Livets ärr

Har traskat omkring hemma i två dagar avskärmad från omvärlden och lyckligt ovetande om att det faktiskt är fyra månadersdagen sedan Jonas lämnade oss. Såg först för en timme sedan att det var den 25e idag och det var riktigt skönt att dagen inte varit "tyngre". Rent kroppsligt så känner jag mig sliten. Har ont lite varstans och vill helst bara sova. Så har jag känt det ett tag och jag tror jag helt enkelt kört för hårt... Försöker nu vila mycket och samla energi inför att vi får vårt hus nästa vecka! Känner jag mig själv rätt blir oktober en hektisk månad fylld av renovering och andra projekt!

Men nu när jag ändå sitter här så försöker jag tänka. Framåt... Bakåt... Mitt stora projekt sista tiden har varit att scanna bilder på Jonas. Har gått igenom föräldrarnas album och scannat närmre 600 bilder på Jonas från den analoga tiden... På de flesta bilder sitter vi tätt tillsammans. Skrattar. Busar. Ser lyckliga ut... Det är inte riktigt så jag minns vår relation från barndomsåren men jag har insett efter hans död att vår relation var betydligt närmre än jag förstod när han levde.. Det låter nog konstigt men den dagen han dog så dog även en del av mig. En ganska stor del av mig känns det som ibland. Min naivitet har bytts mot cyniskhet. Min framtidstro har bytts mot tvivel. Min glädje har bytts mot fruktan att andra saker jag älskar ska ryckas ifrån mig... Jag länkade till mitt gamla blogginlägg från mina egna vattkoppor i förra inlägget. Min kropp är fortfarande ganska ärrad från min egen sjukdom. Jag ser dagligen ärren i ansiktet, på magen, låren från när jag fick mina koppor. Läste en gång något i stil med att "ärr är något man ska vara stolt över. Ärren visar inte bara att du levt men att du överlevt". Men när jag ser mina vattkoppsärr så känner jag inte stolthet. Jag känner något annat... "Skuld" är kanske inte rätt ord men jag önskar det var jag som hade fått dö istället. Tycker att jag ändå levt ett rikt liv och Jonas hade mycket kvar att få uppleva... Han var värd fler år (och därmed inte sagt att jag inte är det) men jag hade gärna tagit hans plats om han kunnat få leva. Men det valet fick vi aldrig!

Nu lever jag vidare och försöker på något sätt hitta tillbaka och hitta min nya plats i tillvaron. Jag har varit till graven fyra gånger sista veckan. Inga långa stunder för det mesta men mest åker jag dit för att tända ljus. Det är inte så vanligt kanske att man tänder ljus redan i september men jag vill alltid mötas av ljus och värme när jag kommer till graven. Det är ju så jag minns Jonas i mitt sinne. Det är extra fint att komma till graven på kvällen då... 

Jag har lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat idag. Han menar att människor lever vidare när vi tänker på dem. Det skulle kunna förklara varför Jonas känns mer levande än någonsin. Jag ser det som mitt ansvar att föra hans minne vidare. Ingenting skrämmer mig mer än att glömma honom... Glömma hans skratt, hans personlighet och hans små egenheter som bara kan beskrivas med "så Jonas". Men jag tror han lever vidare i himlen och har det bättre än någonsin. Känner mig ändå rik som har ett hopp om att ses en dag. Hade jag inte det vore jag fattig - om än rik på minnen. Jonas skulle ju vara fett besviken om våra liv stannar upp bara för att han tvingades lämna oss för tidigt och vi slutade leva bara för att han gjorde det... Var dag är trots allt en sällsam gåva och det är så lätt att ta livet för givet...  Tänker på det hemska som hänt i Nairobi i veckan. Det som händer i Syrien. Det som konstant sker i många delar av världen. Livet är skört. Vår syster Debbie skrev häromdagen att "vad skönt det känns att veta att Jonas fick lämna med så mycket kärlek och värme omkring sig. Helt annat för de som nu förtvinar i Westgate.."

Men en av de saker som grämjer mig mest är att vi aldrig fick chans att prata om döden. Hade jag trott att han skulle dö hade jag velat veta hur han kände det... Nu tror jag Jonas själv visste men valde att inte prata om det. Det är sådan han var. Han ville inte oroa oss. Han hade hög integritet och han pratade ogärna känslor med oss. Därför uppskattade jag Kristian Gidlunds sommarprat. Han talade som den döende man han var och han sista ord var i programmet, och alltså en uppmaning till livet, var: 

”Jobba inte för mycket. 

Låt inte känslorna stanna i bröstet. 

Prata. 

Bråka aldrig om pengar. 

Våga säga nej. 

Våga säga ja. 

Jag ser tacksamt tillbaka på det som varit men är förväntansfull på framtiden! Jag tror det bästa fortfarande ligger framför. Jag väljer att gå vidare. Sårad. Ärrad. Men vidare. Ett steg i taget och med en backspegel i handen så ska det gå... Det måste gå!

Usch vilken dag!

Jag har fasat för den här dagen.. Dagen vi skulle bli tvugna att åter besöka Gävle sjukhus. Dagen vi åter igen skulle behöva vandra igenom IVAs kala korridorer och dagen vi skulle få beskedet om att något skulle kunna gjorts annorlunda. Att höra läkaren säga att "Tyvärr vi hade fel. Vi hade kunnat rädda Jonas...". Men riktigt så blev det inte. Jag har vandrat genom IVAs korridorer idag. Jag har hört läkarens röst men tröstfullt nog verkar de faktiskt gjort vad som stod i deras makt. Men det var lika jobbigt ändå att vara tillbaka på den plats där mitt livs (hittills) svåraste avsked togs och den plats där mitt liv gick i krasch. 

Vattkoppor! Eländans sjukdom... Inte ska man väl behöva dö i något sådant 2013! Men tydligen ska man inte ta för lätt dessa barnsjukdomar. Läkaren sa att i enstaka fall kan även en fullt frisk människa dö i vattkoppor. Jonas odds var ännu sämre - hans immunförsvar var redan utsatt. Jonas blev den där procenten i statistiken som "händer andra men inte händer oss".  Ironiskt nog så har jag läst igenom vår facebookkonversation. För 1,5 år sen så skrev han när vi talade om att jag haft vattkoppor att det är "only for the weak ones". Mitt mest lästa inlägg i min blogg skrev han följande kommentar till "Tror aldrig jag sett något så äckligt. Kommer inte kunna äta på en månad nu!".  Men han var inte vek! Han var väldigt tapper men till slut orkade inte kroppen längre ändå...

Hade egentligen tänkt dra ner på bloggandet men hänger nog kvar ett tag till... Idag har det varit tufft. Jag är trött och känner mig sliten. Känns inte alls kul att flytta om två veckor och starta vårt livs renoveringsprojekt i ett kråkslott... Dålig tajming! Vill bara sova.. Ska nog göra det snart tror jag.. Och hoppas att det en dag ska kännas lite lättare. Hoppas den dagen kommer snart!

Du och jag Jonas...

Vi var inte så lika.. Vi tyckte inte så lika... Ibland trodde vi knappt själva att vi kunde vara syskon. När vi växte upp så bråkade vi så mycket att våra föräldrar höll på att få spel på oss. Vems fel det var låter jag vara osagt men vi kunde nog båda två! Minns en gång när någon av oss ställt till det och vi fått oss en ordentlig utskällning så smög jag förbi dig och viskade vasst "ditt fel - ditt fel - ditt fel". Det där med "ditt fel" följde med oss en bit upp i åren och ibland så kunde vi viska det till varandra även i vuxen ålder men då oftast med glimten i ögat. Men en gång när det faktiskt var mitt fel var när vi var på syskonresa i Kenya 2001. Vi bodde hos vår syster Debbie och helt plötsligt omringades huset av hennes vaktbolag som fått larm om akut uttryckning. Debbie och Marcus verkade ganska arga efteråt eftersom en onödig utryckning fortfarande debiterades och de undrade VEM som tryckt på larmknappen. Eftersom du var lite klåfingrig av dig så var du huvudmisstänkt.

-JONAS, har du tryckt på den här knappen???? bestämda storasyskon höjde rösten..

-Jag vet inte... Kanske... svarade en rädd liten pojke

-JONAS! 

-Ja kanske... viskade du fram.

Och du fick hela skulden medan jag gömde mig i bakgrunden. Så arga som syskonen var så kändes det inte riktigt som läge att avslöja att det faktiskt var JAG som tryckt på den där knappen... Det berättade jag först typ 10 år senare... Men nog var det så, att jag ofta ställde till det för dig.. Men vi hade ganska kul också våra olikheter till trots!!!

Under en period i tonåren hade jag "norsk-noja" och hade SÄPO fått nys på det skulle jag nog räknas som landsförrädare. Men ju mer jag pratade om norska desto mer pratade du om hur vackert det var med danska.. När vi var små hade vi fått en samling klassisk musik. Jag föredrog Vivaldi - du gillade Mozart. Egentligen visste nog ingen av oss något om klassisk musik men vi kunde ju inte tycka lika! När vi gick fotbollskola och tränade straffar på baksidan av huset var jag Rivaldo och du Ronaldo... Ja, det var enda sättet för oss att vara sams - för att vi kunde ju inte båda vara Pélé som vi egentligen ville vara. Men på den tiden hejade vi båda på Brasilien... Så trist att du aldrig fick chansen att komma dit på fotbolls-vm. Men lovar att jag ska titta åt dig!

Fatalismen...

Ser att min besöksfrekvens har minskat. Antingen så har jag tappat "stinget" eller så har intresset för vår sorg avtagit. Spelar inte så stor roll egentligen - "allting händer ju av en mening". Det har jag i alla fall alltid trott på något sätt.. Jag är som person ganska naiv och vill tro gott om allt och alla. När något går mig emot har jag försökt trösta mig själv med att "om Gud stänger en dörr så öppnar han en annan". Gud har ju ändå en tanke, en plan med våra liv och han leder oss. Det tror jag fortfarande egentligen men den världsbilden har fått sig en törn. Jag tror absolut Gud har en finger med i spelet i våra liv, men ibland så går vi också vår egen väg - och ibland sker saker helt enkelt utan mening. På något sätt så känns det lättare att Gud skulle bry sig om de små sakerna i livet som att man springer in i någon man längtat efter att träffa, att man kommer in på utbildningen man vill eller att man fick parkeringen närmast affären - men när det kommer till liv och död så känns det inte lika självklart längre.

I början efter att Jonas dog var jag så otroligt arg på Gud. Även om jag aldrig trodde det var Guds plan att Jonas skulle dö så "visste" jag att han tillåtit det att hända. Gud hade kunnat hindra det om han ville - men han gjorde det inte. Hur ska jag helt och fullt kunna lite på Gud igen när han redan tagit ifrån mig något av det käraste jag hade i mitt liv?? Ja, jag vet inte. Som sagt har min världsbild, och min Gudsbild, fått sig en törn - men jag känner ju mer avstånd jag får till händelsen, att även mitt i stormens öga, har Gud hållit mig i sin hand. Varför han inte "hjälpte" Jonas genom hans storm vet jag inte - men kanske tog Gud helt enkelt honom i handen, gick med honom tills han (Gud) en dag sa att det var närmre hem till honom än tillbaka till jorden.. Jag vet inte vad Jonas såg och upplevde de där veckorna på sjukhuset men han såg så nöjd ut när han sov. Han gjorde förnöjda ljud, sträkte den annars orkeslösa handen för att ta tag i något som han sedan förde till munnen men när han sedan vaknade upp såg man för det mesta bara besvikelse i ögonen. En gång sa han att det var "så jobbigt med de här parallella världarna". Frågor utan svar, funderingar utan att bli klokare...

Ja, men en sak står klart i alla fall att den här förutbestämda fatalismen, ödestron eller Gudstillförliten inte riktigt är den samma. Vissa saker kan jag inte se någon som helst mening med - som att Jonas dog. Det spelar ingen roll vad människor säger om att han har det bättre nu - jag vill ha han här ändå! Döden väntar oss alla en dag men det är totalt meningslöst att han skulle behöva dö så ung - där med basta! Kanske förstår jag det en dag - men tror inte den dagen kommer komma här på jorden. Kanske är det så att vi bara ser allt som i en bubbla här nere men så länge jag lever i den bubblan, och så länge sorgen och saknaden efter Jonas förmörkar mitt sinne kommer hans bortgång alltid kännas totalt meningslös!

Ps. Kanske låter jag butter men det finns helt klart saker att glädjas åt även i sorgen... Har precis avslutat tjejmilen med en tid jag var nöjd med, har tillbringat helgen med vänner och familj i Stockholm/Tallinn och kanske främst att jag har fått fast jobb! Men skulle hellre leva hemlös, fattig, sjuk och nerslagen om jag fick ha Jonas kvar ... Men skönt att nåt bra händer efter den här tuffa sommaren! :)

Små ting med stor betydelse

Nog är det väl så att det ändå är de små sakerna i livet som egentligen räknas... De där små orden, skratten och stunderna när tiden står stilla.. När jag ser tillbaka på tiden vi fick ha med Jonas känner jag ändå tacksamhet för att han lämnat mig med så många minnen. På kvällarna när jag fryser så borrar jag in mig i det som kom att bli hans sista julklapp till mig - en elektrisk filt. Han visste hur frysen jag alltid var och liksom filten han gav mig nu värmer min frusna kropp så värmer hans minnen mitt sargade hjärta.