Ljudet och jäkten började tidigare än vanligt i byn. När natten gav efter för gryningen var människor redan ute på gatorna. Försäljare placerade sig själva i de mest trafikerade gatukorsningarna. Affärsinnehavarna låste upp dörrarna till sina små butiker. Barnen väcktes av de lekfulla hundskallen utanför och till knarrandet av åsnornas kärror.
Ägaren till värdshuset hade vaknat tidigare än de flesta andra i staden. För faktiskt, så var hans gästhus helt fullbelagt. Varenda säng var upptagen. Varenda matta eller filt hade använts. Snart skulle alla hans gäster vakna och han visste det skulle bli fullt upp. Fantasin skenar iväg och man undrar över konversationerna man hade i värdshuset vid frukostbordet. Nämnde någon ankomsten av det unga paret kvällen innan? Frågade någon sig hur det gått för dem? Var det någon som hade kommenterat den unga gravida kvinnan på åsnan? Kanske. Kanske någon tog upp samtalsämnet. Men, som bäst nämndes det och föll sedan bort. Det var väl inget speciellt med dem. För, de var, kanske bara en av flera familjer man kvällen innan hade fått skicka vidare ut i kylan.
Och förresten vem hade tid att prata om dem när det var så mycket förväntan i luften. Augustus gjorde ekonomin i Betlehem en tjänst när han bestämde att hela världen skulle skattskrivas. Vem kan ens minnas när det var en sådan komers i staden senast?
Nej, det är nog tveksamt om någon ens nämnde parets ankomst eller undrade hur det hade gått för flickan. Alla var för upptagna. Dagen gjorde anspråk. Brödet skulle bakas. Morgonens sysslor måste utföras. Det var så mycket som skulle göras så ingen anade att det omöjliga hade inträffat.
Gud hade kommit till världen som ett barn. Men ändå, om någon skulle gått förbi stallet i utkanten av Betlehem den morgon så skulle de mötas av märklig syn.
Stallet luktade så som alla stall gör. Stanken av urin, dynga och illaluktande får genomsyrade hela luften. Marken var hård. Hön var knapp. Taket var fyllt av spindelnät och en mus ilade över det smutsiga golvet.
En lägre rang av plats för en födsel kunde knappast existera.
I ett hörn satt en grupp av herdar. De satt tyst på golvet. Kanske handfallna, kanske i förundran men utan tvekan häpna. Deras nattväkt hade blivit avbruten av en ljusexplosion från himlen och en symfoni av änglar. Gud går till dem som har tid att lyssna på honom – så denna stjärnklara natt kom han till några enkla herdar.
Nära den unga modern sitter den trötta fadern. Om någon slumrade till så var det han. Han kunde inte minnas sista gången han suttit ner. Och nu när spänningen hade lugnat sig lite, nu när Maria och barnet var bekväma lutade han sig tillbaka mot stallväggen och kände hur hans ögonlock blev tyngre. Han hade inte kunnat smälta allt än. Mysteriken kring händelsen gav honom huvudbry. Men han hade inte energin att ta sig an alla frågor nu. Det viktiga var att Maria och barnet var ok. När sömnen föll på mindes han var ängeln hade sagt att han skulle kalla honom: Jesus. Vi ska kalla honom Jesus. Gud med oss...
Mer än vaken är Maria däremot. Käre tid var ung hon ser ut. Hennes huvud vilar på det mjuka lädret från Josefs sadel. Smärtan har övergott till förundran. Hon tittar in i ansiktet av ett barn. Sin son. Hennes Herre. Hans höghet. Vid den här punkten i historien, så var faktiskt den människa som bäst förstod vem Gud var och vad han gjorde här, en tonårsflicka i ett illaluktande stall. Hon kan inte ta sina ögon ifrån honom. På något sätt så vet Maria att hon håller Gud och tänker ”här är Han”. Hon minns ängelns ord att hans rike är evigt.
Men han ser ut som allt annat än en kung. Hans ansikte är skrynkligt och rött. Hans gråt, även om det lät starkt och friskt, är fortfarande ett hjälplöst genomträngande barnaskri. Och han är absolut beroende av Maria för sitt välmående.
Majestät mitt i det alldagliga. Helighet mitt bland fårlort, gödsel och svett. Gudomligheten entrar världscenen på ett golv i ett stall, genom en tonårsflickas modersliv för att bli uppfostrad av en snickare.
Hon rör vid ansiktet av en Gud i spädbarnsformat. Hur lång har inte din resa varit tänker hon för sig själv.
Denna bebis har skådat hela universum. Dessa trasor som håller honom varm är mantlar av evighetsvärde. Hans gyllende tronrum har blivit övergivet till fördel för ett smutsigt fårtillhåll. Och tillbedjande änglar har blivit utbytta mot snälla men vildvuxna herdar.
Under tiden, så sorlar staden. Köpmännen är ovetande om att Gud har just kommit på besök till deras planet. Värdshusmannen skulle aldrig kunna tro att han just har skickat ut Gud i nattens kyla. Och folket skulle fnysa åt den som sa till dem att Messias låg i armarna av en tonåring i utkanten utav deras by. De var allt för upptagna för att ens överväga den möjligheten.
De som missade hans majestäts ankomst den natten missade inte den bara på grund av sina onda gärningar eller sine egen vrånghet. De missade den på grund av att de helt enkelt inte letade.
Lite har ändrats under 2000 år . Eller hur? Frågan är om vi är beredda nästa gång han kommer.
