tisdag 10 september 2013

Fatalismen...

Ser att min besöksfrekvens har minskat. Antingen så har jag tappat "stinget" eller så har intresset för vår sorg avtagit. Spelar inte så stor roll egentligen - "allting händer ju av en mening". Det har jag i alla fall alltid trott på något sätt.. Jag är som person ganska naiv och vill tro gott om allt och alla. När något går mig emot har jag försökt trösta mig själv med att "om Gud stänger en dörr så öppnar han en annan". Gud har ju ändå en tanke, en plan med våra liv och han leder oss. Det tror jag fortfarande egentligen men den världsbilden har fått sig en törn. Jag tror absolut Gud har en finger med i spelet i våra liv, men ibland så går vi också vår egen väg - och ibland sker saker helt enkelt utan mening. På något sätt så känns det lättare att Gud skulle bry sig om de små sakerna i livet som att man springer in i någon man längtat efter att träffa, att man kommer in på utbildningen man vill eller att man fick parkeringen närmast affären - men när det kommer till liv och död så känns det inte lika självklart längre.

I början efter att Jonas dog var jag så otroligt arg på Gud. Även om jag aldrig trodde det var Guds plan att Jonas skulle dö så "visste" jag att han tillåtit det att hända. Gud hade kunnat hindra det om han ville - men han gjorde det inte. Hur ska jag helt och fullt kunna lite på Gud igen när han redan tagit ifrån mig något av det käraste jag hade i mitt liv?? Ja, jag vet inte. Som sagt har min världsbild, och min Gudsbild, fått sig en törn - men jag känner ju mer avstånd jag får till händelsen, att även mitt i stormens öga, har Gud hållit mig i sin hand. Varför han inte "hjälpte" Jonas genom hans storm vet jag inte - men kanske tog Gud helt enkelt honom i handen, gick med honom tills han (Gud) en dag sa att det var närmre hem till honom än tillbaka till jorden.. Jag vet inte vad Jonas såg och upplevde de där veckorna på sjukhuset men han såg så nöjd ut när han sov. Han gjorde förnöjda ljud, sträkte den annars orkeslösa handen för att ta tag i något som han sedan förde till munnen men när han sedan vaknade upp såg man för det mesta bara besvikelse i ögonen. En gång sa han att det var "så jobbigt med de här parallella världarna". Frågor utan svar, funderingar utan att bli klokare...

Ja, men en sak står klart i alla fall att den här förutbestämda fatalismen, ödestron eller Gudstillförliten inte riktigt är den samma. Vissa saker kan jag inte se någon som helst mening med - som att Jonas dog. Det spelar ingen roll vad människor säger om att han har det bättre nu - jag vill ha han här ändå! Döden väntar oss alla en dag men det är totalt meningslöst att han skulle behöva dö så ung - där med basta! Kanske förstår jag det en dag - men tror inte den dagen kommer komma här på jorden. Kanske är det så att vi bara ser allt som i en bubbla här nere men så länge jag lever i den bubblan, och så länge sorgen och saknaden efter Jonas förmörkar mitt sinne kommer hans bortgång alltid kännas totalt meningslös!



Ps. Kanske låter jag butter men det finns helt klart saker att glädjas åt även i sorgen... Har precis avslutat tjejmilen med en tid jag var nöjd med, har tillbringat helgen med vänner och familj i Stockholm/Tallinn och kanske främst att jag har fått fast jobb! Men skulle hellre leva hemlös, fattig, sjuk och nerslagen om jag fick ha Jonas kvar ... Men skönt att nåt bra händer efter den här tuffa sommaren! :)

1 kommentar:

Lachen sa...

Jag tror det bara är dumt att försöka hitta en "mening" med tragiska händelser. Men naturligtvis förstår jag(?) att man ropar "varför?" i sådana hemska situationer. Fortsätter att be för er.