Mitt tal till Jonas

 Jag önskar det snarare vore ett tal till hans bröllop jag hade varit tvungen att skriva men när jag inte fick den chansen kände jag att jag åtminstone ville säga något på hans begravning. Tänkte ni som inte var där kunde få läsa det när jag ändå skrivit det... Det kanske inte är ett bra tal rent retoriskt men det här var mitt tal till en älskad och saknad lillebror som lämnade oss alldeles för tidigt...

                                  

"För många av oss så var det otippat att vi skulle sitta här idag. Men faktum är att

Jonas i många år har utkämpat en kamp i det tysta. Han pratade ogärna om det men

han hade en sjukdom som han ständigt fick leva med. Och som han fick äta starka

mediciner för även om han hade ett till synes vanligt liv. Men dessa mediciner slet på

honom och hans immunförsvar var inte så bra. För lite drygt 3,5 vecka sedan fick han

ont i ryggen, utslag och feber – han hade fått vattkoppor visade det sig senare. Dessa

vattkoppor slutade i blodförgiftning som slog ut hans inre organ - ett efter ett. Trots

att mycket såg ut att gå åt rätt håll sista dagarna så orkade till slut hans kropp inte

kämpa längre och här står vi kvar med alla frågor. Den frågan som hela tiden hänger

sig kvar i mitt inre är VARFÖR. Men jag inser att jag aldrig kommer få ett svar som

jag är nöjd med på den frågan. Iallafall inte på den här sidan pärleporten... Mina val

är alltså att bli bitter eller att acceptera. Jag försöker att acceptera. En del undrar hur

Gud kan tillåta det här att ske. Inte heller där har jag några bra svar. Men jag kan

antingen grämja mig över det som hänt, eller vara tacksam för den tid vi har fått

tillsammans. Och det finns mycket att vara tacksam över. Jonas var den finaste bror

man kan tänka sig, no offence Marcus du är också bra. Jag tror varenda

barndomsminne jag har är Jonas med i. Som vi har bråkat och som vi har skrattat.

Många såg mig som den mer framåt av oss, och för all del, jag var den som tog mest

plats men Jonas var egentligen den bättre av oss. Jag kan prata i timmar utan att få

något vettigt sagt, han kunde få fram det viktigaste i en klockren mening som

dessutom fick alla att skratta. När Jonas var fyra år och vi hade precis kommit till

Kenya var det inte så lätt för honom med språket. Men han tog sig fram ändå. En

gång minns jag att han pekade på magen och sa Jonas Pannkaka – och budskapet gick så klart fram, han fick sin pannkaka och lockade till många skratt... Trots att Jonas låg

i 40 graders feber i två veckor så var han helt klar och fortsatte leverera sina

klockrena kommentarer från sjukhusbädden. En gång i sömnen sa han högt och

tydligt Be Happy! Och vi får försöka så gott vi kan att göra honom till viljes på den

punkten under rådande omständigheter.

Som storasyster och ”fröken duktig” så imponerades jag alltid av att Jonas vågade gå

sin egen väg. På ett härligt sätt så var han fri från rädslan av människor skulle tycka

och säga om honom och han vågade vara äkta mot sig själv. Jag önskar jag skulle

varit lika äkta och inte alltid försökt vara alla andra till lags jämt. En annan sak som

jag beundrade Jonas för var hans förmåga att umgås med alla sorters människor på ett

så okonstlat sätt. Han var fantastisk med barn också och jag sörjer att våra framtida

barn aldrig får lära känna honom... Jag hade hoppats att våra barn skulle bli lika tajta

som Debbie och Tobias eller Marcus och Toni... Men framför alltså har Jonas fått mig

att inse att livet är skört och det enda vi verkligen har är nuet och varandra. Jag

hoppas på att jag ska bli bättre på att leva i nuet framöver och att vara lika tillgänglig

för andra som han var för oss. Till och med på hans dödsbädd var han mer mån om

hur vi hade sovit, och hur vi hade det än han var om sig själv... 

När vi nyligen var i Sydafrika så visade Jonas verkligen sitt rätta jag. Han var totalt

charmerande och så avslappnad. Han var verkligen i sitt essä på många sätt men det

fanns en grej han aldrig hann bli riktigt blev bra på. Det var att förlora. Det var nog

inte riktigt Jonas grej. Ingenting kunde få honom att bli så arg som när han förlorade

i bowling, minigolf m.m. Han ville alltid vara först – och nu, till allas förvåning så har

han klippt målsnöret före oss andra trots att han på pappas sida var den yngsta av

över tjugo kusiner. Men kanske var det så att han redan var klar, en så perfekt Jonas

han någonsin kunde bli. En gammal kyrkdänga säger att där uppe, där hemma samlas

helgonen. Helgon eller inte men vi har vårt hopp och vår tro om att få ses en dag

igen. Och vi förstår han vägar bättre ovan där...

Men vi brukade ha en liten sångsnutt vi nynnade på hemma - Jonas han borde klonas -

helt enkelt. Å vad jag önskar vi hade gjort det så vi hade en i reserv nu!

Och Jonas är det så att du hör så vill jag att du ska veta att du är så innerligt älskad

och kommer bli saknad varje dag för resten av mitt liv! Du lämnar ett tomrum som

ingen någonsin kan fylla..."

En månad...

Ja, nu har det gått en månad Jonas sen du lämnade oss. Usch vilken månad det har varit! Pappa frågade mig igår kväll hur dagen varit. Den har väl varit "ok" svarade jag. För mig finns det inga "ok" dagar längre sa han - och så är det väl men under omständigheterna var det väl ändå ok. Mycket familj, mycket kärlek och närhet, fint väder och besök på graven (så klart)... Ja, under omständigheterna var väl min dag ändå "ok" även om jag tänker på dig varje vaken minut och saknaden gnager konstant.. Men det blir lite lättare på vissa sätt med tiden. Det öppna såret kanske börjar läkas lite men ett stort fett, fult gnagande ärr kommer alltid finns i hjärtat så länge du saknas oss. Och du kommer ju inte tillbaka :( Det här har helt klart varit den jobbigaste tiden i vårat liv men ändå har vi väl svetsats samman lite extra vi som är kvar. Det var ju liksom du som var limmet som förenade oss syskon lite och det känns att du är borta!

Dödsdagen, den 25e maj, var jobbig men framför allt så kände jag då att jag ville SOVA. Jag var så trött efter all oro veckorna innan. Sen kom allt folk (vilken både var skönt och jobbigt). Det sliter upp lite extra varje gång man träffar någon man inte träffat sen det hände. Alla frågor om vad som skedde och hur man mår känns ibland övermäktiga... Sen begravningen var ju en fruktansvärt jobbig dag. Jag försökte bara bita ihop och ta mig igenom den. Någonstans mitt i tror jag att jag stängde av känslorna och allt känns bara som en dimma. Hela den här tiden har varit lite dimmigt...

Den här stunden var tuff. Det var sista gången vi som syskon var "tillsammans", om man nu kan säga att det var så. Det var i alla fall då vi sa offentligt hejdå - vårt riktiga hejdå från sjukhuset känner jag mig lite snuvad på för när jag lämnade dig trodde jag att vi skulle ses igen. När jag kom tillbaka till din dödsbädd fick jag sagt lite av vad jag ville få fram men jag kan bara hoppas att du hörde - och att du ser hur älskad och saknad du fortfarande är - och alltid kommer vara. Det var du som var limmet som höll oss syskon samman. Det var du som höll bäst kontakten med oss och det var du som var den roligaste, snyggaste och charmigaste av oss. Vi har mycket att lära men är lämnade med många fina minnen av dig som vi får fokusera på när sorgen blir för tung...

Memories surround me

But sadness has found me

I'd do anything for more time

Never before has someone meant more

And I can't get you out of my mind

There is so much that I don't understand

But I know…...  we're only here for such a short time

(Dancing with the angels - sången från begravningen)

Livet på jorden är egentligen som en vindpust jämförelsevis med en evighet. Vi hade önskat mer tid tillsammans men jag tycker någon uttryckte det bra (även om jag är allergisk mot alla klyschor egentligen) att du nog har större uppgifter där du är nu... Jag har sagt flera gånger att jag gärna hade bytt med dig. Du trodde mig inte när jag sa det på sjukhuset men jag skulle gärna gått före för att du skulle fått leva. Jag hade gärna dött istället och tagit din sjukdom så du skulle sluppit. Men egentligen kanske du har det bättre än oss just nu? Är så svårt att föreställa sig hur himlen ser ut. Det måste ju vara för fantastiskt för våra små hjärnor att förstå. Jag hoppas det i alla fall. 

Mista en vän...

Mista en vän (Sv. Psalm 799)

(Text och musik: Gullan Bornemark)

Det är svårt att mista en vän,

så svårt att mista en vän.

Något fint går itu.

Här är jag, var är du?

Jag vill tro, att vi träffas igen.

 

Som en fjäril som lyfter från blomman,

som en fågel som lämnar sitt bo

söker själen sin väg mot det höga,

så har jag hört,

så har jag lärt.

Är det sant, så vet du det nu.

Här är jag, var är du?

 

Det är svårt att mista en vän,

så svårt att mista en vän.

Något fint går itu.

Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.

 

 

Fyra veckor...

Jag förstår inte hur så mycket kan hända samtidigt som tiden står stilla... Känslan av overklighet ligger tungt kvar och ibland när jag sover så är allt bra igen. Sen vaknar man upp och den där overklighetskänslan kan jag inte skaka av mig. Är Jonas verkligen inte här längre? Satt vi runt hans bädd för exakt fyra veckor sedan och såg han hjärtfrekvens sjunka från 50 till 40 till 30 till 20 till 10 till noll??? Debbie skrev någonting igår på facebook som fick mig att bryta ihop. Hon har en fin förmåga att få fram något väldigt bra skrivet med få ord - det är en förmåga jag saknar. Jag är en riktig ordbajsare... Debbie skrev "exactly 4 weeks ago I told my little bro not to worry. Things would be fine, in my world there was no way chicken pox could possibly defeat a young man, hours later I was proved so wrong....!! and the world turned upside down, inside out!" Det är så det känns mest. Man vet inte vad som är ut och in längre. Ibland känns livet här onödigt att leva vidare för att saknaden efter honom är så stark. Ibland känns det som det är skitsamma med allt annat att jag bara önskar jag fick gå vidare för att vara med honom istället. Jag förstod aldrig hur mycket han betydde för mig och risken är väl att jag skjuter ifrån mig de jag fortfarande har kvar när jag håller fast vid vad jag mist. Saknaden blir kanske större för varje dag men det gör inte fysiskt lika ont längre iallafall... Trycket över bröstet är borta och jag kan andas bättre. Ibland känner jag ingenting och undrar vad som är fel på mig... Borde jag inte känna mer??? Ibland känns det för tungt att genomleva ännu en dag... Häromnatten kunde jag inte sova för jag hade så mycket tankar om vad som faktiskt händer när man dör. Jag tror på himlen men har så många detaljfrågor kring det hela som äter upp mig inifrån. Hur det känns i dödsögonblicket, om de ser oss därifrån, vad gör Jonas om "dagarna" nu för tiden e.t.c. Blev lite lugnare när jag läste Glimtar av nästa liv. Kan rekommendera den! I övrigt så jobbar jag extremt mycket nu. Det är både bra och dåligt för det hjälper mig att skingra tankarna men å andra sidan känner jag mig oändligt trött... Livet går vidare, och jag måste gå vidare...

Igår var det midsommarafton. Jag började med att gå ut och plocka mina favoritblommor i den vildmarkens butiksförråd. Lupin, ack så fina dom är. Plockade största tänkbara bukett för att sätta på Jonas grav.

 Tror inte han skulle gilla om jag la massa pengar på köpta blommor iaf... I övrigt så var ju inte direkt midsommar hans favorithögtid heller :) Han tjatade alltid om att han inte förstod varför vuxna människor sprang runt och fjantade sig vid en upp-och-nervänd snopp... :) Men förra året var han ändå med på Vevlinge - i år var han saknad av fler än mig... Tog på mig en hysterisk klänning (som vanligt) men tänkte att om han ser mig så ska han ändå få nöjet att kommentera mina knäppa kläder. Det är ju något alla mina syskon tycker om att göra :)

Som Debbie skrev tidigare...
"Four siblings has become three
But the loss is not a quarter - its a billion."

En hyllning till dig!

Jonas from Maria Herza on Vimeo.

Så ofattbart fortfarande... Det sjunker nog aldrig in! Du är mer levande för mig än någonsin och ändå är du inte kvar här... Någon sa att "Det här är kanske slutet på dina äventyr i klädskåpet, men bara början på dina äventyr i Narnia." Vi ses där!

Bär tron?

Efter att jag nu insett att min läsarkrets ökat från typ pappa, Dorthy, Ann-Sofie och Rebecka till 250 läsare på några dagar så känns det kanske mer legitimt att försöka skriva lite om vad jag, eller vi, faktiskt går igenom just nu. Även om det främsta syftet är sortera mina egna tankar så är den som vill välkommen att komma in i min värld av emotionellt kaos...

Just nu så går tankarna på högvarv. Vad händer när man dör, hur känns det, när går man över gränsen, vad väntar på andra sidan och vem får komma in genom den där pärleporten. Även om jag inte har några svar på de funderingarna så blir det nog ett eget blogginlägg framöver... Idag vill jag prata om sorg och tro. Ibland blir jag frustrerad för det går inte att klä det jag känner i ord. Glädjen har ett sånt rikt ordförråd men det finns inga ord som egentligen kan beskriva sorg. Det enda jag kan likna den hjärtskärande känslan som får livet självt att stanna upp med är som när jag tidigare fått mitt hjärta krossat i olycklig kärlek. Jag har känt känslan av hur det romantiska luftslottet jag byggt i mitt sinne slagits ner och spolats bort med strandens vågor tills bara minnet av mina framtids fantasier fanns kvar. Men det jag känner nu är något annorlunda men ändå gör det lika ont - eller kanske ännu ondare. En stor del av min sorg grundar sig den här gången i någonting jag haft men förlorat - till skillnad från kärlek jag tidigare drömde om men inte då hade erfarit. Men ändå försöker jag intala mig själv att det "bara" gäller en bror. Hur det skulle vara att förlora en make eller ett barn måste vara ännu värre men just nu orkar jag inte ens tänka på hur det skulle kännas. För mig så var min bror också kärlek men av ett annan slag, dock mycket djup sådan. Som storasyster så ingår det liksom i mitt uppdrag att ta hand om min lillebror och göra vad jag kan för att han ska ha det bra - men att se honom så hjälplös och inte kunna hjälpa till slog sönder min värld. Jag kände att jag misslyckades som syster som inte kunna rädda honom från hans plåga. Jag vet, här går inte känsla och förstånd att förena - men så är det mycket just nu. Att förståndet säger en sak - men känslorna en annan. Ibland måste man bejaka båda. Att be, hoppas och tro att han skulle bli bra för att snart därefter förlora den människa som kanske egentligen legat mig allra närmast hjärtat (bortsett från min man då givetvis) får naturligt allt att vackla. Speciellt tron... Ja, det har alltid varit så naturligt för mig att tro. Jag tror inte egentligen att jag är naiv men jag har liksom köpt paketet om Gud, Jesus, änglar och himmel rätt av utan att egentligen tänka så mycket på det. Självklart har jag ibland undrat om jag inbillat mig alltihop men snart skjutit ifrån mig tankarna som "otro" och jag tycker jag haft många tecken, eller bevis, på Guds omsorg. Men på något sätt känns allt det som bortglömt emelleanåt nu när vi vandrar genom dödsskuggans dal. Minnet är ju bra men kor sägs det... Som sagt, nu tänker jag desto mer men en sak har jag insett - att jag hellre väljer att tro på en Gud, som trots det vi går igenom av kval och vad vi tycker är uteblivna bönesvar, är kärlekfull, som är god och som vill oss väl men av någon anledning jag inte förstår här och nu så uteblev våra bönesvar... Jag väljer hellre att tro på att det finns en himmel och ett liv efter döden - för motsatsen vore att det tar slut vilket skulle kännas ännu värre. OM det inte fanns någon Gud vart skulle jag då vända mig? Vem skulle då lyssna på min förtvivlan och skjuta till mig lite extra kraft när jag inte orkar. Det alternativet skrämmer mig, men jag tror faktiskt att det finns en Gud och en himmel. Kanske är det så som någon sagt att tron är för svaga människor. Någon har sagt att svaga människor behöver en tro som en krycka att stödja sig på genom livet. Men faktum är att jag snarare behöver en bår just nu och för mig är tron just det - även om jag ibland i frustration gråter ut till Gud och frågar vart han håller hus. Hur han kunde svika oss och låta Jonas dö... Om Gud nu finns så blir ju följdfrågorna varför det ser ut som det gör i världen och hur han kan tillåta saker att ske..

Trots det så är tron något som bär mig när jag själv inte orkar stå upprätt. En del säger att jag är så "stark" men jag vare sig känner mig stark eller orkar vara det just nu. Jag är inte stark - jag är oändligt svag. Känner det som det bara är ett skal av mig kvar. Jag tyckte jag hade tagit allt så "bra" - jag är ju expert på att försöka framstå som duktig hela tiden - men faktum är att jag vet att jag är bräcklig och känner mig som en urvriden trasa eller ett krossat kärl. Jag vet att jag blir buren just nu för jag orkar inte gå själv. Jag tänker på en dikt jag läste första gången för många år sedan som lyder så här...

