Ja, nu har det gått en månad Jonas sen du lämnade oss. Usch vilken månad det har varit! Pappa frågade mig igår kväll hur dagen varit. Den har väl varit "ok" svarade jag. För mig finns det inga "ok" dagar längre sa han - och så är det väl men under omständigheterna var det väl ändå ok. Mycket familj, mycket kärlek och närhet, fint väder och besök på graven (så klart)... Ja, under omständigheterna var väl min dag ändå "ok" även om jag tänker på dig varje vaken minut och saknaden gnager konstant.. Men det blir lite lättare på vissa sätt med tiden. Det öppna såret kanske börjar läkas lite men ett stort fett, fult gnagande ärr kommer alltid finns i hjärtat så länge du saknas oss. Och du kommer ju inte tillbaka :( Det här har helt klart varit den jobbigaste tiden i vårat liv men ändå har vi väl svetsats samman lite extra vi som är kvar. Det var ju liksom du som var limmet som förenade oss syskon lite och det känns att du är borta!
Dödsdagen, den 25e maj, var jobbig men framför allt så kände jag då att jag ville SOVA. Jag var så trött efter all oro veckorna innan. Sen kom allt folk (vilken både var skönt och jobbigt). Det sliter upp lite extra varje gång man träffar någon man inte träffat sen det hände. Alla frågor om vad som skedde och hur man mår känns ibland övermäktiga... Sen begravningen var ju en fruktansvärt jobbig dag. Jag försökte bara bita ihop och ta mig igenom den. Någonstans mitt i tror jag att jag stängde av känslorna och allt känns bara som en dimma. Hela den här tiden har varit lite dimmigt...
Den här stunden var tuff. Det var sista gången vi som syskon var "tillsammans", om man nu kan säga att det var så. Det var i alla fall då vi sa offentligt hejdå - vårt riktiga hejdå från sjukhuset känner jag mig lite snuvad på för när jag lämnade dig trodde jag att vi skulle ses igen. När jag kom tillbaka till din dödsbädd fick jag sagt lite av vad jag ville få fram men jag kan bara hoppas att du hörde - och att du ser hur älskad och saknad du fortfarande är - och alltid kommer vara. Det var du som var limmet som höll oss syskon samman. Det var du som höll bäst kontakten med oss och det var du som var den roligaste, snyggaste och charmigaste av oss. Vi har mycket att lära men är lämnade med många fina minnen av dig som vi får fokusera på när sorgen blir för tung...
Dödsdagen, den 25e maj, var jobbig men framför allt så kände jag då att jag ville SOVA. Jag var så trött efter all oro veckorna innan. Sen kom allt folk (vilken både var skönt och jobbigt). Det sliter upp lite extra varje gång man träffar någon man inte träffat sen det hände. Alla frågor om vad som skedde och hur man mår känns ibland övermäktiga... Sen begravningen var ju en fruktansvärt jobbig dag. Jag försökte bara bita ihop och ta mig igenom den. Någonstans mitt i tror jag att jag stängde av känslorna och allt känns bara som en dimma. Hela den här tiden har varit lite dimmigt...
Den här stunden var tuff. Det var sista gången vi som syskon var "tillsammans", om man nu kan säga att det var så. Det var i alla fall då vi sa offentligt hejdå - vårt riktiga hejdå från sjukhuset känner jag mig lite snuvad på för när jag lämnade dig trodde jag att vi skulle ses igen. När jag kom tillbaka till din dödsbädd fick jag sagt lite av vad jag ville få fram men jag kan bara hoppas att du hörde - och att du ser hur älskad och saknad du fortfarande är - och alltid kommer vara. Det var du som var limmet som höll oss syskon samman. Det var du som höll bäst kontakten med oss och det var du som var den roligaste, snyggaste och charmigaste av oss. Vi har mycket att lära men är lämnade med många fina minnen av dig som vi får fokusera på när sorgen blir för tung...
Memories surround me
But sadness has found me
I'd do anything for more time
Never before has someone meant more
And I can't get you out of my mind
There is so much that I don't understand
But I know…... we're only here for such a short time
(Dancing with the angels - sången från begravningen)
Livet på jorden är egentligen som en vindpust jämförelsevis med en evighet. Vi hade önskat mer tid tillsammans men jag tycker någon uttryckte det bra (även om jag är allergisk mot alla klyschor egentligen) att du nog har större uppgifter där du är nu... Jag har sagt flera gånger att jag gärna hade bytt med dig. Du trodde mig inte när jag sa det på sjukhuset men jag skulle gärna gått före för att du skulle fått leva. Jag hade gärna dött istället och tagit din sjukdom så du skulle sluppit. Men egentligen kanske du har det bättre än oss just nu? Är så svårt att föreställa sig hur himlen ser ut. Det måste ju vara för fantastiskt för våra små hjärnor att förstå. Jag hoppas det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar