Bär tron?

Efter att jag nu insett att min läsarkrets ökat från typ pappa, Dorthy, Ann-Sofie och Rebecka till 250 läsare på några dagar så känns det kanske mer legitimt att försöka skriva lite om vad jag, eller vi, faktiskt går igenom just nu. Även om det främsta syftet är sortera mina egna tankar så är den som vill välkommen att komma in i min värld av emotionellt kaos...

Just nu så går tankarna på högvarv. Vad händer när man dör, hur känns det, när går man över gränsen, vad väntar på andra sidan och vem får komma in genom den där pärleporten. Även om jag inte har några svar på de funderingarna så blir det nog ett eget blogginlägg framöver... Idag vill jag prata om sorg och tro. Ibland blir jag frustrerad för det går inte att klä det jag känner i ord. Glädjen har ett sånt rikt ordförråd men det finns inga ord som egentligen kan beskriva sorg. Det enda jag kan likna den hjärtskärande känslan som får livet självt att stanna upp med är som när jag tidigare fått mitt hjärta krossat i olycklig kärlek. Jag har känt känslan av hur det romantiska luftslottet jag byggt i mitt sinne slagits ner och spolats bort med strandens vågor tills bara minnet av mina framtids fantasier fanns kvar. Men det jag känner nu är något annorlunda men ändå gör det lika ont - eller kanske ännu ondare. En stor del av min sorg grundar sig den här gången i någonting jag haft men förlorat - till skillnad från kärlek jag tidigare drömde om men inte då hade erfarit. Men ändå försöker jag intala mig själv att det "bara" gäller en bror. Hur det skulle vara att förlora en make eller ett barn måste vara ännu värre men just nu orkar jag inte ens tänka på hur det skulle kännas. För mig så var min bror också kärlek men av ett annan slag, dock mycket djup sådan. Som storasyster så ingår det liksom i mitt uppdrag att ta hand om min lillebror och göra vad jag kan för att han ska ha det bra - men att se honom så hjälplös och inte kunna hjälpa till slog sönder min värld. Jag kände att jag misslyckades som syster som inte kunna rädda honom från hans plåga. Jag vet, här går inte känsla och förstånd att förena - men så är det mycket just nu. Att förståndet säger en sak - men känslorna en annan. Ibland måste man bejaka båda. Att be, hoppas och tro att han skulle bli bra för att snart därefter förlora den människa som kanske egentligen legat mig allra närmast hjärtat (bortsett från min man då givetvis) får naturligt allt att vackla. Speciellt tron... Ja, det har alltid varit så naturligt för mig att tro. Jag tror inte egentligen att jag är naiv men jag har liksom köpt paketet om Gud, Jesus, änglar och himmel rätt av utan att egentligen tänka så mycket på det. Självklart har jag ibland undrat om jag inbillat mig alltihop men snart skjutit ifrån mig tankarna som "otro" och jag tycker jag haft många tecken, eller bevis, på Guds omsorg. Men på något sätt känns allt det som bortglömt emelleanåt nu när vi vandrar genom dödsskuggans dal. Minnet är ju bra men kor sägs det... Som sagt, nu tänker jag desto mer men en sak har jag insett - att jag hellre väljer att tro på en Gud, som trots det vi går igenom av kval och vad vi tycker är uteblivna bönesvar, är kärlekfull, som är god och som vill oss väl men av någon anledning jag inte förstår här och nu så uteblev våra bönesvar... Jag väljer hellre att tro på att det finns en himmel och ett liv efter döden - för motsatsen vore att det tar slut vilket skulle kännas ännu värre. OM det inte fanns någon Gud vart skulle jag då vända mig? Vem skulle då lyssna på min förtvivlan och skjuta till mig lite extra kraft när jag inte orkar. Det alternativet skrämmer mig, men jag tror faktiskt att det finns en Gud och en himmel. Kanske är det så som någon sagt att tron är för svaga människor. Någon har sagt att svaga människor behöver en tro som en krycka att stödja sig på genom livet. Men faktum är att jag snarare behöver en bår just nu och för mig är tron just det - även om jag ibland i frustration gråter ut till Gud och frågar vart han håller hus. Hur han kunde svika oss och låta Jonas dö... Om Gud nu finns så blir ju följdfrågorna varför det ser ut som det gör i världen och hur han kan tillåta saker att ske..

Trots det så är tron något som bär mig när jag själv inte orkar stå upprätt. En del säger att jag är så "stark" men jag vare sig känner mig stark eller orkar vara det just nu. Jag är inte stark - jag är oändligt svag. Känner det som det bara är ett skal av mig kvar. Jag tyckte jag hade tagit allt så "bra" - jag är ju expert på att försöka framstå som duktig hela tiden - men faktum är att jag vet att jag är bräcklig och känner mig som en urvriden trasa eller ett krossat kärl. Jag vet att jag blir buren just nu för jag orkar inte gå själv. Jag tänker på en dikt jag läste första gången för många år sedan som lyder så här...

Fotspår i sanden 

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs
en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt
händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i
livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans,
det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg
han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under
sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också
att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har
märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits
bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag
behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig
lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara
ett par fotspår - då bar jag dig.
Författaren okänd

Nu kanske tant Agda sätter morgonkaffet i halsen eller församlingsmedlemarna gör uppror men jag tror inte att man kommer till himlen för att man varit snäll eller duktig. Inte heller så tror jag man kommer dit för att man går regelbundet i kyrkan, slutar svära eller sjunger fromma sånger. Jag tror vi kommer bli förvånade en dag när vi kommer till himlen och får se den skaran som samlas där. Kanske är det så att tron är för mig min krycka, eller min bår, något som jag får luta mig tillbaka på för att kunna ta mig genom livet just nu. Men jag går hellre hoppfull genom livet om att allt blir bra till slut istället för att leva olycklig här och tro att allt är över. För mitt i allt virrvarr av mina känslor och mitt förvirrade förnuft så tror jag faktiskt på en plats som bibeln beskriver så tröstande:
"Han (Gud) skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga." Vi lever här på jorden på samma villkor. Ingen lovade mig att det skulle bli lätt bara för att jag tror på Gud. Med en ganska negativ livsinställning skrev någon att "En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär..." Men faktiskt även om livet oftast är fantastiskt så möter vi alla mödor och besvär emellanåt och vi har varit väldigt skonade egentligen... Men genom livet så går vi över berg och genom dalar och faktum är att Gud inte har något magiskt trollspö som han snurrar omkring på för att jag ska leva någon slags gräddigt liv - däremot har han lovat att vara med mig alla dagar. Ibland känner jag det men ibland är sorgen eller livet så tungt att jag inte ens märker det själv. Men jag tror att han bär mig ändå. En del människor verkar ha tro som någon slags självklarhet och säger att "dom vet att dom vet att dom vet" att det är sant. Det enda jag vet det är att jag faktiskt inget vet eller förstår. Men jag tror, eller nja, jag är ganska övertygad om att Gud ser och bryr sig om oss ändå. Bibeln säger också att "Tron är en övertygelse om det man hoppas". Det är så jag känner. Jag tvivlar ibland men ändå, under tvivlen så ligger tron med en övertygelse om att det jag så barnsligt hoppas ändå är sant. Att Jonas dansar med änglarna. Att han kramat om mormor och farfar ordentligt och är helt fascinerad av himlen. Jag tror han välkomnade Micke men undrade varför han kom också så tidigt och håller på att kolla in stället så han kan guida mig när jag kommer. Jesus säger att vi ska tro som ett barn - det är det jag försöker göra och tro det eller ej - men det ger mig hopp för var dag. Så, tron bär när allt annat brister för mitt enda hopp just nu är ju att vi en dag ska ses igen. Att det finns ett liv efter detta och att det finns en plats utan sorg, död och plåga. En fullkomlig plats - för vem lurar vi egentligen när vi lever här på jorden som om vi vore odödliga.. Det enda vi vet är ju egentligen att vi alla ska dö en gång - då kan vi bara hoppas att livet inte tar slut utan att det bara tar sin början...   Pappa skrev på sin facebook imorse och jag tyckte det var så välformulerat att jag lägger det här som min avslutning:

"Mötte en vän igår som kramade om oss och undrade om tron håller. Ärligt talat så är det nog mest tron som håller oss. När vi inte orkar bära så mycket tro så är det den som bär oss."

Faktum är, om jag inte hade tron just nu - då hade jag nog ingenting... Se till att krama varandra där ute. Livet är kort och det är skört. Vi har bara idag - vi för försöka att få idag att räknas och bli värd att minnas...