Fyra veckor...

Jag förstår inte hur så mycket kan hända samtidigt som tiden står stilla... Känslan av overklighet ligger tungt kvar och ibland när jag sover så är allt bra igen. Sen vaknar man upp och den där overklighetskänslan kan jag inte skaka av mig. Är Jonas verkligen inte här längre? Satt vi runt hans bädd för exakt fyra veckor sedan och såg han hjärtfrekvens sjunka från 50 till 40 till 30 till 20 till 10 till noll??? Debbie skrev någonting igår på facebook som fick mig att bryta ihop. Hon har en fin förmåga att få fram något väldigt bra skrivet med få ord - det är en förmåga jag saknar. Jag är en riktig ordbajsare... Debbie skrev "exactly 4 weeks ago I told my little bro not to worry. Things would be fine, in my world there was no way chicken pox could possibly defeat a young man, hours later I was proved so wrong....!! and the world turned upside down, inside out!" Det är så det känns mest. Man vet inte vad som är ut och in längre. Ibland känns livet här onödigt att leva vidare för att saknaden efter honom är så stark. Ibland känns det som det är skitsamma med allt annat att jag bara önskar jag fick gå vidare för att vara med honom istället. Jag förstod aldrig hur mycket han betydde för mig och risken är väl att jag skjuter ifrån mig de jag fortfarande har kvar när jag håller fast vid vad jag mist. Saknaden blir kanske större för varje dag men det gör inte fysiskt lika ont längre iallafall... Trycket över bröstet är borta och jag kan andas bättre. Ibland känner jag ingenting och undrar vad som är fel på mig... Borde jag inte känna mer??? Ibland känns det för tungt att genomleva ännu en dag... Häromnatten kunde jag inte sova för jag hade så mycket tankar om vad som faktiskt händer när man dör. Jag tror på himlen men har så många detaljfrågor kring det hela som äter upp mig inifrån. Hur det känns i dödsögonblicket, om de ser oss därifrån, vad gör Jonas om "dagarna" nu för tiden e.t.c. Blev lite lugnare när jag läste Glimtar av nästa liv. Kan rekommendera den! I övrigt så jobbar jag extremt mycket nu. Det är både bra och dåligt för det hjälper mig att skingra tankarna men å andra sidan känner jag mig oändligt trött... Livet går vidare, och jag måste gå vidare...

Igår var det midsommarafton. Jag började med att gå ut och plocka mina favoritblommor i den vildmarkens butiksförråd. Lupin, ack så fina dom är. Plockade största tänkbara bukett för att sätta på Jonas grav.

 Tror inte han skulle gilla om jag la massa pengar på köpta blommor iaf... I övrigt så var ju inte direkt midsommar hans favorithögtid heller :) Han tjatade alltid om att han inte förstod varför vuxna människor sprang runt och fjantade sig vid en upp-och-nervänd snopp... :) Men förra året var han ändå med på Vevlinge - i år var han saknad av fler än mig... Tog på mig en hysterisk klänning (som vanligt) men tänkte att om han ser mig så ska han ändå få nöjet att kommentera mina knäppa kläder. Det är ju något alla mina syskon tycker om att göra :)

Som Debbie skrev tidigare...
"Four siblings has become three
But the loss is not a quarter - its a billion."