Min sårskorpa...

Tiden läker alla sår sägs det... Det tror jag inte på. Tiden i sig själv läker ingenting. Men med tiden så kanske man hinner bearbeta vissa saker. Snart är det sex månader sedan min värld rasade samman. Ett helt halvt år av chock, saknad, panik, ilska och bitterhet. Sex månader av frågor utan svar. En tid av så gott som dagliga tårar. Även om allt annat numera är som "vanligt" igen. Tiden i sig har inte förändrat mycket. Saknaden finns där... Känslan av overklighet är kvar... Men ändå mitt i allt så inser jag att jag lärt mig leva med det. Tårarna rinner fortfarande ibland inser jag. Dock så märkar jag dem inte så mycket längre. De kommer ibland när jag hör en sång, ser en film, eller på något annat sätt påminns om min älskade lilla Jonas. Faktum är att tårarna rinner just nu. En sakta, stilla salta ström ner för mina kinder. Men jag känner den knappt - för jag har blivit van. Jag har insett att jag börjar kunna prata om det som hände. Nästan maskinellt om sjukhustiden faktiskt. Däremot kan vissa enkla frågor som "Hur mår du?" rasera min mur. Simpla tankar river upp den tunna sårskorpa som faktiskt bildats med tiden...

"These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase"
"And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace"

"Allting kan gå i tu - men ett hjärta kan gå i tusen bitar"

Riktigt så illa är det kanske inte. Men under den numera tunna sårskorpan ligger det ett sår som kanske aldrig kommer läka helt. En numera nästan helig gravplats inom mig där Jonas minne fortsatt lever. För jag har verkligen förlorat någon som aldrig kommer kunna ersättas. Och trots det så mår jag faktiskt ganska bra... Mitt i allt... Men ibland tvingar jag mig stanna upp och tänka till. Det är så jag inser att tiden inte läker några sår men ändå på något sätt så går livet vidare. Och jag får försöka följa med. Och Gud har faktiskt lovat att "Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka". (Jes 42:3) Ibland har jag känt mig som ett brutet strå. Ja ibland, speciellt i början kändes jag rent trasig på insidan. Men Gud har lovat att han inte ska krossa mig. Istället vill han hela mig. Bibeln säger att Gud är vår själs herde och vårdare. Så tiden läker inga sår men med tiden så läker Gud mina sår om jag låter honom göra det. Jag försöker och jag ser ju trots allt nu en sårskorpa på ett tidigare helt öppet sår...