En tanke om himlen

En av orsakerna till att jag har haft så svårt att släppa greppet om Jonas tror jag kommer från att jag ofta varit hans minröjare. Jag var alltid den mer burduse av oss och sprang först in i saker. Oftast utan att tänk mig för...  Jonas kom smygande, springande eller muttrande efter.

Därför känns det nu så fel för mig att han är den som gick före - till en plats där jag inte redan säkrat marken. Ordningen är fel på så många sätt samtidigt... Men, jag vet att han är i goda händer! Om himlen är, på något sätt alls, som jorden så vet jag att farmor lagar de mest enastående middagar åt honom (det står ju om en måltid i bibeln så nog måste man äta i himlen!) och mormor dukar upp de mest dignande kakbord. Som kanske enda barnbarnet i himlen kommer han få oändligt mycket uppmärksamhet! Farfar sitter med Jonas i knät (om det nu är möjligt?) och berättar historier på det mest fascinerande sätt för att ta igen den tid de aldrig riktig fick tillsammans här. Allra helst vill Jonas höra historierna om pappas barndom - som lockar fram Jonas mest smittande skratt. När stojet blir för mycket för honom går han iväg med morfar till den där floden... Där sitter de i Anderssonsk tystnad och fiskar i det skimrande vattnet. De delar sina minnen i underfundiga och fyndiga meningar medan de njuter av varandras sällskap i väntan på oss andra. Och som om det inte vore nog så omsluter Guds härlighet och kärlek honom varje sekund. Jesus själv finns vid hans sida. Så inte lider han minsann. Nästan så jag blir avundsjuk!

Thank you....

Jag tror jag är ganska färdig med mitt bloggande nu. Kanske dyker det upp något sporadiskt inlägg även i framtiden men som ni kanske märkt så kommer inläggen allt mer sällan. Såren är kanske inte läkta men jag har försökt gå vidare med mitt ärrade hjärta. Tiden i sig läker inga sår - det kan bara Jesus göra. Jag mår nu bättre och blogginläggen har oftast skrivits under stunder när jag mått sämre... Så jag ville bara tacka er som följt min sorgeresa! Jag har försökt vara ärlig och ge er en liten inblick i den kamp jag utkämpat. Mina tvivel, min kval och all smärta... Men på något sätt så känner jag nu att jag lämnat sorgen mer bakom mig- även om jag stundvis fortfarande bär saknaden efter Jonas med mig. Det kommer jag nog alltid göra och lär mig leva med.

Hittade en sång ikväll som troligen är den sång som jag har mest Jonasminnen till... Thank you av Dido. I tonåren spelade han den ofta och jag var väl lite trött på det så - så fort refrängen sjöng "it's not so bad - it's not so bad" så skrek jag "DET ÄR JUST DET DET ÄR!!!". Minnena är många men i samma sång sjungs även

"I want to thank you - for giving me the best day of my life
and oh, just to be with you is having the best day of my life"

Ett av mina favoritminnen med Jonas är kanske sista heldagen vi spenderade ihop när vi åkte till Cape Point tillsammans. Bjuder på några bilder därifrån. Ett glatt minne, han sken liksom och var så fantastisk som bara han kunde vara. Det kanske inte var den bästa dagen i mitt liv (som det sjungs i sången) men minnena från den dagen kommer jag leva på för resten av mitt liv! Älskar dig för evigt lillebror!

Så glad och lycklig!

 Ironiskt nog fanns det ingen skylt som visade hur långt det var till himlen 

eller några tecken på hur snart Jonas skulle vara där... 

Mot ny horisont!

My Heart Will Go On

Aldrig kunde jag tro att Celine Dions My heart will go on skulle få den betydelsen för mig... Jag har alltid gillat den. Jag nötte sönder den när Titanic släpptes på video men låten har fått en ny dimension sen du lämnade mig.. Jag har drömt om dig flera nätter i rad nu. Du finns där - som om det var den naturligaste saken i världen när Debbie, Tobbe, Toni, Marcus och jag satt och solade. Det vore den mest naturliga saken i världen att du skulle vara där också. Saknar dig! Därför känns det extra skönt när du tittar in i mina drömmars värld ibland. Liksom som en extra liten påminnelse om att du faktiskt inte är så långt borta. Att du fortfarande har din plats ibland oss. Inom mig.
Hittade din önskelista från Julen -10. Du hade inte så höga krav egentligen. Några saker du önskade dig var:
Rakblad!! (gillette fusion power)
Vardagskläder (t-shit, linne, skjorta, hatt, tjocktröjja(hood eller annan mys))
FIFA 11 (till XBOX 360)
Mössa!!
Stiftpennor :P
Fira julAFTON med ALLA mina syskon!!

Du avslutade mailet med: "De jag avslutat med "!!" är viktigare och är jag mer i behov av." Att fira julafton med alla dina syskon stod högt på listan.. Ja, men det brukade ju inte bli så ofta det. Alltid var någon av oss borta på äventyr. Du hatade det. Du älskade när familjen var samlad. Då kände du dig hemma och hel. Nu är det vi som är trasiga och du som fattas oss. Men just därför blir jag så glad när du tittar in i mina drömmar ibland och säger hej..."Far across the distance
And spaces between us
You have come to show you go on"



Jag vet att det är dags att jag går vidare. Jag kan inte låta mitt eget liv ha pausknappen intryckt längre. Jag försöker ta små steg framåt. Jag "vet" att du har det bra. Bättre än någonsin till och med. Men ibland räcker det inte att veta det. Ibland behöver jag se det också!Carin skrev ett meddelande för någon vecka sedan ett meddelande från "dig": Jag har aldrig mått så bra som nu, sitter i Jesu famn varje dag och bara njuter. Det ska bli härligt att träffas en dag, men nu vill jag allra helst säga till dig älskade syster; sörj inte mer utan ta vara på varje dag och börja leva igen. Älskar dig storasyster." Kunde du skicka mig ett meddelande vore det kanske nåt sånt du skulle skriva... Men undra va jag skulle skriva om jag kunde skicka upp ett litet meddelande till dig... Håller med Marcus om att de suger att dom inte kan ha Wi-Fi i himlen! Önskar att jag bara kunde få låna dig en timme och prata igenom allt som hänt. Att fråga dig om allt det där jag aldrig hann få svar på... Hur du kände att lämna oss, hur du har det nu och bara gnabbas lite. Men, vi har ju hela evigheten på oss att ägna oss åt det! Så vi som är kvar får försöka leva jordelivet "to the fullest" medan vi har chansen - för vi vet ju inte när det tar slut för oss.

Men en sak är klar, att "love can touch us one time and last for a lifetime". Och en till sak är tydlig. Vissa säger att tron är en krycka man kan stödja sig på genom livet. För mig är tron mer än så, det är den bår som bär mig när jag inte orkar ta ett enda steg.