Jag vet inte om du är en ny läsare här eller någon som känner sig välbekant med den resa jag genomgått de sista 15 månaderna. Men oavsett - välkommen. Den här bloggen fick nytt liv förra året i och med att min bror "dog" (hatar fortfarande det ordet!). Han lämnade oss ganska oväntat och här kan du läsa min resa, min frustration och kanske känner du ibland mina tårar... Jag har valt att skriva från hjärtat och här har du resultatet. Jag skriver inte längre - för jag har liksom inga ord kvar även om sorgen alltid finns under ytan och ploppar upp ibland. Men jag har nog kunnat rida igenom den här stormen och om du är i samma sorts storm nu vill jag bara uppmuntra dig att ta en dag i taget. Dimmorna lättar lite till slut. Mörkret kan släppa sitt grepp och det kommer en ny morgondag. Även när det verkligen inte känns så!
Det här inlägget tillägnar jag inte längre min sorg eller min bror utan till dig som sörjer. Jag vill skriva några rader till dig om vad jag har "lärt" mig på min ytterst ofrivilliga resa genom sorgens träsk. En av de sakerna jag lärt mig är att vissa frågor får man helt enkelt aldrig några svar på :-( men på något sätt - mitt i allt kaos - så skapas en ny värld. Inte alls lika bra som den förra men jag skulle vilja uppmuntra dig att vårda era minnen.. Att förlora min bror var det troligen något av det värsta som kunde hända mig tror jag... Han stod mitt hjärta så nära och även om jag önskar ALLT var annorlunda så lever hans minnen kvar inom mig. Jag drömmer om honom ibland och allt är så härligt - som vanligt. O vad jag värderar de drömmarna. När allt var som innan det otänkbara.... Så på något sätt lever han vidare inom mig. Eller hans minne snarare... Om du sörjer - glöm aldrig att er relation var helt unik! Ingen kommer någonsin kunna ta platsen för den du saknar - men ingen skulle heller kunna ta din hos honom/henne heller om det gick. Även om er relation troligen inte var perfekt försök vara stolt för det unika ni hade. Era skratt, era gräl och era egenheter. För om du glömmer vem ska då minnas? Låt känslorna komma... Det är ok att vara arg, rädd, besviken och bitter men för att inte fastna där tror jag man måste våga se det vackra i det man hade och inte bara mörkret i det man förlorat. Jag önskar dig allt gott och tack att du ville läsa om min resa (som fortfarande pågår...) Jag tror på en Gud som kan hantera vår smärta, vår ilska, vår kyla, våra tårar... Han har stått vid min sida under min resa och jag är säker på att han står även vid din oavsett hur du väljer att se på honom. Tiden läker inga sår i sig själv men även i det mörkaste rum tränger morgondagens solar till slut in. Kram!
Ps. 139
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Om jag går eller ligger, utforskar du det,
med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det.
7 Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Om jag far upp till himlen, är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet,
10 skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Om jag säger: "Må mörker falla över mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 så är mörkret inte mörkt för dig, natten skall lysa som dagen
och mörkret vara som ljuset.
23. Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
24 Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar