Älskade lilla vän..

Det är ju inte så ofta jag skriver i den här bloggen men vem vet det kanske blir mer nu. Känner större behov än vanligt av att få ventilera lite. För en månad sedan lite drygt togs min bror in på sjukhuset för smärtor i magen. Efter att i nästan tio års tid haft problem med magen trodde vi inte det var så allvarligt - det var det kanske inte heller från början. Men så fick han vattkoppor följt utav blodförgiftning. Men även då trodde vi att det skulle gå vägen även om det var kritiskt och han flyttades till intensivvårdsavdelningen i Gävle. Jag satt med honom nästan dagligen på sjukhuset, han sov och jag lyssnade på hans kamp för att få luft - för ja, även lungorna hade blivit påverkade liksom levern. Att se någon man älskar så enormt mycket inte kunna röra sig själv, ligga i 40,5 graders feber i två veckor, ha ont, vara full i utslag var kämpigt men det fanns inte ett tvivel i mitt hjärta om att han inte skulle överleva. Jag satt i hans rum, läste och löste korsord i väntan på att han skulle bli frisk. Jag byttes av med mamma ibland och vi väntade på att våra syskon också skulle komma. Att se hans enorma glädje över att se dem gjorde oss alla så glada! Tyvärr blev den lyckan kortvarig. Efter att alla värden gått åt rätt håll i flera dagars tid så blev det kritiskt kvällen den 24e maj. Mina syskon fanns hos honom hela natten och det är jag oändligt tacksam för... Vid fyra tiden på natten ringde sjukhuspersonalen till oss och bad oss komma. Det var knappt att vi hann dit och resan till Gävle har aldrig tidigare känts så lång. Vi kom fram lagom i tid för att se hans hjärtfrekvens tyna ut till ingenting. De få minuter vi hade tillsammans där, och tidigare, var allt för få. Varför ska en så ung fin man dö? Utan förvarning och utan en riktig chans att verkligen få uppleva vad livet har att erbjuda.

Jonas dog samma vecka som mamma och jag fyllde år, dagen innan min pappa skulle fira sin 60-års dag och veckan före min systers doktorering och min brors födelsedag... Maj som tidigare varit min favoritmånad kommer aldrig att bli densamma. Trots det som hänt och alla frågor så känner jag ändå viss tacksamhet mitt i allt elände. Vi fick en fantastisk tid i Sydafrika bara en månad tidigare när vår äldre bror gifte sig. Aldrig tidigare har jag sett Jonas så lycklig och tillfreds. Sista tiden på sjukhuset så hoppas jag att han kände hur mycket vi alla brydde oss om och älskade honom - ifall han tvivlat på det tidigare. Där vid hans sjukbädd fick vi ändå sagt det vi ville få fram - saker som vi dock kanske borde ha pratat mer mer honom om när han levde.

Men jag känner frid eller tröst i att vi inte har något osagt - eller för mycket sagt. Jag älskade min bror troligtvis mer än någonsin när han dog - för han hade blivit en kär vän. Han hade blivit en otroligt social kille som alltid hade glimten i ögat. Det låter klyssigt men jorden blev fattigare men himlen blev rikare. Vi lever på hoppet om att en dag ses igen..

Älskade Jonas - det går inte en minut utan att jag saknar dig. Det känns som någon slitit ut min lunga och hur mycket jag än andas så får jag inte luft. Trots det så går det ändå ganska bra. Vi måste lära oss leva med saknaden och bearbeta sorgen. Och inse att alla frågor inte får några svar. Men vi älskar dig. Du var vår ögonsten! Önskar jag fick krama dig en sista gång, skratta med dig och berätta för mig hur mycket jag älskar dig.

Lyssnat lite på en sång av Third day som säger:

To everyone who's lost someone they love
Long before it was their time
You feel like the days you had were not enough
when you said goodbye

When your lonely
And it feels like the whole world is falling on you
You just reach out, you just cry out to Jesus
Cry to Jesus

Någonstans mitt i allt så vet jag att han bär oss när vi inte orkar gå själva men önskar jag kunde vrida tillbaka klockan till tiden så allt var underbart.

För andra börjar livet väl nu återgå till det normala men för oss som familj så blir det bara mer overkligt för varje dag... Du fattas mig. Du var min lillebror och den enda av mina syskon jag på riktigt växte upp med... Du var den som kunde reta mig till vansinne men samtidigt men var du ständiga följeslagare. Du nekade mig aldrig tid och fanns alltid där för mig - med din nästan brutala ärlighet.

Hur ska jag kunna leva utan dig?

Hur ska jag kunna få barn utan att du finns där? Du som tjatat sedan jag gifte mig om att du vill bli morbror...

Hur ska jag ens föreställa mig hur du skulle se ut som gammal när du dog så ung?

Hur ska julafton bli utan dig?

Hur ska jag kunna leva med orättvisan av att du aldrig fick leva färdigt?

Full av frågor men utan svar... Men det är kanske så - att någon måste se ung och snygg ut i himlen också när vi andra kommer gamla och rynkiga. Du lyser klarare än den ljusaste stjärna i mitt minne och jag kommer aldrig glömma dig! Och någon annangång någonannanstans ska vi ses igen för nu dansar du med änglarna!