Fotspår i sanden 

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs
en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt
händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i
livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans,
det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg
han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under
sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också
att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har
märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits
bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag
behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig
lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara
ett par fotspår - då bar jag dig.
Författaren okänd

Nu kanske tant Agda sätter morgonkaffet i halsen eller församlingsmedlemarna gör uppror men jag tror inte att man kommer till himlen för att man varit snäll eller duktig. Inte heller så tror jag man kommer dit för att man går regelbundet i kyrkan, slutar svära eller sjunger fromma sånger. Jag tror vi kommer bli förvånade en dag när vi kommer till himlen och får se den skaran som samlas där. Kanske är det så att tron är för mig min krycka, eller min bår, något som jag får luta mig tillbaka på för att kunna ta mig genom livet just nu. Men jag går hellre hoppfull genom livet om att allt blir bra till slut istället för att leva olycklig här och tro att allt är över. För mitt i allt virrvarr av mina känslor och mitt förvirrade förnuft så tror jag faktiskt på en plats som bibeln beskriver så tröstande:
"Han (Gud) skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga." Vi lever här på jorden på samma villkor. Ingen lovade mig att det skulle bli lätt bara för att jag tror på Gud. Med en ganska negativ livsinställning skrev någon att "En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär..." Men faktiskt även om livet oftast är fantastiskt så möter vi alla mödor och besvär emellanåt och vi har varit väldigt skonade egentligen... Men genom livet så går vi över berg och genom dalar och faktum är att Gud inte har något magiskt trollspö som han snurrar omkring på för att jag ska leva någon slags gräddigt liv - däremot har han lovat att vara med mig alla dagar. Ibland känner jag det men ibland är sorgen eller livet så tungt att jag inte ens märker det själv. Men jag tror att han bär mig ändå. En del människor verkar ha tro som någon slags självklarhet och säger att "dom vet att dom vet att dom vet" att det är sant. Det enda jag vet det är att jag faktiskt inget vet eller förstår. Men jag tror, eller nja, jag är ganska övertygad om att Gud ser och bryr sig om oss ändå. Bibeln säger också att "Tron är en övertygelse om det man hoppas". Det är så jag känner. Jag tvivlar ibland men ändå, under tvivlen så ligger tron med en övertygelse om att det jag så barnsligt hoppas ändå är sant. Att Jonas dansar med änglarna. Att han kramat om mormor och farfar ordentligt och är helt fascinerad av himlen. Jag tror han välkomnade Micke men undrade varför han kom också så tidigt och håller på att kolla in stället så han kan guida mig när jag kommer. Jesus säger att vi ska tro som ett barn - det är det jag försöker göra och tro det eller ej - men det ger mig hopp för var dag. Så, tron bär när allt annat brister för mitt enda hopp just nu är ju att vi en dag ska ses igen. Att det finns ett liv efter detta och att det finns en plats utan sorg, död och plåga. En fullkomlig plats - för vem lurar vi egentligen när vi lever här på jorden som om vi vore odödliga.. Det enda vi vet är ju egentligen att vi alla ska dö en gång - då kan vi bara hoppas att livet inte tar slut utan att det bara tar sin början...   Pappa skrev på sin facebook imorse och jag tyckte det var så välformulerat att jag lägger det här som min avslutning:

"Mötte en vän igår som kramade om oss och undrade om tron håller. Ärligt talat så är det nog mest tron som håller oss. När vi inte orkar bära så mycket tro så är det den som bär oss."

Faktum är, om jag inte hade tron just nu - då hade jag nog ingenting... Se till att krama varandra där ute. Livet är kort och det är skört. Vi har bara idag - vi för försöka att få idag att räknas och bli värd att minnas...

Älskade lilla vän..

