Livets ärr

Har traskat omkring hemma i två dagar avskärmad från omvärlden och lyckligt ovetande om att det faktiskt är fyra månadersdagen sedan Jonas lämnade oss. Såg först för en timme sedan att det var den 25e idag och det var riktigt skönt att dagen inte varit "tyngre". Rent kroppsligt så känner jag mig sliten. Har ont lite varstans och vill helst bara sova. Så har jag känt det ett tag och jag tror jag helt enkelt kört för hårt... Försöker nu vila mycket och samla energi inför att vi får vårt hus nästa vecka! Känner jag mig själv rätt blir oktober en hektisk månad fylld av renovering och andra projekt!

Men nu när jag ändå sitter här så försöker jag tänka. Framåt... Bakåt... Mitt stora projekt sista tiden har varit att scanna bilder på Jonas. Har gått igenom föräldrarnas album och scannat närmre 600 bilder på Jonas från den analoga tiden... På de flesta bilder sitter vi tätt tillsammans. Skrattar. Busar. Ser lyckliga ut... Det är inte riktigt så jag minns vår relation från barndomsåren men jag har insett efter hans död att vår relation var betydligt närmre än jag förstod när han levde.. Det låter nog konstigt men den dagen han dog så dog även en del av mig. En ganska stor del av mig känns det som ibland. Min naivitet har bytts mot cyniskhet. Min framtidstro har bytts mot tvivel. Min glädje har bytts mot fruktan att andra saker jag älskar ska ryckas ifrån mig... Jag länkade till mitt gamla blogginlägg från mina egna vattkoppor i förra inlägget. Min kropp är fortfarande ganska ärrad från min egen sjukdom. Jag ser dagligen ärren i ansiktet, på magen, låren från när jag fick mina koppor. Läste en gång något i stil med att "ärr är något man ska vara stolt över. Ärren visar inte bara att du levt men att du överlevt". Men när jag ser mina vattkoppsärr så känner jag inte stolthet. Jag känner något annat... "Skuld" är kanske inte rätt ord men jag önskar det var jag som hade fått dö istället. Tycker att jag ändå levt ett rikt liv och Jonas hade mycket kvar att få uppleva... Han var värd fler år (och därmed inte sagt att jag inte är det) men jag hade gärna tagit hans plats om han kunnat få leva. Men det valet fick vi aldrig!

Nu lever jag vidare och försöker på något sätt hitta tillbaka och hitta min nya plats i tillvaron. Jag har varit till graven fyra gånger sista veckan. Inga långa stunder för det mesta men mest åker jag dit för att tända ljus. Det är inte så vanligt kanske att man tänder ljus redan i september men jag vill alltid mötas av ljus och värme när jag kommer till graven. Det är ju så jag minns Jonas i mitt sinne. Det är extra fint att komma till graven på kvällen då... 

Jag har lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat idag. Han menar att människor lever vidare när vi tänker på dem. Det skulle kunna förklara varför Jonas känns mer levande än någonsin. Jag ser det som mitt ansvar att föra hans minne vidare. Ingenting skrämmer mig mer än att glömma honom... Glömma hans skratt, hans personlighet och hans små egenheter som bara kan beskrivas med "så Jonas". Men jag tror han lever vidare i himlen och har det bättre än någonsin. Känner mig ändå rik som har ett hopp om att ses en dag. Hade jag inte det vore jag fattig - om än rik på minnen. Jonas skulle ju vara fett besviken om våra liv stannar upp bara för att han tvingades lämna oss för tidigt och vi slutade leva bara för att han gjorde det... Var dag är trots allt en sällsam gåva och det är så lätt att ta livet för givet...  Tänker på det hemska som hänt i Nairobi i veckan. Det som händer i Syrien. Det som konstant sker i många delar av världen. Livet är skört. Vår syster Debbie skrev häromdagen att "vad skönt det känns att veta att Jonas fick lämna med så mycket kärlek och värme omkring sig. Helt annat för de som nu förtvinar i Westgate.."

Men en av de saker som grämjer mig mest är att vi aldrig fick chans att prata om döden. Hade jag trott att han skulle dö hade jag velat veta hur han kände det... Nu tror jag Jonas själv visste men valde att inte prata om det. Det är sådan han var. Han ville inte oroa oss. Han hade hög integritet och han pratade ogärna känslor med oss. Därför uppskattade jag Kristian Gidlunds sommarprat. Han talade som den döende man han var och han sista ord var i programmet, och alltså en uppmaning till livet, var: 

”Jobba inte för mycket. 

Låt inte känslorna stanna i bröstet. 

Prata. 

Bråka aldrig om pengar. 

Våga säga nej. 

Våga säga ja. 

Jag ser tacksamt tillbaka på det som varit men är förväntansfull på framtiden! Jag tror det bästa fortfarande ligger framför. Jag väljer att gå vidare. Sårad. Ärrad. Men vidare. Ett steg i taget och med en backspegel i handen så ska det gå... Det måste gå!