Mitt ofrivilliga bildspel

Jag hatar när de här hemska bilderna förföljer mig.

Den tysta färden till sjukhuset mitt i natten.

Smset från Marcus att det inte spelar någon roll hur fort vi kör - för vi kommer ändå inte hinna.

Hur vi försöker slita upp den låsta sjukhusdörren.

Hur vi springer längs sjukhuskorridorerna.

Hur vi stormar in i Jonas rum och där ligger han.

Eller det som var kvar av honom.

Pustandet från respiratorn.

Den tomma blicken.

Tårarna som rinner på oss alla.

Våra tårar. Vår förtvivlan. Det som blev vårt sista avsked - eller första beroende på hur man ser på det... Jag förstår inte varför det här skulle hända. Så fruktansvärt onödigt!