Det är ju inte så ofta jag skriver i den här bloggen men vem vet det kanske blir mer nu. Känner större behov än vanligt av att få ventilera lite. För en månad sedan lite drygt togs min bror in på sjukhuset för smärtor i magen. Efter att i nästan tio års tid haft problem med magen trodde vi inte det var så allvarligt - det var det kanske inte heller från början. Men så fick han vattkoppor följt utav blodförgiftning. Men även då trodde vi att det skulle gå vägen även om det var kritiskt och han flyttades till intensivvårdsavdelningen i Gävle. Jag satt med honom nästan dagligen på sjukhuset, han sov och jag lyssnade på hans kamp för att få luft - för ja, även lungorna hade blivit påverkade liksom levern. Att se någon man älskar så enormt mycket inte kunna röra sig själv, ligga i 40,5 graders feber i två veckor, ha ont, vara full i utslag var kämpigt men det fanns inte ett tvivel i mitt hjärta om att han inte skulle överleva. Jag satt i hans rum, läste och löste korsord i väntan på att han skulle bli frisk. Jag byttes av med mamma ibland och vi väntade på att våra syskon också skulle komma. Att se hans enorma glädje över att se dem gjorde oss alla så glada! Tyvärr blev den lyckan kortvarig. Efter att alla värden gått åt rätt håll i flera dagars tid så blev det kritiskt kvällen den 24e maj. Mina syskon fanns hos honom hela natten och det är jag oändligt tacksam för... Vid fyra tiden på natten ringde sjukhuspersonalen till oss och bad oss komma. Det var knappt att vi hann dit och resan till Gävle har aldrig tidigare känts så lång. Vi kom fram lagom i tid för att se hans hjärtfrekvens tyna ut till ingenting. De få minuter vi hade tillsammans där, och tidigare, var allt för få. Varför ska en så ung fin man dö? Utan förvarning och utan en riktig chans att verkligen få uppleva vad livet har att erbjuda.

Jonas dog samma vecka som mamma och jag fyllde år, dagen innan min pappa skulle fira sin 60-års dag och veckan före min systers doktorering och min brors födelsedag... Maj som tidigare varit min favoritmånad kommer aldrig att bli densamma. Trots det som hänt och alla frågor så känner jag ändå viss tacksamhet mitt i allt elände. Vi fick en fantastisk tid i Sydafrika bara en månad tidigare när vår äldre bror gifte sig. Aldrig tidigare har jag sett Jonas så lycklig och tillfreds. Sista tiden på sjukhuset så hoppas jag att han kände hur mycket vi alla brydde oss om och älskade honom - ifall han tvivlat på det tidigare. Där vid hans sjukbädd fick vi ändå sagt det vi ville få fram - saker som vi dock kanske borde ha pratat mer mer honom om när han levde.

Men jag känner frid eller tröst i att vi inte har något osagt - eller för mycket sagt. Jag älskade min bror troligtvis mer än någonsin när han dog - för han hade blivit en kär vän. Han hade blivit en otroligt social kille som alltid hade glimten i ögat. Det låter klyssigt men jorden blev fattigare men himlen blev rikare. Vi lever på hoppet om att en dag ses igen..

Älskade Jonas - det går inte en minut utan att jag saknar dig. Det känns som någon slitit ut min lunga och hur mycket jag än andas så får jag inte luft. Trots det så går det ändå ganska bra. Vi måste lära oss leva med saknaden och bearbeta sorgen. Och inse att alla frågor inte får några svar. Men vi älskar dig. Du var vår ögonsten! Önskar jag fick krama dig en sista gång, skratta med dig och berätta för mig hur mycket jag älskar dig.

Lyssnat lite på en sång av Third day som säger:

To everyone who's lost someone they love
Long before it was their time
You feel like the days you had were not enough
when you said goodbye

When your lonely
And it feels like the whole world is falling on you
You just reach out, you just cry out to Jesus
Cry to Jesus

Någonstans mitt i allt så vet jag att han bär oss när vi inte orkar gå själva men önskar jag kunde vrida tillbaka klockan till tiden så allt var underbart.

För andra börjar livet väl nu återgå till det normala men för oss som familj så blir det bara mer overkligt för varje dag... Du fattas mig. Du var min lillebror och den enda av mina syskon jag på riktigt växte upp med... Du var den som kunde reta mig till vansinne men samtidigt men var du ständiga följeslagare. Du nekade mig aldrig tid och fanns alltid där för mig - med din nästan brutala ärlighet.

Hur ska jag kunna leva utan dig?

Hur ska jag kunna få barn utan att du finns där? Du som tjatat sedan jag gifte mig om att du vill bli morbror...

Hur ska jag ens föreställa mig hur du skulle se ut som gammal när du dog så ung?

Hur ska julafton bli utan dig?

Hur ska jag kunna leva med orättvisan av att du aldrig fick leva färdigt?

Full av frågor men utan svar... Men det är kanske så - att någon måste se ung och snygg ut i himlen också när vi andra kommer gamla och rynkiga. Du lyser klarare än den ljusaste stjärna i mitt minne och jag kommer aldrig glömma dig! Och någon annangång någonannanstans ska vi ses igen för nu dansar du med änglarna!