Mitt tal till Jonas

 Jag önskar det snarare vore ett tal till hans bröllop jag hade varit tvungen att skriva men när jag inte fick den chansen kände jag att jag åtminstone ville säga något på hans begravning. Tänkte ni som inte var där kunde få läsa det när jag ändå skrivit det... Det kanske inte är ett bra tal rent retoriskt men det här var mitt tal till en älskad och saknad lillebror som lämnade oss alldeles för tidigt...

                                  

"För många av oss så var det otippat att vi skulle sitta här idag. Men faktum är att

Jonas i många år har utkämpat en kamp i det tysta. Han pratade ogärna om det men

han hade en sjukdom som han ständigt fick leva med. Och som han fick äta starka

mediciner för även om han hade ett till synes vanligt liv. Men dessa mediciner slet på

honom och hans immunförsvar var inte så bra. För lite drygt 3,5 vecka sedan fick han

ont i ryggen, utslag och feber – han hade fått vattkoppor visade det sig senare. Dessa

vattkoppor slutade i blodförgiftning som slog ut hans inre organ - ett efter ett. Trots

att mycket såg ut att gå åt rätt håll sista dagarna så orkade till slut hans kropp inte

kämpa längre och här står vi kvar med alla frågor. Den frågan som hela tiden hänger

sig kvar i mitt inre är VARFÖR. Men jag inser att jag aldrig kommer få ett svar som

jag är nöjd med på den frågan. Iallafall inte på den här sidan pärleporten... Mina val

är alltså att bli bitter eller att acceptera. Jag försöker att acceptera. En del undrar hur

Gud kan tillåta det här att ske. Inte heller där har jag några bra svar. Men jag kan

antingen grämja mig över det som hänt, eller vara tacksam för den tid vi har fått

tillsammans. Och det finns mycket att vara tacksam över. Jonas var den finaste bror

man kan tänka sig, no offence Marcus du är också bra. Jag tror varenda

barndomsminne jag har är Jonas med i. Som vi har bråkat och som vi har skrattat.

Många såg mig som den mer framåt av oss, och för all del, jag var den som tog mest

plats men Jonas var egentligen den bättre av oss. Jag kan prata i timmar utan att få

något vettigt sagt, han kunde få fram det viktigaste i en klockren mening som

dessutom fick alla att skratta. När Jonas var fyra år och vi hade precis kommit till

Kenya var det inte så lätt för honom med språket. Men han tog sig fram ändå. En

gång minns jag att han pekade på magen och sa Jonas Pannkaka – och budskapet gick så klart fram, han fick sin pannkaka och lockade till många skratt... Trots att Jonas låg

i 40 graders feber i två veckor så var han helt klar och fortsatte leverera sina

klockrena kommentarer från sjukhusbädden. En gång i sömnen sa han högt och

tydligt Be Happy! Och vi får försöka så gott vi kan att göra honom till viljes på den

punkten under rådande omständigheter.

Som storasyster och ”fröken duktig” så imponerades jag alltid av att Jonas vågade gå

sin egen väg. På ett härligt sätt så var han fri från rädslan av människor skulle tycka

och säga om honom och han vågade vara äkta mot sig själv. Jag önskar jag skulle

varit lika äkta och inte alltid försökt vara alla andra till lags jämt. En annan sak som

jag beundrade Jonas för var hans förmåga att umgås med alla sorters människor på ett

så okonstlat sätt. Han var fantastisk med barn också och jag sörjer att våra framtida

barn aldrig får lära känna honom... Jag hade hoppats att våra barn skulle bli lika tajta

som Debbie och Tobias eller Marcus och Toni... Men framför alltså har Jonas fått mig

att inse att livet är skört och det enda vi verkligen har är nuet och varandra. Jag

hoppas på att jag ska bli bättre på att leva i nuet framöver och att vara lika tillgänglig

för andra som han var för oss. Till och med på hans dödsbädd var han mer mån om

hur vi hade sovit, och hur vi hade det än han var om sig själv... 

När vi nyligen var i Sydafrika så visade Jonas verkligen sitt rätta jag. Han var totalt

charmerande och så avslappnad. Han var verkligen i sitt essä på många sätt men det

fanns en grej han aldrig hann bli riktigt blev bra på. Det var att förlora. Det var nog

inte riktigt Jonas grej. Ingenting kunde få honom att bli så arg som när han förlorade

i bowling, minigolf m.m. Han ville alltid vara först – och nu, till allas förvåning så har

han klippt målsnöret före oss andra trots att han på pappas sida var den yngsta av

över tjugo kusiner. Men kanske var det så att han redan var klar, en så perfekt Jonas

han någonsin kunde bli. En gammal kyrkdänga säger att där uppe, där hemma samlas

helgonen. Helgon eller inte men vi har vårt hopp och vår tro om att få ses en dag

igen. Och vi förstår han vägar bättre ovan där...

Men vi brukade ha en liten sångsnutt vi nynnade på hemma - Jonas han borde klonas -

helt enkelt. Å vad jag önskar vi hade gjort det så vi hade en i reserv nu!

Och Jonas är det så att du hör så vill jag att du ska veta att du är så innerligt älskad

och kommer bli saknad varje dag för resten av mitt liv! Du lämnar ett tomrum som

ingen någonsin kan fylla..."