faktiskt skit samma om jag målat vardagsrummet, om jag har trendiga skor (det iofs lär aldrig hända) eller om jag går ner de där kilona jag önskar. För i strävan efter allt det där försummar jag det som EGENTLIGEN verkligen är väsentligt! Jag vet inte hur många gånger jag sagt till Jonas "Jag har inte tid". Hur ofta jag valde att prioritera bort honom just för att jag tyckte jag hade något "viktigare" för mig. Jag var på gymmet flera gånger i veckan (kanske ingen tror när man ser mig men det är sant). Jonas bodde några hundra meter därifrån men till honom var jag kanske några gånger per år... Ingenting gör ondare än att jag nu inser att jag faktiskt ofta prioriterade bort honom för något som egentligen troligen helt saknade betydelse. Nu först fattar jag, när jag skulle göra vad som helst för några minuter i hans sällskap!

Jag har också tänkt på vad bibeln säger om tid... På ett ställe står det att "en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag." Om Jonas har samma tidsuppfattning där han är, vilket jag tror, så hinner han ju knappt blinka innan vi träffs igen! :) Frågan är bara hur jag ska använda min tid bättre. För jag har ingen garanti om morgondagen. Tänk om man kunde vakna varje morgon och tänka "om det här vore min sista dag i livet idag - vad vill jag då hitta på". Tror man skulle må lite bättre av att leva i nuet och inte stressa sig igenom livet för att nästa vecka eller nästa år kunna vila eller njuta av det där man faktiskt längtar efter. Jonas hade den förmågan - att leva i nuet. Han sa aldrig till mig att han inte hade tid för mig (om inte Manchester United spelade då var han iofs lite frånvarande) men han planerade inte mycket längre än den dagen han hade i sina händer. Jag har aldrig upplevt honom som stressad och han prioriterade de människor han älskade...

Jag måste akta mig för att säga att "jag inte har tid" för är det något jag faktiskt har så är det ju just tid. 24 timmar varje dygn. Lika många som Bill Gates och tiggaren på Stockholms gator. Det är egentligen det enda som blivit rättvist uppdelat oss människor emellan. Vi har fått lika mycket tid per dygn. Ändå så stressar allt för många av oss omkring som om vi vore jagade med blåslampa. Vi är så stressade att vi prioriterar bort det som egentligen är viktigt för oss... 24 timmar per dag... På ett år blir det 8760 timmar. På ett år borde jag väl kunna prioritera min familj, mina vänner och mina medmänniskor lite bättre än jag gör? Det får bli mitt nyårslöfte 2014...

Och till alla er som känt er avbockade från/på min prioriteringslista. Förlåt... Ni betyder mycket mer för mig än jag gör sken av!

One last goodbye

How I needed you
How I grieve now, you're gone
In my dreams I see you
I'm awake, so alone

I know you didn't want to leave
Your heart yearned to stay
But the strength I always loved in you
Finally gave way

Somehow I knew you would leave me this way
And somehow I knew you could never, never stay
And in the early morning light after a silent peaceful night
You took my heart away and I grieve

In my dreams I can see you
I can tell you how I feel
In my dreams I can hold you
And it feels so real

Read more: Anathema - One Last Goodbye Lyrics | MetroLyrics


Hittat en ny sångtext... Känns som det lika gärna kunde vara mina ord. På något sätt så har jag alltid trott att Jonas skulle dö ung - även om jag såklart hoppades att han skulle få ett långt lyckligt liv. Men inte kunde jag väl tro att det skulle sluta så här! Inte ens i mina värsta mardrömmar att det skulle kännas så här... Saknar honom fortfarande varje dag! Tänker på honom varje timme... <3 Min fina lilla fyndiga bror...

Tro kontra tvivel

Jag drömde om Jonas igår natt. Vi var i Sydafrika strax innan Marcus bröllop och allt var frid och fröjd. Ändå kramade jag Jonas lite extra för att vara på den säkra sidan. Han var lika förtjusande som alltid. Jag drömmer om honom ganska ofta. Fina drömmar. Jag vaknar alltid glad - tills jag inser att allt var en dröm. Igen. Men på ett sätt blir dagarna lättare att uthärda om jag får träffa Jonas lite i drömmarnas värld. Men igår blev det tungt. Jag packade upp några kartonger i flyttkaoset här hemma och fann Henriks tennisrack. Ett tennisrack som numera bara samlar damm - för Henriks tennispartner finns inte mer. Varje vecka var det samma diskussion. "Kolla med Henrik om han vill spela tennis den här veckan". "Hur blir det med fredag? Blir de nån tennis eller?". Jonas drog alltid i de där tennismatcherna och nu står bara det där eländans racketen där. Dammig. Oanvänd. Det är mycket som aldrig mer blir det samma...

Sista dagarna har varit svåra... Jag förstår inte hur livet på ett sätt kan gå så obemärkt förbi - och allting är som förr samtidigt som ingenting längre som det borde vara! Dagarna går och mycket är sig skrämmande likt. Samtidigt så känner jag inte alltid igen mig själv... När Jonas dog trodde jag att jag skulle kunna ta vara på varje dag som en gåva och leva vidare för oss båda. Men jag inser nu att jag misslyckats. Istället så känns det ibland som en del av mig dog med honom. En del av min tro dog. Istället föddes tvivel. Jag tvivlar på det mesta men framför allt på tron. Jag är inte rädd för mina tvivel men jag är trött på alla klatchiga slagdängor och färdiga lösningar. Jag finner ibland inga svar. Jag vandrar i en ensam öken.  I tystnad. I förundran. Ändå så tvivlar jag inte på Gud för jag känner att han bär mig. Men ibland vet jag ändå inte vare sig in eller ut. Tänk om allt är en illusion? Tänk om jag inte själv ens lever? Tänk om himlen inte finns! Då är allt hopp om att en dag träffa Jonas igen borta. Så jag klamrar mig fast vid tron, trots mina stundtals stora tvivel.  Men vet du vad. Jag tycker det är ok att tvivla. Även om det är jobbigt! Vissa tycker tvivel är fult. Andra försöker låta matcho genom att säga att tro är att veta att man vet att man vet att man vet. Lyllos dem!  Jag önskar jag kunde säga lika. Att tron skulle vara lika naivt självklar. Men tvivel är bara andra sidan av myntet på att tro. De går hand i hand.  Någon sa "fly inte från tvivlet, utan stanna kvar i det. Den som vågar fortsätta ställa sina frågor, som vågar vara ärlig mot sig själv, kommer att hitta tron och tilliten på nytt, men kanske på lite andra sätt än tidigare." Jag tror det blir så. Det känns redan djupare, mindre ytligt. Mer frågande. Mer ärligt.  
Hittade lite citat om tro kontra tvivel:

• Den som ingenting vet tvivlar aldrig.

• Christianity, if false, is of no importance, and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important. 

• I should be much more afraid of being mistaken and then finding out that Christianity is true than of being mistaken in believing it to be true. 

• You know, my faith is one that admits some doubt.

• Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal. Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal.

• Faith keeps many doubts in her pay. If I could not doubt, I should not believe.

• Doubt is a pain too lonely to know that faith is his twin brother

Så jag tror jag är i ganska gott sällskap med mina tvivel. Den tro som inte håller att prövas är ingen tro värd att hålla sig till. Eller?

Jag ser fram emot filmen "Himlen finns på riktigt" som kommer snart. Läste boken i somras och hoppas filmen är lika bra. Kika gärna på trailern så förstår du vad jag menar :)

Ett sista citat... En uppmaning till mig själv!

 "Faith given back to us after a night of doubt is a stronger thing, 

and far more valuable to us than faith that has never been tested."

I dödens väntrum...

Jag undrar vad man tänker när man sitter där.. I dödens väntrum. När man vet att det bara är en fråga om tid. Att faktum är att  "dödsängeln" snart kommer och hämtar en. För vissa hinner nog ganska många tankar fara genom huvudet. Min farmor dog vid ganska hög ålder. Hon skulle snart fylla 90 år och var mätt på att leva sedan flera år. Hon kände sig ensam eftersom hennes årskullar började bli ganska glest befolkad. "Varför får jag inte dö?"... Till slut kom döden som en befriare.

Andra hinner inte ens reagera förrän det är över... "En olycka händer ju så lätt" sägs det... Det närmaste jag kan komma dödens väntrum är väl det beväpnade överfallet i Kenya eller den gången när jag höll på att drunkna under en kanotuflykt. Men då fanns det bara två alternativ. Överleva eller dö. Inga känslor. Inga minnesbilder. Utan ren och skär fakta - antingen så klarar jag mig eller så dör jag. Min andra bror, Marcus, var nära att drunkna för några år sedan när han drogs med starka strömmar när han simmade. Han har sagt i efterhand att han trodde han skulle dö och tänkte på vad ledsen mamma skulle bli. Ändå simmade han febrilt vidare för att försöka ta sig i land.

Men jag undrar vad som rörde sig i Jonas huvud. För jag tror han "visste". Eller misstänkte iaf. En gång sa han till mig att "om det värsta händer så vill jag att ni ska veta att jag älskar er". Under någon av hans sista dagar - medan alla värden fortfarande gick åt rätt håll och jag påpekade det så svarade han "Mia det är inte över än". Jag vet att han pratade med en läkare om döden någon av de första dagarna på IVA. Han hade själv frågat efter läkare för att prata om döden. Åh vad jag önskar jag visste vad som sas under det samtalet! Jag undrar vad han tänkte. Kände... Ibland, när han trodde ingen såg rann en stilla tår ner för hans kinder. Jag tror han kämpade lite extra för vår skull men någonstans kände han, liksom Marcus, att det inte spelade någon roll hur mycket han simmade för undervattensströmmarna var för starka... Till slut kanske han kände så att det bara fanns två alternativ. Att överleva - eller dö. Inget alternativ var direkt bättre eller sämre men den plågsamma väntan var tvungen att få ett slut.

Dagen innan han dog, en fredag, pratade vi om att "fira" pappas födelsedag på söndagen i sjukhussalen så Jonas fick vara med. Då sa han att "det värsta som kan hända är att jag är kvar här på söndag". Den utdragna väntan i dödens väntrum började bli påfrestnade. Jag har svårt att tro att han kände döden som en befrielse men kanske just där och då, när hjärtat slog sina sista flämtande slag så kände han kanske att hans strävsamma kamp äntligen var slut. För oavsett hur lamslagna vi blev av sorg och förtvivlan så la sig hans vackra unga ansikte i ett typiskt snett Jonasleende. Väntan var över och på andra sidan möttes han av något utöver all förväntan!