Fem månader...

Stenen kunde inte kommit lämpligare! Strax innan allhelgona och inatt är det fem månader sedan Jonas lämnade oss... Dagarna avlöper varandra men saknaden ligger kvar även om sorgen under stundom lättar.

Mamma berättade att stenen kom idag så var ju tvungen dit en sväng ikväll för att spana in den. Den blev bra ändå.. Känns lite mer värdigt att han har fått en egen sten nu. Många fina små blomstergrupper och småsaker ligger också där. En av Jonas bästa vänner var nyligen på premiärmatchen för Jonas hockeylag i USA. Han köpte en puck som också ligger vid graven. Så fin tanke. Inget glädjer mig mer än när någon gör eller säger några varma ord om Jonas... Att få känna att han var älskad.. När vi var vid graven ikväll sa Henrik "att dö så ung... Det är ju inget liv". Men JO! Så mycket som han ändå hunnit röra vid mitt liv, familjens liv, andras liv... Då har han inte levt förgäves - även om jag hade önskat få ha min älskade lillebror längre vid min sida!

Var förresten till Ikea häromdagen och kände igen en av Jonas sjuksköterskor. Kunde inte hejda mig utan var tvungen att flyga på henne och tacka för allt de gjorde för oss, men även för Jonas. Självklart bröt jag ihop lite också för att tänka på sjukhustiden gör fortfarande mest ont. Det var inte "Jonas" som låg där. Iallafall inte Jonas så som jag vill minnas honom. Håller på att sätta ihop ett album nu från hans liv och här kommer några smakprov från barndomen. Det går att klicka på dem för att få dem lite större...

Mitt ofrivilliga bildspel

Jag hatar när de här hemska bilderna förföljer mig.

Den tysta färden till sjukhuset mitt i natten.

Smset från Marcus att det inte spelar någon roll hur fort vi kör - för vi kommer ändå inte hinna.

Hur vi försöker slita upp den låsta sjukhusdörren.

Hur vi springer längs sjukhuskorridorerna.

Hur vi stormar in i Jonas rum och där ligger han.

Eller det som var kvar av honom.

Pustandet från respiratorn.

Den tomma blicken.

Tårarna som rinner på oss alla.

Våra tårar. Vår förtvivlan. Det som blev vårt sista avsked - eller första beroende på hur man ser på det... Jag förstår inte varför det här skulle hända. Så fruktansvärt onödigt! 

Tankar om döden...

Sista veckan har jag gråtit mycket. Högljutt och förtvivlat. Däremellan har det gått ganska "bra" men det känns så värdelöst att leva med den här saknaden. Jonas sa på sjukhuset att "det är jobbigt att leva med de här parallella världarna". Det är så det känns ibland! En värld med och en värld utan honom. Ibland känns han som en suddig dröm, som om han knappt skulle funnits medan han ibland är mer levande än livet självt och saknaden så brutal att jag tror jag ska gå i bitar. Jag tror mig ha kommit igenom sorgen. Jag har accepterat och jag går vidare men den här grymmans saknaden gör inte lika ont men är minst lika tung att bära! Har precis läst ett inlägg av Underbara Clara som berörde mig om hennes sorg efter sin mamma...

Det folk som vandrar i mörker ska se ett stort ljus säger bibeln...

Träffade en bekant förra veckan som sa några ord som levt kvar med mig...Han sa att vi föds tre gånger som människa. Det har fått mig att tänka lite... Första gången föds vi in i moderlivet. Livet där är bekvämt på allt sätt. Vi har det vi behöver men är egentligen ganska begränsade. Den dagen vi föds till jorden öppnar sig en helt ny värld - även om vägen dit kantas av våra älskade anhörigas smärta... Väl framme på jorden är allt blänande härligt. Vilka färger! Vilka spännande nya smaker! Och vilken frihet till skillnad från moderlivet! Kanske först när man föds till jorden inser man hur begränsad man var i det bekväma moderlivet.

Sedan föds vi för sista gången - in i evigheten. Även den dödsprocessen kan vara smärtsam för såväl individen som de anhöriga... Det är nog dock svårt att föreställa sig hur bländande härligt det kommer att vara i jämförelse med det här livet men en sak är nog klar. Även om livet ter sig annorlunda så kommer vi nog först då förstå hur begränsade vi var här och så mycket klarare vi ser saker där. Hur mycket härligare, färgstarkare och ljuvligare kommer inte evigheten vara?

Två dikter..

Kände att jag inte riktigt hade några egna ord idag. Sista dagarna har jag gråtit mer igen. Saknaden är brutal! När jag målar i huset, när jag krattar löv, i bilen på väg till jobbet och t.o.m. när jag dammsög på jobbet - ja det kommer över mig lite när som helst. Hur kan du inte längre finnas här hos oss? Häromdagen ploppade ett gammalt inlägg upp som du skrivit på facebook och du kunde lika gärna skrivit det igår - fastän det skrevs för flera år sen. Att inte få några fler kommentarer från dig. Inga fler samtal. Inga fler kramar... Det är för hemskt för att vara sant men ändå är det så... Hittade en dikt av en vars bror brann inne. Delar den ikväll...

Yet another endless day
One filled with anger and pain
I´m hoping you´ll come back to stay
But I know it´s all in vain

In my mind I know you´re gone
But my heart´s still saying noI don´t know how I´ll ever move on
Cause I really miss you so

How come the world keeps on turning?
How can we breathe through all our sorrow?
When you were trapped in that apartment burning
And never got to see tomorrow

I didn´t know you were leaving,
I had no reason to think you would goI still believe you´re only deceiving
And it hurts, it hurts me so

Now I find myself constantly crying
Everything inside is black
I wasn´t there to stop you from dying
And now, you´re never coming back


En annan dikt:
Du er utvalgt av livets tilfeldigheter
Til å bli elsket av meg
for evig og alltid
Litt på tross av
men mest på grunn av,
de mange ting
som gjør nettopp deg
så inderlig spesiell for meg

Mardrömmen....

Tyckte det känts så bra sista veckan! Jag har känt mig glad och saker rullar på. Iofs har jag varit väldigt upptagen eftersom vi fått husnycklarna och stökar för fullt i nya huset men inatt kom väl verkligheten ikapp. Bilderna från sjukhuset har jagat mig. Sjukhuskorridorer, opsykologiska sköterskor och dina sista dagar spelades plötsligt upp på mina drömmars ridå. Just de bilderna jag helst inte vill se och undviker att tänka på kunde jag plötsligt inte längre fly ifrån. Tänk att det snart gått fem månader.. Tänk att du om en månad skulle fyllt 25... Känns fortfarande konstigt och mest av allt hatar jag känslan av att du tynar bort. Livet går ju liksom vidare och du känns mer avlägsen. Det var ju länge sen vi sågs nu... Det är inte så att jag "glömmer dig" men alla de bilder jag tyckte jag hade inpräntade på näthinnen satt kanske inte så djupt som jag först trodde. Allt känns dimmigt. Allt känns fel. Vad är verkligt och vad är dröm? Du skulle ju varit här! Du kunde ha hjälpt mig att måla. Du var längre än mig och skulle inte behövt klättra lika högt på den där rangliga stegen. Du kunde ha hjälpt oss dra elen nu som får oss att känna oss alldeles bortkomna. Du kunde ha kommit med din humor och lättat upp stämningen när vi känner oss trötta efter en dags slit i huset. Men nu kommer du inte att göra det... Inte inte nog med att det tiden går så känns det som du försvinner allt mer. Ska sätta mig och jobba lite med fotoboken om ditt liv nu... Jag saknar dig!