Två dikter..

Kände att jag inte riktigt hade några egna ord idag. Sista dagarna har jag gråtit mer igen. Saknaden är brutal! När jag målar i huset, när jag krattar löv, i bilen på väg till jobbet och t.o.m. när jag dammsög på jobbet - ja det kommer över mig lite när som helst. Hur kan du inte längre finnas här hos oss? Häromdagen ploppade ett gammalt inlägg upp som du skrivit på facebook och du kunde lika gärna skrivit det igår - fastän det skrevs för flera år sen. Att inte få några fler kommentarer från dig. Inga fler samtal. Inga fler kramar... Det är för hemskt för att vara sant men ändå är det så... Hittade en dikt av en vars bror brann inne. Delar den ikväll...

Yet another endless day
One filled with anger and pain
I´m hoping you´ll come back to stay
But I know it´s all in vain

In my mind I know you´re gone
But my heart´s still saying noI don´t know how I´ll ever move on
Cause I really miss you so

How come the world keeps on turning?
How can we breathe through all our sorrow?
When you were trapped in that apartment burning
And never got to see tomorrow

I didn´t know you were leaving,
I had no reason to think you would goI still believe you´re only deceiving
And it hurts, it hurts me so

Now I find myself constantly crying
Everything inside is black
I wasn´t there to stop you from dying
And now, you´re never coming back


En annan dikt:
Du er utvalgt av livets tilfeldigheter
Til å bli elsket av meg
for evig og alltid
Litt på tross av
men mest på grunn av,
de mange ting
som gjør nettopp deg
så inderlig spesiell for meg