Thank you....

Jag tror jag är ganska färdig med mitt bloggande nu. Kanske dyker det upp något sporadiskt inlägg även i framtiden men som ni kanske märkt så kommer inläggen allt mer sällan. Såren är kanske inte läkta men jag har försökt gå vidare med mitt ärrade hjärta. Tiden i sig läker inga sår - det kan bara Jesus göra. Jag mår nu bättre och blogginläggen har oftast skrivits under stunder när jag mått sämre... Så jag ville bara tacka er som följt min sorgeresa! Jag har försökt vara ärlig och ge er en liten inblick i den kamp jag utkämpat. Mina tvivel, min kval och all smärta... Men på något sätt så känner jag nu att jag lämnat sorgen mer bakom mig- även om jag stundvis fortfarande bär saknaden efter Jonas med mig. Det kommer jag nog alltid göra och lär mig leva med.

Hittade en sång ikväll som troligen är den sång som jag har mest Jonasminnen till... Thank you av Dido. I tonåren spelade han den ofta och jag var väl lite trött på det så - så fort refrängen sjöng "it's not so bad - it's not so bad" så skrek jag "DET ÄR JUST DET DET ÄR!!!". Minnena är många men i samma sång sjungs även

"I want to thank you - for giving me the best day of my life
and oh, just to be with you is having the best day of my life"

Ett av mina favoritminnen med Jonas är kanske sista heldagen vi spenderade ihop när vi åkte till Cape Point tillsammans. Bjuder på några bilder därifrån. Ett glatt minne, han sken liksom och var så fantastisk som bara han kunde vara. Det kanske inte var den bästa dagen i mitt liv (som det sjungs i sången) men minnena från den dagen kommer jag leva på för resten av mitt liv! Älskar dig för evigt lillebror!

Så glad och lycklig!

 Ironiskt nog fanns det ingen skylt som visade hur långt det var till himlen 

eller några tecken på hur snart Jonas skulle vara där... 

Mot ny horisont!