fredag 30 augusti 2013

It is only for a time...


Satt ikväll och rensade blåbär när min man Henrik kom och gjorde mig sällskap med gitarren. Jag kände mig lite nere och bad honom sjunga någon av de sånger han skrev till mig i början när vi blev ett par. Första versen i en sång fick en helt ny dimension nu...

"Now distance separates us
It's only for a while
And though we may feel lonely 
It is only for a time..."

Vilken nåd det är att vi har ett hopp ändå! Sista veckan har varit ganska tung. Det började med att det var "tre-månaders-dagen" i söndags - vilket i sig var tillräckligt för att få mig ganska gråtfärdig. Sen blandades det med en hel del oro för mitt jobb... Känns kanske inte som tajmingen att köpa hus var den bästa när det verkar så svajigt men jag försöker välja att tro att det ska komma något gott ur det. Stängs en dörr öppnas en annan... Men hur som helst har den här veckan inte varit så rolig. Kanske är det också för att min väldigt efterlängtade semester är över och att jag går tillbaka till ett jobb jag inte vet hur länge jag har kvar imorgon... Det visar sig men mitt i allt är jag så tacksam för min familj. Ibland har jag nog tagit den för given... Även Jonas. Det gör ont i hjärtat att tänka på de gånger jag inte funnits till där för honom - oftast på grund av mina arbetstider (mest kväll- och helgjobb). Men nu när båda mina trygga punkter, jobbet och familjen, svajar så inser jag ändå vad glad jag är för att jag har min tro. Min tro om att livet är mer än här och nu. Tron på en himmel och en gigantisk återträff en dag. En tro om att livet har en mening även om frågorna tycks många. En tro att det kommer en gryning efter varje becksvart natt... För det är så att oavsett vad vi går igenom så är tillfälligt. "It is only for a time" som Henrik skrev.. Sen väntar något annat, förhoppningsvis mycket bättre, bakom nästa krön. Läste i min engelska bibel igår som är skriven på lite modernare, friare språk. I Jesaja står det så här:
"I haven't dropped you. 
Don't panic. 
I'm with you... 
I'll give you strength. 
I'll help you... (Jes. 41:10)

God doesn't come and go. 
God lasts." (Jes. 40:28)



Jag förstår inte det som händer men jag väljer att tro på en gryning, en bättre framtid. Hur mycket jag än emellanåt skäller och är arg på Gud över det som hänt så återkommer jag alltid till att han ändå är mitt hopp. Mitt hopp om att vi ska få träffa vår efterlängtade Jonas igen. 

Vi har för övrigt precis beställt gravsten. Där står det: Älskad och saknad - tills vi möts igen! 

Vill någon förresten höra Henriks fina sång så kan du klicka här

lördag 24 augusti 2013

Mitt nya liv!


Inatt är det tre månader sedan... Den dagen jag fick smset om att du flyttats till IVA (intensivvårdsavdelningen) förändrades mitt liv. Jag kanske har haft en väldig tur i livet. Jag tyckte innan allt det här hände att jag hade gått igenom tunga perioder i livet men ingenting kan jämföras med de sista tre månaderna. Eller ja, som sagt tiden du låg på IVA var inte heller så rolig - så de senaste 3,5 månaderna har varit de värsta i mitt liv. Man bearbetar sorg på olika sätt och eftersom jag bloggat när jag mått som sämst så syns kanske lite av min kamp här i blogghistoriken. Men när jag ser tillbaka på den här tiden så var det inte sorgen eller saknaden som höll på att ta livet av mig - utan bitterheten. Bitterheten på Gud, bitterheten på livet och ilskan över orättvisan att du var tvungen att lämna oss. Den bitterheten höll på att äta upp mig inifrån. Vet att när jag bodde i Uganda så talade jag ibland om bitterheten som en gift - nu har jag själv smakat på dess kraft. När det var som jobbigast, under Smålandskonferensen, gick jag fram för förbön. Ganska motvilligt men jag orkade inte kämpa längre. När jag fick förbön där bröts någonting och bitterheten släppte sitt grepp. Jag förstår fortfarande inte och frågorna, förtvivlan finns kvar men den kvävande bitterheten är borta. Saknaden och sorgen kan jag däremot leva med. Sorgen och saknaden vill jag leva med för jag vill aldrig glömma dig!

Nu är det tre månader sedan du dog, i natt faktiskt för att vara exakt. Det är tre månader fyllda utav enorm saknad, många tårar och mycket kamp. Men, jag ser ett ljus i tunneln. Det känns som jag tagit mig igenom mitt eldprov med livet i behåll. Jag har vandrat genom dödsskuggans dal och kommit ut på andra sidan. Jag gråter inte lika mycket längre utan jag gläds mer åt alla minnen. Jag lever på hoppet om att vi ses igen och ska ta igen all den tid vi nu förlorar. Det finns fortfarande jobbiga stunder men jag ser framåt. Någon skrev till oss efter du dött att himlen nu kommer vara oss kärare än någonsin och så är det. Där min skatt är kommer också mitt hjärta att vara... Jag tänker mycket mer på himlen nu än tidigare. Jag längtar dit men jag känner också lust att leva. Vi har köpt hus i veckan min man och jag!

Vi planerar för att leva länge och leva bra även utan dig... Givetvis önskade vi att du var här för att dela det med oss men mitt i allt så känns du så otroligt nära. Jag bär dig nära mitt hjärta och ibland känns du nästan skrämmande levande! Och kanske är det så att du är mer levande nu än någonsin...


Jag tror det är så - att du verkligen har hittat hem nu. Ett hem där alla bitarna faller på plats, ett ställe där alla frågor får sitt svar och det är underbart helt enkelt. Du hade bara turen att komma dit först... Jag väntar mig en grym guidad tur en dag brorsan! Men fram tills dess så lever jag på alla goda minnen du bjudit på. Men även om sjukhusbilden av dig är svår att sudda ut från näthinnan så är det så här jag vill minnas dig...


Dina snälla ögon, din förnurliga blick, ditt snea leende och dina sköna kommentarer. Jag kommer sakna dig tills dess att vi möts igen helt enkelt - det är min nya verklighet. Men jag ser ljust på framtiden ändå! Ljuset har brutit sig in i min tunnel... Vi ses en dag, någon annan gång, någon annanstans. 

torsdag 15 augusti 2013

Livet går vidare... :(

Jag skriver inte längre lika ofta men det beror mest på att jag inte vet vad jag ska skriva längre. Dagarna avlöser varandra och livet går vidare. Eller vi går vidare - men ärrade genom livet. Det gör dock ont att livet faktiskt går vidare... Jag gråter inte längre varje dag på samma sätt som i början. Istället kommer smärtan och saknaden mer koncentrerat emellanåt, men ganska kraftfullt ändå! Jag ser inte längre bara "sjukhus-Jonas" framför mig utan försöker numera mest tänka på den goda glada (något pessimistiske eller iaf realistiska) Jonas. Jag försöker skriva ner mina minnen av honom - för jag är livrädd att glömma hur han var! Det kanske låter löjligt men jag vet hur dåligt mitt minne är... Saker som idag kanske känns självklara kan vara bortglömda om några år. Så jag skriver ner allt jag kan komma på. Kanske är det en del i min bearbetningsprocess också. Den här nog bara börjat men jag känner mitt i allt hur tacksam jag är för att vi var så pass nära. Jag förstod det kanske inte när han levde men jag inser nu vilken förmån jag haft av att lära känna min bror så pass väl. Han var ju trots allt en väldigt privat person... Vi hade en dålig start men med åren har vi blivit riktigt nära och därför är kanske tomrummet extra stort. Så stunderna emellanåt kan fortfarande vara tunga men jag har läst en så bra bok sista dagarna som jag vill passa på att rekommendera. Den heter ''Himlen finns på riktigt'' (köp här!). Den är verkligen så bra och ju mer jag tänker på himlen desto mer ok känns det att han är där även om jag saknar honom BIG TIME. Men samtidigt så är jag tacksam att jag kan sakna honom för det tyder ju bara på hur nära vi var... Livet går vidare men det är liksom inte samma sak längre...


