Två år. Många känslor hinner passera på så lång tid. Speciellt när man befunnit sig i en sådan känslokarusell som vi har. Ilska, hopplöshet, förtvivlan, avgrundslös sorg, förvirring, mer ilska, maktlöshet, ännu mer förvirring... Och däremellan hopp, tacksamhet, glädje för det man haft och förlorat - men även det man har kvar. Däribland sorteras även minnen in. Något av det finaste vi kan ge varandra har jag insett är minnen. För även om personen försvinner kan minnet ändå leva kvar - och faktiskt mitt i all sorg och förtvivlan kan man leva på sina minnen. Även i den mörkaste natt kan ett ljust minne lysa upp. Tack Jonas för att du gav oss så många fina, skrattframkallande minnen...
Två år. Det är ganska många mornar att vakna upp det. Och det har vi faktiskt gjort allihop. Varje morgon. Vissa dagar har varit svårare än andra - som idag. Andra går ändå ganska bra. Jag hatar att man på något sätt vänjer sig vid att någon man saknar är "borta". Jag reagerar inte längre varje gång jag ser "din" bil på att du borde köra den. Jag har liksom lärt mig att någon annan kanske kör den nu. Jag reagerar inte heller längre när en dörr flyger upp hos mamma och pappa genom att tro att det är du som borde komma in genom den. I alla dessa små vardagliga saker, där tynar din närvaro bort mer och mer.
Två år. Björkarna slog ut i år också. Jag hann med och se utvecklingen i år. Året du dog var de plötsligt bara gröna. Någonstans i allt kaos mellan alla sjukhusturerna kom våren det året och en dag var den bara där. Det upptäctke jag i samband med att du saknades. I år såg jag varje steg. Men varje steg är också en påminnelse om att dagarna går sedan du var här. Varje dag, varje årstid blir en smärtsam viskning om att jag måste vara stark som klarat mig ännu en dag utan dig.
Två år. Det hinner bli några böner under den tiden. Många av dom korta enkla. "Gud, varför?" var nog mest förekommande i början. Den har jag fortfarande inte fått något bra svar på... Nästa böneperiod bestod av "Gud, jag orkar inte. Ge mig styrka". Jag kände det nog inte så då men på något sätt måste jag fått det - för här är jag idag. Men den bön jag kanske oftast ber nu i sammanhanget är kanske ganska barnslig, men ibland tror jag nästan att de bönerna är de som Gud hör bäst. Den går något såhär "Gud snälla krama om Jonas idag. Säg att jag älskar honom och saknar honom." På något sätt ger det mig tröst. För även om jag inte alltid får som jag vill tror jag ändå på att Gud svarar på böner. Även sådan barnsliga varianter... För Jesus sa att vi skulle tro som ett barn.
Två år. Om alla tårar skulle sparats skulle de kräva ganska stora kärl. De flesta tårarna har jag gråtit i min ensamhet. I tystnad. En sakta tår rullandes ner för kinden. I bilen. Till en låt. Ner i kudden sedan Henrik somnat. Andra tårar har jag försökt svälja ner när jag är bland människor och känner att jag inte "orkar" bryta ihop. Jag vet att jag får men samtidigt så orkar man inte vara sårbar hela tiden. Ibland är det lättare att bara svälja sin smärta och försöka le medan hjärtat fortsätter gråta. Men, jag vet att mina tårar inte går osedda ändå. Det står i bibeln att Han samlar våra tårar. Det står även att "Han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer." Vilket hopp vi har i tron! Dessutom står det att den som sår med tårar ska skörda med jubel i bibeln. Jag undrar just vilken skörd det ska bli med tanke på vad vi har sått dessa år...
Två år... En av de svåraste sakerna för mig har varit att hantera människorna runt ikring mig. Jag är ganska öppen som person. Men jag har oftast velat sörja ifred. Ibland har jag lättat på locket men oftast har jag tyckt det varit jobbigt när människor frågar för mycket. Eller överhuvudtaget sagt något alls. Jag har bara velat ha allt så normalt som möjligt - även när livets alla pusselbitar känts som ett kaos. Nu är jag där igen, den här gången så beklagar de inte sorgen utan gratulerar mig till barnet jag bär. Men alla dessa gratulationer är lika jobbiga att hantera som sorgmedömkandena. Jag känner ju att jag precis hanterat en folkanstormning och orkar helt enkelt inte en till redan... Det skriker forfarande inom mig "låt mig vara ifred. Låt allt vara som förut". Samtidigt så vet jag att ingenting blir som förut igen.
"Moving on isn't about not loving someone anymore and forgetting them.
It's about having the strenght to say I still love you
but you've wouldn't want me to live in this pain"
Men jag måste vidare.. För det skulle Jonas velat. För det är det jag vill. Det betyder inte att det inte gör ont ibland. Det betyder inte att det alltid är lätt. Men det finns bara en väg. Framåt. Jag vet inte riktigt vart den går. Men jag vet att den innehåller fler berg - och fler dalar. Fler törniga stigar men även lugna vatten. Men även om jag inte vet vad framtiden har i sin hand - så vet jag vem som har framtiden i sin hand. Därför kan jag ändå vara trygg - för "Herren är min herde. Mig skall inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, för du är med mig; din käpp och stav, de tröstar mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Endast godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar