Att möta mig med "sorg"

Länge har jag fasat för att åka till Smålandskonferensen. Inte för att jag inte tycker om den men för att jag varit rädd för hur jobbigt det skulle kunna bli. Det går åt så mycket energi att "hålla ihop" när man träffar folk som beklagar sorgen att jag fasat inför att träffa så många på en och samma plats.

Det behövs så lite för att få min "mur" att krackelera eller rasera just nu. En sång, ett minne, ett klädesplagg, en frisyr eller vad som helst som påminner om Jonas kan ibland räcka för att få min självkontroll att braka ihop. Sen så klart, jag tar tid och sörjer också men kan jag så gör jag det helst inte bland okänt folk. Mina vänner får gärna ringa och prata med mig (vilket nog många av dem är rädda för att göra också) men nu är det alla "andra" vi pratar om. Folk som man knappt pratar med annars som helst plötsligt kommer fram och visar medlidande. Visst är det fint men ibland orkar man inte med det... Ibland önskar jag att folk bara kunde vara som vanligt och prata om vädret medan andra stunder så vill jag skrika rakt ut att det gör ont. Men för det mest så räcker det med en kram och "det finns inga ord". Det tycker jag beskriver allt. Det finns inga ord för sorgen, saknaden, frustrationen, bitterheten eller ilskan. Det finns inga ord som ger tillräcklig tröst när det känns som jobbigast heller.. Nu skrämmer jag väl bort så ingen människa någonsin vågar prata med mig men försök vara dig själv bara... Tur att min blogg inte har allt för mågna läsare kanske... Men det finns iaf några saker man kan undvika att säga till mig:

• Var inte ledsen Eller ännu värre
• Kristna ska inte vara sörja- snacka om att sänka en när man redan ligger. Den kommentaren får mig inte bara ledsen att jag förlorat min bror utan ger mig dessutom dåligt samvete att jag är en "dålig kristen" som sörjer! Dessutom, om jag inte vore ledsen så tordes min bror ju inte heller ha betytt något för mig - vilket han gjorde! Det finns folk som sörjer när en hamster dör och jag har blivit berövad min underbara bror! Kommer sörja hans bortgång hela livet...
• Du är, eller borde, vara stark (för andra). Bullshit - jag känner mig som en urvriden trasa och har rätt att känna så. Jag kommer tillbaka med tiden...
• Sörj i ensamhet - den har jag inte hört men kan tänka mig att den gör ONT!
• Tiden läker alla sår - eller hur? Skulle inte tro det men kanske att vi lär oss leva med ärren en dag...
• Ersätt förlusten - ja, inte så lätt. Vissa tycker att nu är en perfekt tid att skaffa barn. Som att man skulle orka det liksom när man knappt kan ta vara på sig själv... Så hoppet står då till mamma och pappa (båda 60+) att producera ett syskon som är en exakt replika av Jonas... Good luck!
• Jag förstår vad ni går igenom - ja, det kanske du gör men det gör det inte lättare för mig just nu. Jag kanske återkommer men det skänker dålig tröst för tillfället :(
• Han har det bättre nu -  det kanske han har men jag skulle göra vad som helst för att få ha honom här ändå...
• Nu när det gått så lång tid gör det väl inte ont längre? You wish,,,,

För några veckor sedan var jag i kyrkan. Många kommer fram och säger att de ber för oss eller tänker på oss och frågar sjuttioelva saker. Ibland orkar man inte det... Ibland vill man bara låtsas att allt är som vanligt och prata om oväsentligheter som grannens katt. Det räcker att jag tänker på det här hela tiden - jag måste inte prata om det jämt - det finns forum för det ändå. Sen finns det stunder när jag bara måste prata om det också och de stackars främlingar som möter mig då får helt enkelt acceptera eller gå därifrån :) Ibland kan jag inte sluta... Så, tillbaka till kyrkan för några veckor sedan. Jag "flydde" därifrån när gudstjänsten var slut för jag orkade inte med mer medlidande. Men i dörren stod en kvinna vars dotter umgicks lite med min bror. Hon sa ingenting men med tårar i ögonen klappade hon mig på axeln när jag gick ut. Hennes deltagande i min sorg betydde mer för mig än alla ord. Tack Maggan! Din medmänsklighet ger mig fortfarande styrka...

Så, för att sammanfatta hur man iaf kan möta mig i min sorg är att:

1. Viktigast av alla är detta. Vad som helst är bättre än att vända bort blicken och inte våga prata med mig. Var normal - jag gör så gott jag kan för att vara det....
2. En kram funkar bra. Eller en nick eller klapp på axeln går det med...
3. Undvik ovan nämnda klyschor tack..
4. Det är bättre att säga "det finns inga ord", pausa och sen börja prata om vädret än att ställa massa frågor. Vill jag berätta så gör jag det... Tro mig då kan inget stoppa mig...

Så, vad lägger jag upp för taktik inför Småland? Jo, jag åker bara dit två dagar. Det är troligen så mycket jag kommer orka med. Kanske ses vi där. För det går faktiskt lite bättre dag för dag. Tomheten är inte lika brutal och jag kan andas bättre (bortsett från allergin som besvärar mig just nu) men den fysiska smärtan av sorgen börjar avta. Nu ska bara insidan läka och det får ta sin tid...