Nog är det väl så att det ändå är de små sakerna i livet som egentligen räknas... De där små orden, skratten och stunderna när tiden står stilla.. När jag ser tillbaka på tiden vi fick ha med Jonas känner jag ändå tacksamhet för att han lämnat mig med så många minnen. På kvällarna när jag fryser så borrar jag in mig i det som kom att bli hans sista julklapp till mig - en elektrisk filt. Han visste hur frysen jag alltid var och liksom filten han gav mig nu värmer min frusna kropp så värmer hans minnen mitt sargade hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar