Allhelgona

Ja, då är det tydligen sorgens "högtid". Hade inte gett den så mycket tanke mer än att jag tyckte det var skönt att stenen kom innan. Nu när den är här så fick jag ett gulligt sms ifrån en kompis som undrade hur det var - om det blev extra tungt nu när det blev så påtagligt. Men faktiskt så känner jag tvärtom. Helt plötsligt blir det legitimt att sörja för alla gör det. Känner mig inte lika ensam. Kyrkogårdens alla ljus glimmar som en majestätisk krona i den kyliga höstnatten.

Vi går nu mot ett halvår utan Jonas. Om två veckor skulle han ha blivit 25. Visst är det surt. Visst är det orättvist men ändå känner jag att jag har ro i det nu. Jag förstår verkligen inte varför men jag har accepterat. Och försökt gå vidare men hans minnen bär jag inom mig. Hela tiden. Jag tror man sörjer på olika sätt. Och jag ingen annan kan helt förstå hur det känns för någon annan. För alla är vi olika. Det jag tyckt varit jobbigast under de här månaderna, bortsett från sorgen och saknaden i sig, är folks kommentarer som man får höra bakvägen. Att jag sörjer för hårt. Att det är "konstigt" att jag bär hans kläder. Att jag borde ha gått vidare vid det här laget. Det sårar och ingen kan förstå den strid min själ har utkämpat för att överhuvudtaget ta mig vidare timme för timme under min så kallade sorgeprocess. Vissa saker har känts helt nödvändiga för mig - som ett led för överlevnad. Då skitar jag vad andra har att säga för nu - med nästan ett halvårs bearbetning i bagaget så inser jag ändå att jag måste gjort någonting rätt. För jag är igenom dödsskuggans dal. Resan är inte över än men jag är igenom den värsta passagen. Med hopp om livet. Tron har prövats... Tron har hållit... Jag har hittat ett sätt att leva med min saknad. Och då känns det faktiskt skönt att det kommer en helg som allhelgona när man faktiskt får stanna upp lite extra och tänka till på de som gått före. Det blir liksom okej att sörja för en stund. Och vi är så många som sörjer! Jonas var inget helgon - och tro mig det är inte jag heller! Men ändå så kommer jag att tänka på ett bibelord från hebreerbrevets tolfte kapitel som skänker någon slags tröst en helg som denna...

"När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare"

Det finns så mycket som snärjer och tynger oss människor. Synd, skuld, skam, ånger, dålig självkänsla, sorg... Men faktum är att det kanske inte spelar så stor roll i slutändan. Vi har alla fått ett liv. Ett lopp att ta oss i mål på. Vissa får springa ett långt marathon - andra får endast en kortare distans. Men i mål ska vi alla en dag och enda sättet för mig att inte snubbla för mycket på vägen är att titta framåt. Uppåt. Vid mållinjen står Jesus själv med öppna armar för att ta emot oss den dag vi spränger målsnöret. Och jag tror även han står vid varje vätskekontroll längs vägen...