"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och nånting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag
Men ibland blir den aldrig densamma mer "

torsdag 8 augusti 2013

My burden

Jag vet att jag ibland får lite konstiga liknelser. Men jag har känt mig så sliten på slutet. Mitt tålamod är noll, min frustration är ovanligt stor men min trötthet har varit enorm. Kanske har jag pushat mig själv för hårt i mitt försök att ha allt så normalt som möjligt - jag vet inte. För några veckor sedan, medan jag fortfarande hade ambitionen att jag skulle orka med samma träningstempo som innan Jonas dog, svimmade jag på gymmet. Den nivån ligger vi alltså på (sen la jag ner träningen helt i flera veckor). Ska försöka öka lite sakta nu men jag är så enormt trött.. Därför är det skönt att jag nu äntligen går på tre veckor efterlängtad semester! Känns helt otroligt! Efter att ha jobbat sen jag var 13 (alltså i 14 år nu) så ska jag ha min andra sommarsemester! Men frågan är om den första överhuvudtaget räknas då det var i samband med bröllop och bröllopsresan för fem år sedan. Skulle inte direkt kalla det semester veckan innan sitt bröllop... ;) Så min första svenska vanliga semester kommer alltså om några timmar!! Yeah!

Men som sagt, jag har insett att all den sorg och saknad jag bär på tär mer än jag vågar förstå. Förra veckan var det tungt emellanåt även om dagarna ändå på något sätt går "bra" och allt rullar på. Det blir ju lättare med tiden men å andra sidan blir det allt längre sedan jag fick träffa den där lilla spjuvern Jonas. Mina andra syskon var så långt borta, pappa & mamma var bortresa och Henrik på jobbet. Slutade med att jag spenderade en fin dag med Henriks familj men det är konstigt att även om man är med folk så kan man känna sig ensam... Kom att tänka på Frodo där och då. Hur han i sagan om ringen bär den där lilla ringen runt halsen. Det ser inte speciellt betyngande ut men ändå så blev han helt utslagen av att bära den. Så känner jag ibland. Det är "bara" saknaden efter en bror jag bär men ibland är det alldeles tillräckligt!


Sorgen skär i kroppen och saknaden mattar ut en så totalt. Sen helt plötsligt så går det bra en stund igen - för att när man minst anar det slå till igen. Idag började det regna och jag satt där stirrandes ut genom fönstret. I takt med att regnet strilade ner för fönsterrutan dämdes mina ögon upp av tårar. Jonas sista dagar, hans ord sista veckan och hans tomma blick sista minuterna var så verkligt. Allt är så inpräntat och går inte att förtränga. Samtidigt så är allt ändå så dimmigt.
Jag förstår inte att jag klarade av det då med tiden på sjukhuset.
Jag förstår inte att tiden sen dess har gått så fort!
Jag kan inte ta in att han inte kommer tillbaka.
Jag förstår inte hur Gud kunde ta ifrån mig något av det käraste jag hade... Jag som tyckte jag verkligen bönade och bad. Jag vet dessutom att jag inte var ensam om att be om det där miraklet heller. Ändå har bitterheten på Gud släppt nu men ibland undrar jag hur jag ska kunna lita på Gud helt fullt igen. Sist jag gjorde det så blev en av mina allra dyrbaraste tagen ifrån mig... Ändå så tror jag inte att det här var Guds vilja! Jag tror han vill lycka, välgång och ett långt liv för alla så jag försöker att inte skylla på honom - även om jag tror han tillåtit det ske. Så det känns lite dubbelt när folk säger att de ber för oss. På ett sätt så undrar jag vad för nytta det egentligen gör. Å andra sidan så tror jag det gör betydligt större skillnad än jag faktiskt känner. För jag känner mig ju som den där ensamme ringbäraren Frodo. Som bär på en ring ingen annan kan bära åt honom. På samma sätt kan ingen annan bära min saknad. Och, om inte vi som familj saknar Jonas - vem ska då göra det? Vore han inte saknad skulle han ju inte varit älskad. Vore han inte älskad skulle han ju dött förgäves. Men ack så älskad han fortfarande är den lilla mannen!

Men, även om jag känner mig ensam ibland och även om saknaden är tung att bära emellanåt så tror jag att det finns folk där ute, likt Sam som kanske bär oss när de inte kan bära saknaden åt oss. Folk vars omtanke värmer djupt in i hjärtekammaren. Och, den främste bäraren av alla är nog Jesus själv som inte lovat oss en dans på rosor men som lovat att vara oss nära alla dagar - även de dåliga. Jag citerade fotspår i sanden i ett annat inlägg och har du inte läst den är den värd att läsas. För jag tror att en dag när jag ser tillbaka på den här tiden så kommer jag inse att han under den här tidvis jobbiga perioden i livet inte bara gick bredvid mig utan rent ut sagt bar mig igenom eländet.

tisdag 30 juli 2013

Svårt att förstå..

Ja du..
Jag försöker förstå att du inte kommer tillbaka men det går inte.. För ett år sen låg vi på stranden i Orbaden och frös... För tre och en halv månader sedan var vi i Sydafrika och hade det hur bra som helst.. Men nu har du lämnat oss. Det känns så konsigt och känns så fel. :( Saknar dig mest hela tiden. Jag kanske inte gråter lika mycket längre men minsta lilla sak påminner om dig. 

"The day that you left I just didn't know
That you were going where I couldn't go.
And now all my memories of you are so dear
But gosh, how I miss you and wish you were here.

'I will see you again
This is not where it ends
I will carry you with me, oh
'Til I see you again'

Until then my memories of you I'll keep near
And I'll pass them on to those who are dear."


torsdag 25 juli 2013

Två månader..

Så sjukt att tiden springer iväg och står stilla på samma gång. Även om sjukhustiden och tiden därefter är dimmig i mitt minne så är allt ändå så fastpräntat på hjärnhinnan på något sätt. Känslan av otillräcklighet, lukten i sjukhuskorridorerna och Jonas klockrena kommentarer. Allt känns så färskt. Ändå är det två månader sedan han tog sitt sista strävsamma andetag.


De där andetagen alltså. Att andas, är ju någonting vi alla gör så automatiskt. Det är hemskt att se någon kämpa för att kunna andas. Att behöva uppmana någon man älskar att ta djupare andetag för att kunna få den luft man behöver för stunden... Att sitta i ett kalt sjukhusrum och lyssna på den där kampen om andningen timme efter timme. Att höra syrgasmaskinen (vars namn jag förträngt) pumpa, pysa och skjuta till lite extra syre med någon sekunds intervall... Ändå, mitt i allt, kände jag konstigt nog sådan ro. Allt skulle ju bli bra. Puff... Puff... Klart han klarar det! Puff... Puff... Sen helt plötsligt, för två månader sedan idag, puffade maskinen själv men hjärtat hade slutat slå. På ett sätt känner jag mig snuvad på "sista" andetaget. Jag vet inte när han själv slutade andas för maskinen fortsatte ju även efter att hjärtat hade slagit sitt sista slag. Men jag brottas hela tiden med frågan om han hade något val. Allt gick ju så fort de där sista timmarna. Är livet så krasst att han tvingades lämna oss mot sin vilja? Eller gav han upp? Det tror jag inte, för han kämpade så tappert. Men är det möjligt att lidandet till slut blev för mycket? Eller fick han helt enkelt se någonting så underbart på "andra sidan"att han tyckte det var mer värt än livet självt?

Många jag läst om sista månaderna som har haft nära-döden-upplevelser beskriver just det valet. Att de såg något så vackert att de inte ville tillbaka till jordelivet och åter fängslas i en nerbruten kropp. Att frihetskänslan var så fantastisk att man aldrig mer ville tillbaka. Kanske var det så för Jonas. Vi bad om vårt mirakel men han kanske själv valde att gå vidare? Jag vet inte och kommer aldrig få veta. Men jag börjar känna att livet går vidare. De sista dagarna har varit riktigt "bra". Det fina vädret gör inte saken sämre även om jag blir smärtsamt påmind om att Jonas säkert skulle varit och badat vid vår sida om han levt... Men tänk om det här var hans val? Om han ser oss, så vill han ju se att vi har det bra också. Men även om vi har det "bra" finns han där hela tiden. Alla hans minnen förgyller vår sorg på ett smärtsamt men härligt sätt. Vi fick låna honom en tid... Tänker på en gammal schlagerdänga och även om jag inte skulle påstå att Jonas vare sig var en ängel eller ett helgon så var han ändå vår lilla ängel... Så saknad och så älskad är han vår lilla Jonas...

"En ängel flög förbi - mot himmelen så fri.
Men han lämnade sitt leende på vår jord
som en sol som värmer oss"
 
 

måndag 22 juli 2013

"Allt är bra"

På något sätt är de här ensamma nätterna de värsta. Nätterna när jag är på jobbet och vill gå ner i varv, fastnar vid datorn och tårarna kommer. Nätterna när Henriks varma armar inte finns där och man hör hur vinden viner utanför. Ikväll var en sådan kväll och jag fastnade inne på bloggar skrivna av andra med sorg. Tyvärr är vi ganska många... Men hittade en så fin dikt jag vill dela från en blogg av två systrar som mist en bror. Tydligen heter dikten "Allt är bra"

Allt är bra.
Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn

Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade.
Skratta åt vardagens småting.

Var med mig.

Le med mig.
Tänk på mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.

Livet går vidare för att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig.
Jag väntar på dig för en kort stund.
Alldeles i närheten.
Allt är bra.



Igår var jag vid graven. Även om jag är där ibland klarar jag inte av många sekunder åt gången men igår tvingade jag mig att stå kvar en stund. Det var första gången jag "pratade" till Jonas eller vad man ska säga. Jag tror inte att han hörde men det spelar ingen roll. Jag fick prata av mig lite iaf. Om saker jag längtar efter att få prata med honom om. Så jag stod där och höll min monolog. Jag grät och tvingade mig stirra på den där pinnen med hans namn på. På något sätt känns det inte som hans grav så länge inte han har någon gravsten. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ha dit en gravsten just nu. Det skulle kännas så definitivt. Jag vet att han är död men ändå på något sätt så känns han ju så nära, så levande. Vi pratar om honom, tittar på hans bilder, läser igenom vår chatthistorik...

Jag saknar tiden då allt var enkelt och okomplicerat. Tiden då man var så lyckligt ovetande om vad som skulle komma. Men, om döden bara är ett avbrott så betyder det att vi ses igen. Och, om Jonas kan se oss nu, så skulle han vilja att vi var lyckliga. Är det så att han inte kan se oss, skulle vi må bättre av att vara lyckliga i alla fall. Så vi får väl göra så gott vi kan medan hjärtat värker. För livet går vidare, och tar vi inte vara på livet så rinner det väl ifrån oss helt. Och det skulle ju inte vara rättvist mot Jonas som inte ens fick ett val om att fortsätta leva...

fredag 19 juli 2013

8 veckor ikväll... Fairytale gone bad!

Vid den här tiden för åtta veckor sen fick vi rapporter om att det började vända. Även om det var små marginaler fram och tillbaka hela tiden så började det gå riktigt utför under fredagskvällen/natten. Har lyssnat på Marcus fina spotifylista med "Jonaslåtar" och läst igenom vår familjechatt från sjukhustiden. Det är ingen rolig läsning men ändå väldigt hoppfull. Vi trodde hela tiden att det skulle vända. Det borde ju vända när så många bad... En ung man kan ju inte dö i vattkoppor! Trodde vi...

En timme innan han dog skrev Debbie att Jonas var vaken och var med men började bli orolig av sjuksköterskorna som sprang fram och tillbaka. Han förstod att det inte såg bra ut... Vi satt tysta i bilen på väg ner till Gävle och 05.40 skriver Marcus att hoppet börjar rinna ut. Att vi inte hinner hur fort vi än kör... :( Hann gjorde vi men att det skulle sluta så här är fortfarande så obegripligt...


Tårarna har runnit ner för mina kinder hela kvällen.  Man tycker chocken borde lagt sig nu men jag vet inte om den har det.. Saknaden blir bara större med tiden... Men ikväll saknar jag inte bara Jonas utan även resten av min familj. Försökte ringa min andra syskon ikväll men hade svårt att komma fram. Dumma telefon... Mamma och pappa är i stugan och tror de också har det tufft ikväll.... Man undrar när det ska lätta. Men vår familj kommer nog aldrig kännas hel igen för det saknas ju en väsentlig del... Men oavsett hur jag gråter ikväll så spelar en sång från Marcus spellista nu... "Don't cry for me" heter den ironiskt nog.

Hittar inte sången på youtube men den går att lyssna på början här. Texten går iaf så här

"I know it hurts to say good bye
But don't cry for me 
I'm in the presence of His grace
And don't cry for me
I'm walking streets of gold
I've got my wings so don't cry for me

I know right now you have a broken heart
It feels like we're miles and miles apart
But there's a part of me that always will be with you
And from time to time I'll be watching from above
Don't cry for me - I'm in the presence of His love"


Har förresten hört av flera att det är svårt att kommentera här på bloggen men när jag försökt har det gått alldeles utmärkt. Prova att använda "Anonym" eller "Namn/URL" om ni inte har eget bloggerkonto så borde det gå... Blir glad för små fotavtryck i bloggen om ni vill lämna ett spår :)

torsdag 18 juli 2013

Dumma telefonsvarare!

Egentligen tyckte jag inte om din röstmeddelande på telefonsvararen eftersom varje gång jag hamnade där kände mig lika lurad.. Du lät precis som när du svarade "vanligt".
-"Jonas" (paus)...
Här börjar jag alltid prata ivrig som jag är
- "Kan inte svara just nu. Men lämna gärna ett meddelande."


Nej - att du inte kan svara just nu kan jag förstå! Men trots att jag förstod att du inte kunde svara efter den 25e maj var det ändå skönt att ringa och prata av sig lite på din telefonsvarare. Småprata lite, snyfta, gråta och säga att jag saknar dig. Men ringer jag nu möts jag inte längre av ditt glada meddelande utan av den inte lika trevligt maskinella rösten som säger att "numret har ingen abbonent". Du ligger fortfarande på min speed dail och jag kommer nog aldrig kunna ta bort dig därifrån. Du är fortfarande en av de viktigaste människorna i mitt liv. Skulle jag ta bort dig därifrån känns det ju som du inte längre vore viktig för mig... Allt är så konsigt :( Jag förstår ingenting...

Jag sov middag idag och vaknade ganska förrvirrad. Trodde återigen de senaste två månaderna bara var en mardröm men ju mer jag vaknade till ju mer insåg jag att det här är vår nya verklighet :( Tycker inte om den!

onsdag 17 juli 2013

Reasons

The heart does things for reasons,
that reasons cannot understand.


Känns som jag gör mycket som jag själv inte logiskt förstår nu för tiden. Jag borde sova nu men trots att jag varit på skapligt humör sista dagarna kom det över mig en saknad nu ikväll. Det var just de här kvällarna du alltid fanns där och vi brukade chatta långt in på nätterna... Fastnade inne på din facebooksida istället. Började titta på dina bilder och filmsnuttar vilket i sig var trevligt. Du är så enormt levande när jag ser dig framför mig på skärmen. Du skrattar, du ser lycklig ut, du skämtar och du är - levande. Helt obegripligt att tänka att jag (här i livet iaf) inte kommer få träffa dig mer. Att jag aldrig mer kommer få höra dig skratta, bli irriterad, skämta med mig eller få krama dig igen. Du har redan missat så mycket... Tiden går så fort samtidigt som den står så still. Det har inte ens gått två månader men livet är upp och ner, ut och in - på samma gång som allt är som "vanligt". Men ett nytt slags vanligt när hela illusionen om livet på något sätt krossats. "Allt kommer bli bra" säger man till mig. Livet ska gå vidare - och det gör det. Men det känns inte som det någonsin kommer bli helt igen utan dig med oss...
Hur ska vi kunna fira jul utan dig hade du tänkt??? Du som ALLTID var med...
Vem ska jag ringa till när jag spontant vill dra en film eller åka och bada?
Vem ska jag göra extra måtlådor åt (och paketera i plastpåsar som du hatade)?
Vem ska jag köpa billiga t-shirts åt på rean?
Vem ska jag ringa till när jag vill ha ett ärligt svar?
Vem ska uppdatera mig om vilka appar som är inne?
Eller vem ska jag dela mina barndomsminnen med?
Eller vuxen minnen för den delen.. Du är med i ganska många av dem också!

(Jonas i Petra, Jordanien när vi var där 2009)

Jag tror inte du läser vad jag skriver men jag riktar det här inlägget till dig ändå. Jag tycks göra mycket nu för tiden som inte har någon logisk förklaring och som andra människor rynkar pannan åt... Kanske vet de inte hur det är att förlora någon. Kanske har de aldrig älskat någon om de inte kan förstå det desperata tomrum du lämnat efter dig...  Men alla mina konstiga nycker har ändå ett stort symbolvärde för mig... Ibland känns det som hjärnan och hjärtat helt tappat kontakt. Hjärnan säger att allt blir bra, att jag inte kan påverka hur det blivit och hur det känns medan hjärtat skriker efter att göra saker som kan tyckas märkliga. Som när jag och Marcus åkte upp på Taffelberget i dina kläder... Det har inte heller någon logisk förklaring men där och då kändes det viktigt. Eller när jag släpade med ett cementkors på två kilo från Sydafrika för att ställa på din grav. Det är inte heller begripligt för de flesta. Eller att jag längtar efter att få lukta på din parfym, att ha ditt röstklipp som sms-signal eller drömma om dig varje natt tycks säkert inte heller normalt. Men jag bryr mig inte om vad andra tycker för det är min verklighet just nu. Du var min bror - du var min nära vän... Och "I do things for reasons that reasons can not understand". Andra kan nog inte förstå heller. Inte ens jag...

Men på något sätt så känns du lite närmare mig i alla de här symboliska sakerna och det hjälper lite grann... Faktiskt. Jag tror symbolhandlingar hjälper mig framåt även om det tycks hålla mig kvar i det förflutna. På något sätt måste ju mitt förflutna påverka min framtid. Jag kan inte helt "slå av" och för att jag ska kunna gå vidare måste jag "avsluta" vissa saker. Jag vet logiskt sett att jag aldrig kommer kunna glömma dig - men ändå är jag så rädd att glömma bort dig. Rädd att glömma alla små saker som bara är så "du". Glömma dina sista ord, din röst, ditt skratt och dina (starka) åsikter. Jag är rädd för att livet ska gå vidare för mycket... Eller iallafall för fort.. Så jag gör mina konstiga små saker med ett symbolvärde för mig i min takt. Tids nog hinner kanske hjärtat ikapp förståndet men fram tills dess är jag glad att du ändå känns så levande och så nära mig... För livet går vidare och för varje dag så går vi alla ett litet steg ifrån det liv vi levde med dig ibland oss. Du gick dit vi inte kan följa efter (just nu) och vi får famla oss fram i mörkret till en ny slags verklighet men mitt i det mörkret så ljusar alla dina minnen upp livet lite för oss. Och ibland, lite med hjälp av mina knäppa symboliska handlingar...

Men du saknas oss... Varje dag - varje timme!

söndag 14 juli 2013

In hoc signo...

Har egentligen flera blogginlägg i huvudet som väntar på att skrivas men måste bara få ur mig detta först. Det har hänt en del sedan sist jag skrev. Jag åkte impulsivt till Sydafrika men det förtjänar minst ett eget inlägg. Jag har även ett inlägg på G om hur jag inte tycker om hur min personlighet påverkats negativt av att Jonas lämnat oss men för en gång skull är jag på ganska bra humör nu. Jag har precis kommit hem från Smålandskonferensen (vilket också säkert förtjänar ett eget inlägg). Men först, tack alla vänner som kramat om mig där. Jag vet inte när jag grät så mycket sist men jag älskar er. Även om det varit jobbigt så har det på något sätt även varit skönt. (Och jag klarade mig ganska lindrigt undan alla "klyschor" vilket också var skönt...)

Men nu till dagens inlägg. När jag skulle åka till Sydafrika var jag till graven det sista jag gjorde innan jag lämnade Bollnäs. Jag kände då att jag gärna ville ta med mig något till graven ifrån Sydafrika då detta var en plats jag vet Jonas älskade... Så jag tittade lite efter ett hjärta, en duva eller en ängel som jag kunde "dekorera" graven med tills vi får en riktig gravsten. Eftersom vi inte beställt någon än kommer det ju ta en bra stund... Men så hittade jag sista dagen ett kors i vitmålad cement. Jag älskade den även om jag förstod att den skulle bli tung att släpa hem - men impulsiv som jag är så köpte jag den för en, enligt mig, billig peng. Så, nu när jag väl kom tillbaka till Bollnäs kände jag att jag ville direkt till graven. Min stackars man (som numera lever med en ganska känslomässigt instabil fru) fick finna sig i det och skjutsade mig dit. Även om korset är mindre än jag trodde väl på plats så tycker jag ändå det symboliserar så mycket vad jag känner...




Korset är för de flesta förknippat som en symbol för döden - men egentligen så borde det ju snarare vara en symbol för livet. Om det är som vi kristna tror så var ju inte egentligen döden ett nederlag utan bara en transportsträcka till det eviga livet. Det är som porten mellan ett fängelse och friheten. Man kanske kan fantisera inifrån bunkern om hur det ser utanför men i sin mörka fängelsecell har man på sin höjd ett litet fönster att titta ut igenom för att se hur friheten utanför egentligen ser ut... Det är först när man går igenom fängelseporten mot friheten som man ser skönheten utanför fängelsets begränsade miljö. På samma sätt kan vi här på jorden fantisera om hur underbar och vacker himlen är utan att aldrig egentligen förstå vad som väntar där utanför förrän vi gått igenom "dödens portar" och ser det själv med våra egna ögon. Här på jorden så är vi begränsade av våra sinnen, av våra förgängliga kroppar och ett hämmat förstånd men där ovan så ser vi allting mycket klarare och vi förstår det vi här nere inte kan ta in. Det kan vara skrämmande att lämna vår hemtama miljö för något okänt men går man aldrig igenom porten får man aldrig heller veta vad som finns på andra sidan. Och det enda vi egentligen vet om livet är ju att vi alla en dag ska dö... Alla kommer vi att förr eller senare behöva gå igenom den där porten.


Även om vi som familj känner att vi vandrar i dödsskuggans dal eller i tåredalen stor del av tiden så fantiserar jag mycket om himlen just nu. Jag har precis fått en hög med böcker skrivna av människor som fått titta ut genom "bunkerns fönster" och påstår sig ha sett in i det eviga livet. Ibland när de beskriver vad de sett så längtar jag själv dit så mycket att livet här nere i min fängelsecell på jorden knappt känns värt att leva för. Men en dag, förhoppningsvis när jag är gammal och mätt på att leva, kommer även jag att gå genom fängelsets port och blicka ut i den sköna friheten. Då kommer jag att få se saker jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi kunde tänka mig och färgerna där kommer var så vackra och så klara att de inte ens finns på vår jordiska palettkarta. Så egentligen, vad är då döden? Det är "bara" dörren in i något bättre. Dörren till en plats där det inte finns någon smärta, död eller tårar. En plats av frihet, skönhet och Gud själv.


Så, visst korset symboliserar döden - men det symboliserar ännu mer livet efter döden. Bibeln säger i första korintierbreven kapitel 15 att "Nu har Jesus uppstått från de döda som den förste av de insomnade. Men eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa." Är det som vi tror, att Gud sände sin son Jesus för att människorna skulle kunna få en andlig uppståndelse efter döden är det ju helt fantastiskt! I så fall är ju korset inte en symbol för döden utan faktiskt en segersymbol. 


"In hoc signo" betyder "i detta tecken" på latin och brukar användas om korset. I korsets värld så symboliserar inte döden slutet utan bara början... Liksom i filmen Narnia så väntar en helt fantastisk värld på andra sidan garderoben men man måste gå igenom garderoben för att komma dit. Så som jag citerade i ett annat inlägg tidigare angående döden: "Det här är kanske slutet på dina äventyr i klädskåpet, men bara början på dina äventyr i Narnia". Jonas smet före oss genom porten (eller garderoben) och vi önskar att han inte skulle haft så bråttom - men nu när han ändå inte är här så får vi göra så gott vi kan ändå vi som är kvar. Vi får leva så bra vi kan och fortsätta fantisera om livet utanför bunkern... Och hoppas att han spanar in stället ordentligt så han ger oss en riktigt bra guidad tur när vi väl tar oss igenom porten själva...

lördag 6 juli 2013

Hemska maktlöshet

Jag har insett att jag är otroligt envis.. När jag var i Sydafrika för tre månader sedan var vi på danslektion för att öva till brudvalsen. Även om jag saknar både takt och kroppskontroll var mitt största problem att släppa taget och bara följa med. Dansläraren uppmanade mig flera gånger att sluta "föra", ha roligt, slappna av och bara dansa. Men det var inte så lätt för envisa mig att släppa kontrollen och ledas av någon annan.. Så någon vidare danstalang blir jag nog aldrig och Jonas hamnade nog också ibland i kläm för sin daltande överbeskyddande storasyster... 

