In hoc signo...

Har egentligen flera blogginlägg i huvudet som väntar på att skrivas men måste bara få ur mig detta först. Det har hänt en del sedan sist jag skrev. Jag åkte impulsivt till Sydafrika men det förtjänar minst ett eget inlägg. Jag har även ett inlägg på G om hur jag inte tycker om hur min personlighet påverkats negativt av att Jonas lämnat oss men för en gång skull är jag på ganska bra humör nu. Jag har precis kommit hem från Smålandskonferensen (vilket också säkert förtjänar ett eget inlägg). Men först, tack alla vänner som kramat om mig där. Jag vet inte när jag grät så mycket sist men jag älskar er. Även om det varit jobbigt så har det på något sätt även varit skönt. (Och jag klarade mig ganska lindrigt undan alla "klyschor" vilket också var skönt...)

Men nu till dagens inlägg. När jag skulle åka till Sydafrika var jag till graven det sista jag gjorde innan jag lämnade Bollnäs. Jag kände då att jag gärna ville ta med mig något till graven ifrån Sydafrika då detta var en plats jag vet Jonas älskade... Så jag tittade lite efter ett hjärta, en duva eller en ängel som jag kunde "dekorera" graven med tills vi får en riktig gravsten. Eftersom vi inte beställt någon än kommer det ju ta en bra stund... Men så hittade jag sista dagen ett kors i vitmålad cement. Jag älskade den även om jag förstod att den skulle bli tung att släpa hem - men impulsiv som jag är så köpte jag den för en, enligt mig, billig peng. Så, nu när jag väl kom tillbaka till Bollnäs kände jag att jag ville direkt till graven. Min stackars man (som numera lever med en ganska känslomässigt instabil fru) fick finna sig i det och skjutsade mig dit. Även om korset är mindre än jag trodde väl på plats så tycker jag ändå det symboliserar så mycket vad jag känner...

Korset är för de flesta förknippat som en symbol för döden - men egentligen så borde det ju snarare vara en symbol för livet. Om det är som vi kristna tror så var ju inte egentligen döden ett nederlag utan bara en transportsträcka till det eviga livet. Det är som porten mellan ett fängelse och friheten. Man kanske kan fantisera inifrån bunkern om hur det ser utanför men i sin mörka fängelsecell har man på sin höjd ett litet fönster att titta ut igenom för att se hur friheten utanför egentligen ser ut... Det är först när man går igenom fängelseporten mot friheten som man ser skönheten utanför fängelsets begränsade miljö. På samma sätt kan vi här på jorden fantisera om hur underbar och vacker himlen är utan att aldrig egentligen förstå vad som väntar där utanför förrän vi gått igenom "dödens portar" och ser det själv med våra egna ögon. Här på jorden så är vi begränsade av våra sinnen, av våra förgängliga kroppar och ett hämmat förstånd men där ovan så ser vi allting mycket klarare och vi förstår det vi här nere inte kan ta in. Det kan vara skrämmande att lämna vår hemtama miljö för något okänt men går man aldrig igenom porten får man aldrig heller veta vad som finns på andra sidan. Och det enda vi egentligen vet om livet är ju att vi alla en dag ska dö... Alla kommer vi att förr eller senare behöva gå igenom den där porten.

Även om vi som familj känner att vi vandrar i dödsskuggans dal eller i tåredalen stor del av tiden så fantiserar jag mycket om himlen just nu. Jag har precis fått en hög med böcker skrivna av människor som fått titta ut genom "bunkerns fönster" och påstår sig ha sett in i det eviga livet. Ibland när de beskriver vad de sett så längtar jag själv dit så mycket att livet här nere i min fängelsecell på jorden knappt känns värt att leva för. Men en dag, förhoppningsvis när jag är gammal och mätt på att leva, kommer även jag att gå genom fängelsets port och blicka ut i den sköna friheten. Då kommer jag att få se saker jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi kunde tänka mig och färgerna där kommer var så vackra och så klara att de inte ens finns på vår jordiska palettkarta. Så egentligen, vad är då döden? Det är "bara" dörren in i något bättre. Dörren till en plats där det inte finns någon smärta, död eller tårar. En plats av frihet, skönhet och Gud själv.

Så, visst korset symboliserar döden - men det symboliserar ännu mer livet efter döden. Bibeln säger i första korintierbreven kapitel 15 att "Nu har Jesus uppstått från de döda som den förste av de insomnade. Men eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa." Är det som vi tror, att Gud sände sin son Jesus för att människorna skulle kunna få en andlig uppståndelse efter döden är det ju helt fantastiskt! I så fall är ju korset inte en symbol för döden utan faktiskt en segersymbol. 

"In hoc signo" betyder "i detta tecken" på latin och brukar användas om korset. I korsets värld så symboliserar inte döden slutet utan bara början... Liksom i filmen Narnia så väntar en helt fantastisk värld på andra sidan garderoben men man måste gå igenom garderoben för att komma dit. Så som jag citerade i ett annat inlägg tidigare angående döden: "Det här är kanske slutet på dina äventyr i klädskåpet, men bara början på dina äventyr i Narnia". Jonas smet före oss genom porten (eller garderoben) och vi önskar att han inte skulle haft så bråttom - men nu när han ändå inte är här så får vi göra så gott vi kan ändå vi som är kvar. Vi får leva så bra vi kan och fortsätta fantisera om livet utanför bunkern... Och hoppas att han spanar in stället ordentligt så han ger oss en riktigt bra guidad tur när vi väl tar oss igenom porten själva...