Jag har tidigare skrivit lite om hur jag kände att jag misslyckats som syster på sjukhuset när jag inte kunde hjälpa honom. Den maktlöshet jag där kände höll på att ta knäcken av mig. Maktlöshet - vilken stark känsla det av förtvivlan när man känner att man inte alls räcker till. Maktlöshet att se någons livs timglas rinna ut utan att förmåga att påverka utgången. Men häromkvällen satt jag och tittade på när solen gick ner. Tanken slog mig då att på samma sätt som när solen sakta försvinner i horisonten är det även med livet. Att sakta försvinner det ner bakom krönet och man kan bara undra vad som finns på andra sidan. Lika lite som jag kan påverka solens framfart kan jag hindra livets timglas från att rinna ut. I solens fall så väntar snart en ny dag. Jag vill tro att det även väntar något bakom bergen när livets timglas rinner ut. En plats där nattens fasor för alltid är borta och en ny tid tar sin början. En tid där livet är utan smärta, sorg och tårar. Ett vackert paradis med glädje, kärlek där familj och vänner kan mötas utan att riskeras att åter skiljas åt. Jag tror på en där solen aldrig går ner där bortom alla mörka orosmoln. 

På mormors begravning sjöng vi en fin psalm om himlen jag aldrig riktigt kunnat glömma:
"Där öppnas aldrig den mörka graven, då härskar livet i evigt ljus. Där suckar ingen vid solnedgången, och ingen bävar för natten mer. Men alla sjunga de morgonsången, ty, Gud är solen som evigt ler. Mitt hem är där på den andra stranden där livets timglas ej rinner ut. Och ej vill avsked man räcker handen och himmelsk glädje tar aldrig slut."

Jonas - Jag har fortfarande svårt att släppa taget för jag saknar dig och förstår inte hur jag ska kunna leva här utan dig. Inget är sig likt längre. Gräset är inte lika grönt och fåglarna sjunger inte lika vackert längre. Du fattas oss. Men vi möts väl där på den där stranden? 
Kram storasyster 

måndag 1 juli 2013

Att möta mig med "sorg"

Länge har jag fasat för att åka till Smålandskonferensen. Inte för att jag inte tycker om den men för att jag varit rädd för hur jobbigt det skulle kunna bli. Det går åt så mycket energi att "hålla ihop" när man träffar folk som beklagar sorgen att jag fasat inför att träffa så många på en och samma plats.


Det behövs så lite för att få min "mur" att krackelera eller rasera just nu. En sång, ett minne, ett klädesplagg, en frisyr eller vad som helst som påminner om Jonas kan ibland räcka för att få min självkontroll att braka ihop. Sen så klart, jag tar tid och sörjer också men kan jag så gör jag det helst inte bland okänt folk. Mina vänner får gärna ringa och prata med mig (vilket nog många av dem är rädda för att göra också) men nu är det alla "andra" vi pratar om. Folk som man knappt pratar med annars som helst plötsligt kommer fram och visar medlidande. Visst är det fint men ibland orkar man inte med det... Ibland önskar jag att folk bara kunde vara som vanligt och prata om vädret medan andra stunder så vill jag skrika rakt ut att det gör ont. Men för det mest så räcker det med en kram och "det finns inga ord". Det tycker jag beskriver allt. Det finns inga ord för sorgen, saknaden, frustrationen, bitterheten eller ilskan. Det finns inga ord som ger tillräcklig tröst när det känns som jobbigast heller.. Nu skrämmer jag väl bort så ingen människa någonsin vågar prata med mig men försök vara dig själv bara... Tur att min blogg inte har allt för mågna läsare kanske... Men det finns iaf några saker man kan undvika att säga till mig:
  • Var inte ledsen Eller ännu värre
  • Kristna ska inte vara sörja- snacka om att sänka en när man redan ligger. Den kommentaren får mig inte bara ledsen att jag förlorat min bror utan ger mig dessutom dåligt samvete att jag är en "dålig kristen" som sörjer! Dessutom, om jag inte vore ledsen så tordes min bror ju inte heller ha betytt något för mig - vilket han gjorde! Det finns folk som sörjer när en hamster dör och jag har blivit berövad min underbara bror! Kommer sörja hans bortgång hela livet...
  • Du är, eller borde, vara stark (för andra). Bullshit - jag känner mig som en urvriden trasa och har rätt att känna så. Jag kommer tillbaka med tiden...
  • Sörj i ensamhet - den har jag inte hört men kan tänka mig att den gör ONT!
  • Tiden läker alla sår - eller hur? Skulle inte tro det men kanske att vi lär oss leva med ärren en dag...
  • Ersätt förlusten - ja, inte så lätt. Vissa tycker att nu är en perfekt tid att skaffa barn. Som att man skulle orka det liksom när man knappt kan ta vara på sig själv... Så hoppet står då till mamma och pappa (båda 60+) att producera ett syskon som är en exakt replika av Jonas... Good luck!
  • Jag förstår vad ni går igenom - ja, det kanske du gör men det gör det inte lättare för mig just nu. Jag kanske återkommer men det skänker dålig tröst för tillfället :(
  • Han har det bättre nu -  det kanske han har men jag skulle göra vad som helst för att få ha honom här ändå...
  • Nu när det gått så lång tid gör det väl inte ont längre? You wish,,,,
För några veckor sedan var jag i kyrkan. Många kommer fram och säger att de ber för oss eller tänker på oss och frågar sjuttioelva saker. Ibland orkar man inte det... Ibland vill man bara låtsas att allt är som vanligt och prata om oväsentligheter som grannens katt. Det räcker att jag tänker på det här hela tiden - jag måste inte prata om det jämt - det finns forum för det ändå. Sen finns det stunder när jag bara måste prata om det också och de stackars främlingar som möter mig då får helt enkelt acceptera eller gå därifrån :) Ibland kan jag inte sluta... Så, tillbaka till kyrkan för några veckor sedan. Jag "flydde" därifrån när gudstjänsten var slut för jag orkade inte med mer medlidande. Men i dörren stod en kvinna vars dotter umgicks lite med min bror. Hon sa ingenting men med tårar i ögonen klappade hon mig på axeln när jag gick ut. Hennes deltagande i min sorg betydde mer för mig än alla ord. Tack Maggan! Din medmänsklighet ger mig fortfarande styrka...

Så, för att sammanfatta hur man iaf kan möta mig i min sorg är att:

1. Viktigast av alla är detta. Vad som helst är bättre än att vända bort blicken och inte våga prata med mig. Var normal - jag gör så gott jag kan för att vara det....
2. En kram funkar bra. Eller en nick eller klapp på axeln går det med...
3. Undvik ovan nämnda klyschor tack..
4. Det är bättre att säga "det finns inga ord", pausa och sen börja prata om vädret än att ställa massa frågor. Vill jag berätta så gör jag det... Tro mig då kan inget stoppa mig...

Så, vad lägger jag upp för taktik inför Småland? Jo, jag åker bara dit två dagar. Det är troligen så mycket jag kommer orka med. Kanske ses vi där. För det går faktiskt lite bättre dag för dag. Tomheten är inte lika brutal och jag kan andas bättre (bortsett från allergin som besvärar mig just nu) men den fysiska smärtan av sorgen börjar avta. Nu ska bara insidan läka och det får ta sin tid...

torsdag 27 juni 2013

Mitt tal till Jonas

 Jag önskar det snarare vore ett tal till hans bröllop jag hade varit tvungen att skriva men när jag inte fick den chansen kände jag att jag åtminstone ville säga något på hans begravning. Tänkte ni som inte var där kunde få läsa det när jag ändå skrivit det... Det kanske inte är ett bra tal rent retoriskt men det här var mitt tal till en älskad och saknad lillebror som lämnade oss alldeles för tidigt...

                                  

"För många av oss så var det otippat att vi skulle sitta här idag. Men faktum är att
Jonas i många år har utkämpat en kamp i det tysta. Han pratade ogärna om det men
han hade en sjukdom som han ständigt fick leva med. Och som han fick äta starka
mediciner för även om han hade ett till synes vanligt liv. Men dessa mediciner slet på
honom och hans immunförsvar var inte så bra. För lite drygt 3,5 vecka sedan fick han
ont i ryggen, utslag och feber – han hade fått vattkoppor visade det sig senare. Dessa
vattkoppor slutade i blodförgiftning som slog ut hans inre organ - ett efter ett. Trots
att mycket såg ut att gå åt rätt håll sista dagarna så orkade till slut hans kropp inte
kämpa längre och här står vi kvar med alla frågor. Den frågan som hela tiden hänger
sig kvar i mitt inre är VARFÖR. Men jag inser att jag aldrig kommer få ett svar som
jag är nöjd med på den frågan. Iallafall inte på den här sidan pärleporten... Mina val
är alltså att bli bitter eller att acceptera. Jag försöker att acceptera. En del undrar hur
Gud kan tillåta det här att ske. Inte heller där har jag några bra svar. Men jag kan
antingen grämja mig över det som hänt, eller vara tacksam för den tid vi har fått
tillsammans. Och det finns mycket att vara tacksam över. Jonas var den finaste bror
man kan tänka sig, no offence Marcus du är också bra. Jag tror varenda
barndomsminne jag har är Jonas med i. Som vi har bråkat och som vi har skrattat.
Många såg mig som den mer framåt av oss, och för all del, jag var den som tog mest
plats men Jonas var egentligen den bättre av oss. Jag kan prata i timmar utan att få
något vettigt sagt, han kunde få fram det viktigaste i en klockren mening som
dessutom fick alla att skratta. När Jonas var fyra år och vi hade precis kommit till
Kenya var det inte så lätt för honom med språket. Men han tog sig fram ändå. En
gång minns jag att han pekade på magen och sa Jonas Pannkaka – och budskapet gick så klart fram, han fick sin pannkaka och lockade till många skratt... Trots att Jonas låg
i 40 graders feber i två veckor så var han helt klar och fortsatte leverera sina
klockrena kommentarer från sjukhusbädden. En gång i sömnen sa han högt och
tydligt Be Happy! Och vi får försöka så gott vi kan att göra honom till viljes på den
punkten under rådande omständigheter.

Som storasyster och ”fröken duktig” så imponerades jag alltid av att Jonas vågade gå
sin egen väg. På ett härligt sätt så var han fri från rädslan av människor skulle tycka
och säga om honom och han vågade vara äkta mot sig själv. Jag önskar jag skulle
varit lika äkta och inte alltid försökt vara alla andra till lags jämt. En annan sak som
jag beundrade Jonas för var hans förmåga att umgås med alla sorters människor på ett
så okonstlat sätt. Han var fantastisk med barn också och jag sörjer att våra framtida
barn aldrig får lära känna honom... Jag hade hoppats att våra barn skulle bli lika tajta
som Debbie och Tobias eller Marcus och Toni... Men framför alltså har Jonas fått mig
att inse att livet är skört och det enda vi verkligen har är nuet och varandra. Jag
hoppas på att jag ska bli bättre på att leva i nuet framöver och att vara lika tillgänglig
för andra som han var för oss. Till och med på hans dödsbädd var han mer mån om
hur vi hade sovit, och hur vi hade det än han var om sig själv... 

När vi nyligen var i Sydafrika så visade Jonas verkligen sitt rätta jag. Han var totalt
charmerande och så avslappnad. Han var verkligen i sitt essä på många sätt men det
fanns en grej han aldrig hann bli riktigt blev bra på. Det var att förlora. Det var nog
inte riktigt Jonas grej. Ingenting kunde få honom att bli så arg som när han förlorade
i bowling, minigolf m.m. Han ville alltid vara först – och nu, till allas förvåning så har
han klippt målsnöret före oss andra trots att han på pappas sida var den yngsta av
över tjugo kusiner. Men kanske var det så att han redan var klar, en så perfekt Jonas
han någonsin kunde bli. En gammal kyrkdänga säger att där uppe, där hemma samlas
helgonen. Helgon eller inte men vi har vårt hopp och vår tro om att få ses en dag
igen. Och vi förstår han vägar bättre ovan där...

Men vi brukade ha en liten sångsnutt vi nynnade på hemma - Jonas han borde klonas -
helt enkelt. Å vad jag önskar vi hade gjort det så vi hade en i reserv nu!

Och Jonas är det så att du hör så vill jag att du ska veta att du är så innerligt älskad
och kommer bli saknad varje dag för resten av mitt liv! Du lämnar ett tomrum som
ingen någonsin kan fylla..."


onsdag 26 juni 2013

En månad...

Ja, nu har det gått en månad Jonas sen du lämnade oss. Usch vilken månad det har varit! Pappa frågade mig igår kväll hur dagen varit. Den har väl varit "ok" svarade jag. För mig finns det inga "ok" dagar längre sa han - och så är det väl men under omständigheterna var det väl ändå ok. Mycket familj, mycket kärlek och närhet, fint väder och besök på graven (så klart)... Ja, under omständigheterna var väl min dag ändå "ok" även om jag tänker på dig varje vaken minut och saknaden gnager konstant.. Men det blir lite lättare på vissa sätt med tiden. Det öppna såret kanske börjar läkas lite men ett stort fett, fult gnagande ärr kommer alltid finns i hjärtat så länge du saknas oss. Och du kommer ju inte tillbaka :( Det här har helt klart varit den jobbigaste tiden i vårat liv men ändå har vi väl svetsats samman lite extra vi som är kvar. Det var ju liksom du som var limmet som förenade oss syskon lite och det känns att du är borta!

Dödsdagen, den 25e maj, var jobbig men framför allt så kände jag då att jag ville SOVA. Jag var så trött efter all oro veckorna innan. Sen kom allt folk (vilken både var skönt och jobbigt). Det sliter upp lite extra varje gång man träffar någon man inte träffat sen det hände. Alla frågor om vad som skedde och hur man mår känns ibland övermäktiga... Sen begravningen var ju en fruktansvärt jobbig dag. Jag försökte bara bita ihop och ta mig igenom den. Någonstans mitt i tror jag att jag stängde av känslorna och allt känns bara som en dimma. Hela den här tiden har varit lite dimmigt...


Den här stunden var tuff. Det var sista gången vi som syskon var "tillsammans", om man nu kan säga att det var så. Det var i alla fall då vi sa offentligt hejdå - vårt riktiga hejdå från sjukhuset känner jag mig lite snuvad på för när jag lämnade dig trodde jag att vi skulle ses igen. När jag kom tillbaka till din dödsbädd fick jag sagt lite av vad jag ville få fram men jag kan bara hoppas att du hörde - och att du ser hur älskad och saknad du fortfarande är - och alltid kommer vara. Det var du som var limmet som höll oss syskon samman. Det var du som höll bäst kontakten med oss och det var du som var den roligaste, snyggaste och charmigaste av oss. Vi har mycket att lära men är lämnade med många fina minnen av dig som vi får fokusera på när sorgen blir för tung...


Memories surround me
But sadness has found me
I'd do anything for more time
Never before has someone meant more
And I can't get you out of my mind
There is so much that I don't understand
But I know…...  we're only here for such a short time
(Dancing with the angels - sången från begravningen)


Livet på jorden är egentligen som en vindpust jämförelsevis med en evighet. Vi hade önskat mer tid tillsammans men jag tycker någon uttryckte det bra (även om jag är allergisk mot alla klyschor egentligen) att du nog har större uppgifter där du är nu... Jag har sagt flera gånger att jag gärna hade bytt med dig. Du trodde mig inte när jag sa det på sjukhuset men jag skulle gärna gått före för att du skulle fått leva. Jag hade gärna dött istället och tagit din sjukdom så du skulle sluppit. Men egentligen kanske du har det bättre än oss just nu? Är så svårt att föreställa sig hur himlen ser ut. Det måste ju vara för fantastiskt för våra små hjärnor att förstå. Jag hoppas det i alla fall. 


lördag 22 juni 2013

Mista en vän...

Mista en vän (Sv. Psalm 799)
(Text och musik: Gullan Bornemark)

Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.
 
Som en fjäril som lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört,
så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag, var är du?
 
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.
 

 

Fyra veckor...

Jag förstår inte hur så mycket kan hända samtidigt som tiden står stilla... Känslan av overklighet ligger tungt kvar och ibland när jag sover så är allt bra igen. Sen vaknar man upp och den där overklighetskänslan kan jag inte skaka av mig. Är Jonas verkligen inte här längre? Satt vi runt hans bädd för exakt fyra veckor sedan och såg han hjärtfrekvens sjunka från 50 till 40 till 30 till 20 till 10 till noll??? Debbie skrev någonting igår på facebook som fick mig att bryta ihop. Hon har en fin förmåga att få fram något väldigt bra skrivet med få ord - det är en förmåga jag saknar. Jag är en riktig ordbajsare... Debbie skrev "exactly 4 weeks ago I told my little bro not to worry. Things would be fine, in my world there was no way chicken pox could possibly defeat a young man, hours later I was proved so wrong....!! and the world turned upside down, inside out!" Det är så det känns mest. Man vet inte vad som är ut och in längre. Ibland känns livet här onödigt att leva vidare för att saknaden efter honom är så stark. Ibland känns det som det är skitsamma med allt annat att jag bara önskar jag fick gå vidare för att vara med honom istället. Jag förstod aldrig hur mycket han betydde för mig och risken är väl att jag skjuter ifrån mig de jag fortfarande har kvar när jag håller fast vid vad jag mist. Saknaden blir kanske större för varje dag men det gör inte fysiskt lika ont längre iallafall... Trycket över bröstet är borta och jag kan andas bättre. Ibland känner jag ingenting och undrar vad som är fel på mig... Borde jag inte känna mer??? Ibland känns det för tungt att genomleva ännu en dag... Häromnatten kunde jag inte sova för jag hade så mycket tankar om vad som faktiskt händer när man dör. Jag tror på himlen men har så många detaljfrågor kring det hela som äter upp mig inifrån. Hur det känns i dödsögonblicket, om de ser oss därifrån, vad gör Jonas om "dagarna" nu för tiden e.t.c. Blev lite lugnare när jag läste Glimtar av nästa liv. Kan rekommendera den! I övrigt så jobbar jag extremt mycket nu. Det är både bra och dåligt för det hjälper mig att skingra tankarna men å andra sidan känner jag mig oändligt trött... Livet går vidare, och jag måste gå vidare...

Igår var det midsommarafton. Jag började med att gå ut och plocka mina favoritblommor i den vildmarkens butiksförråd. Lupin, ack så fina dom är. Plockade största tänkbara bukett för att sätta på Jonas grav.
 Tror inte han skulle gilla om jag la massa pengar på köpta blommor iaf... I övrigt så var ju inte direkt midsommar hans favorithögtid heller :) Han tjatade alltid om att han inte förstod varför vuxna människor sprang runt och fjantade sig vid en upp-och-nervänd snopp... :) Men förra året var han ändå med på Vevlinge - i år var han saknad av fler än mig... Tog på mig en hysterisk klänning (som vanligt) men tänkte att om han ser mig så ska han ändå få nöjet att kommentera mina knäppa kläder. Det är ju något alla mina syskon tycker om att göra :)

Som Debbie skrev tidigare...
"Four siblings has become three
But the loss is not a quarter - its a billion."

tisdag 18 juni 2013

En hyllning till dig!

Jonas from Maria Herza on Vimeo.

Så ofattbart fortfarande... Det sjunker nog aldrig in! Du är mer levande för mig än någonsin och ändå är du inte kvar här... Någon sa att "Det här är kanske slutet på dina äventyr i klädskåpet, men bara början på dina äventyr i Narnia." Vi ses där!

söndag 16 juni 2013

Bär tron?

Efter att jag nu insett att min läsarkrets ökat från typ pappa, Dorthy, Ann-Sofie och Rebecka till 250 läsare på några dagar så känns det kanske mer legitimt att försöka skriva lite om vad jag, eller vi, faktiskt går igenom just nu. Även om det främsta syftet är sortera mina egna tankar så är den som vill välkommen att komma in i min värld av emotionellt kaos...

Just nu så går tankarna på högvarv. Vad händer när man dör, hur känns det, när går man över gränsen, vad väntar på andra sidan och vem får komma in genom den där pärleporten. Även om jag inte har några svar på de funderingarna så blir det nog ett eget blogginlägg framöver... Idag vill jag prata om sorg och tro. Ibland blir jag frustrerad för det går inte att klä det jag känner i ord. Glädjen har ett sånt rikt ordförråd men det finns inga ord som egentligen kan beskriva sorg. Det enda jag kan likna den hjärtskärande känslan som får livet självt att stanna upp med är som när jag tidigare fått mitt hjärta krossat i olycklig kärlek. Jag har känt känslan av hur det romantiska luftslottet jag byggt i mitt sinne slagits ner och spolats bort med strandens vågor tills bara minnet av mina framtids fantasier fanns kvar. Men det jag känner nu är något annorlunda men ändå gör det lika ont - eller kanske ännu ondare. En stor del av min sorg grundar sig den här gången i någonting jag haft men förlorat - till skillnad från kärlek jag tidigare drömde om men inte då hade erfarit. Men ändå försöker jag intala mig själv att det "bara" gäller en bror. Hur det skulle vara att förlora en make eller ett barn måste vara ännu värre men just nu orkar jag inte ens tänka på hur det skulle kännas. För mig så var min bror också kärlek men av ett annan slag, dock mycket djup sådan. Som storasyster så ingår det liksom i mitt uppdrag att ta hand om min lillebror och göra vad jag kan för att han ska ha det bra - men att se honom så hjälplös och inte kunna hjälpa till slog sönder min värld. Jag kände att jag misslyckades som syster som inte kunna rädda honom från hans plåga. Jag vet, här går inte känsla och förstånd att förena - men så är det mycket just nu. Att förståndet säger en sak - men känslorna en annan. Ibland måste man bejaka båda. Att be, hoppas och tro att han skulle bli bra för att snart därefter förlora den människa som kanske egentligen legat mig allra närmast hjärtat (bortsett från min man då givetvis) får naturligt allt att vackla. Speciellt tron... Ja, det har alltid varit så naturligt för mig att tro. Jag tror inte egentligen att jag är naiv men jag har liksom köpt paketet om Gud, Jesus, änglar och himmel rätt av utan att egentligen tänka så mycket på det. Självklart har jag ibland undrat om jag inbillat mig alltihop men snart skjutit ifrån mig tankarna som "otro" och jag tycker jag haft många tecken, eller bevis, på Guds omsorg. Men på något sätt känns allt det som bortglömt emelleanåt nu när vi vandrar genom dödsskuggans dal. Minnet är ju bra men kor sägs det... Som sagt, nu tänker jag desto mer men en sak har jag insett - att jag hellre väljer att tro på en Gud, som trots det vi går igenom av kval och vad vi tycker är uteblivna bönesvar, är kärlekfull, som är god och som vill oss väl men av någon anledning jag inte förstår här och nu så uteblev våra bönesvar... Jag väljer hellre att tro på att det finns en himmel och ett liv efter döden - för motsatsen vore att det tar slut vilket skulle kännas ännu värre. OM det inte fanns någon Gud vart skulle jag då vända mig? Vem skulle då lyssna på min förtvivlan och skjuta till mig lite extra kraft när jag inte orkar. Det alternativet skrämmer mig, men jag tror faktiskt att det finns en Gud och en himmel. Kanske är det så som någon sagt att tron är för svaga människor. Någon har sagt att svaga människor behöver en tro som en krycka att stödja sig på genom livet. Men faktum är att jag snarare behöver en bår just nu och för mig är tron just det - även om jag ibland i frustration gråter ut till Gud och frågar vart han håller hus. Hur han kunde svika oss och låta Jonas dö... Om Gud nu finns så blir ju följdfrågorna varför det ser ut som det gör i världen och hur han kan tillåta saker att ske..


Trots det så är tron något som bär mig när jag själv inte orkar stå upprätt. En del säger att jag är så "stark" men jag vare sig känner mig stark eller orkar vara det just nu. Jag är inte stark - jag är oändligt svag. Känner det som det bara är ett skal av mig kvar. Jag tyckte jag hade tagit allt så "bra" - jag är ju expert på att försöka framstå som duktig hela tiden - men faktum är att jag vet att jag är bräcklig och känner mig som en urvriden trasa eller ett krossat kärl. Jag vet att jag blir buren just nu för jag orkar inte gå själv. Jag tänker på en dikt jag läste första gången för många år sedan som lyder så här...

Fotspår i sanden 

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs
en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt
händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i
livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans,
det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg
han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under
sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också
att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har
märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits
bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag
behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig
lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara
ett par fotspår - då bar jag dig.

Författaren okänd
Nu kanske tant Agda sätter morgonkaffet i halsen eller församlingsmedlemarna gör uppror men jag tror inte att man kommer till himlen för att man varit snäll eller duktig. Inte heller så tror jag man kommer dit för att man går regelbundet i kyrkan, slutar svära eller sjunger fromma sånger. Jag tror vi kommer bli förvånade en dag när vi kommer till himlen och får se den skaran som samlas där. Kanske är det så att tron är för mig min krycka, eller min bår, något som jag får luta mig tillbaka på för att kunna ta mig genom livet just nu. Men jag går hellre hoppfull genom livet om att allt blir bra till slut istället för att leva olycklig här och tro att allt är över. För mitt i allt virrvarr av mina känslor och mitt förvirrade förnuft så tror jag faktiskt på en plats som bibeln beskriver så tröstande:








"Han (Gud) skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga." Vi lever här på jorden på samma villkor. Ingen lovade mig att det skulle bli lätt bara för att jag tror på Gud. Med en ganska negativ livsinställning skrev någon att "En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär..." Men faktiskt även om livet oftast är fantastiskt så möter vi alla mödor och besvär emellanåt och vi har varit väldigt skonade egentligen... Men genom livet så går vi över berg och genom dalar och faktum är att Gud inte har något magiskt trollspö som han snurrar omkring på för att jag ska leva någon slags gräddigt liv - däremot har han lovat att vara med mig alla dagar. Ibland känner jag det men ibland är sorgen eller livet så tungt att jag inte ens märker det själv. Men jag tror att han bär mig ändå. En del människor verkar ha tro som någon slags självklarhet och säger att "dom vet att dom vet att dom vet" att det är sant. Det enda jag vet det är att jag faktiskt inget vet eller förstår. Men jag tror, eller nja, jag är ganska övertygad om att Gud ser och bryr sig om oss ändå. Bibeln säger också att "Tron är en övertygelse om det man hoppas". Det är så jag känner. Jag tvivlar ibland men ändå, under tvivlen så ligger tron med en övertygelse om att det jag så barnsligt hoppas ändå är sant. Att Jonas dansar med änglarna. Att han kramat om mormor och farfar ordentligt och är helt fascinerad av himlen. Jag tror han välkomnade Micke men undrade varför han kom också så tidigt och håller på att kolla in stället så han kan guida mig när jag kommer. Jesus säger att vi ska tro som ett barn - det är det jag försöker göra och tro det eller ej - men det ger mig hopp för var dag. Så, tron bär när allt annat brister för mitt enda hopp just nu är ju att vi en dag ska ses igen. Att det finns ett liv efter detta och att det finns en plats utan sorg, död och plåga. En fullkomlig plats - för vem lurar vi egentligen när vi lever här på jorden som om vi vore odödliga.. Det enda vi vet är ju egentligen att vi alla ska dö en gång - då kan vi bara hoppas att livet inte tar slut utan att det bara tar sin början...
 
Pappa skrev på sin facebook imorse och jag tyckte det var så välformulerat att jag lägger det här som min avslutning:



"Mötte en vän igår som kramade om oss och undrade om tron håller. Ärligt talat så är det nog mest tron som håller oss. När vi inte orkar bära så mycket tro så är det den som bär oss."

Faktum är, om jag inte hade tron just nu - då hade jag nog ingenting... Se till att krama varandra där ute. Livet är kort och det är skört. Vi har bara idag - vi för försöka att få idag att räknas och bli värd att minnas...













torsdag 13 juni 2013

Älskade lilla vän..

Det är ju inte så ofta jag skriver i den här bloggen men vem vet det kanske blir mer nu. Känner större behov än vanligt av att få ventilera lite. För en månad sedan lite drygt togs min bror in på sjukhuset för smärtor i magen. Efter att i nästan tio års tid haft problem med magen trodde vi inte det var så allvarligt - det var det kanske inte heller från början. Men så fick han vattkoppor följt utav blodförgiftning. Men även då trodde vi att det skulle gå vägen även om det var kritiskt och han flyttades till intensivvårdsavdelningen i Gävle. Jag satt med honom nästan dagligen på sjukhuset, han sov och jag lyssnade på hans kamp för att få luft - för ja, även lungorna hade blivit påverkade liksom levern. Att se någon man älskar så enormt mycket inte kunna röra sig själv, ligga i 40,5 graders feber i två veckor, ha ont, vara full i utslag var kämpigt men det fanns inte ett tvivel i mitt hjärta om att han inte skulle överleva. Jag satt i hans rum, läste och löste korsord i väntan på att han skulle bli frisk. Jag byttes av med mamma ibland och vi väntade på att våra syskon också skulle komma. Att se hans enorma glädje över att se dem gjorde oss alla så glada! Tyvärr blev den lyckan kortvarig. Efter att alla värden gått åt rätt håll i flera dagars tid så blev det kritiskt kvällen den 24e maj. Mina syskon fanns hos honom hela natten och det är jag oändligt tacksam för... Vid fyra tiden på natten ringde sjukhuspersonalen till oss och bad oss komma. Det var knappt att vi hann dit och resan till Gävle har aldrig tidigare känts så lång. Vi kom fram lagom i tid för att se hans hjärtfrekvens tyna ut till ingenting. De få minuter vi hade tillsammans där, och tidigare, var allt för få. Varför ska en så ung fin man dö? Utan förvarning och utan en riktig chans att verkligen få uppleva vad livet har att erbjuda.

Jonas dog samma vecka som mamma och jag fyllde år, dagen innan min pappa skulle fira sin 60-års dag och veckan före min systers doktorering och min brors födelsedag... Maj som tidigare varit min favoritmånad kommer aldrig att bli densamma. Trots det som hänt och alla frågor så känner jag ändå viss tacksamhet mitt i allt elände. Vi fick en fantastisk tid i Sydafrika bara en månad tidigare när vår äldre bror gifte sig. Aldrig tidigare har jag sett Jonas så lycklig och tillfreds. Sista tiden på sjukhuset så hoppas jag att han kände hur mycket vi alla brydde oss om och älskade honom - ifall han tvivlat på det tidigare. Där vid hans sjukbädd fick vi ändå sagt det vi ville få fram - saker som vi dock kanske borde ha pratat mer mer honom om när han levde.

Men jag känner frid eller tröst i att vi inte har något osagt - eller för mycket sagt. Jag älskade min bror troligtvis mer än någonsin när han dog - för han hade blivit en kär vän. Han hade blivit en otroligt social kille som alltid hade glimten i ögat. Det låter klyssigt men jorden blev fattigare men himlen blev rikare. Vi lever på hoppet om att en dag ses igen..

Älskade Jonas - det går inte en minut utan att jag saknar dig. Det känns som någon slitit ut min lunga och hur mycket jag än andas så får jag inte luft. Trots det så går det ändå ganska bra. Vi måste lära oss leva med saknaden och bearbeta sorgen. Och inse att alla frågor inte får några svar. Men vi älskar dig. Du var vår ögonsten! Önskar jag fick krama dig en sista gång, skratta med dig och berätta för mig hur mycket jag älskar dig.

Lyssnat lite på en sång av Third day som säger:
To everyone who's lost someone they love
Long before it was their time
You feel like the days you had were not enough
when you said goodbye

When your lonely
And it feels like the whole world is falling on you
You just reach out, you just cry out to Jesus
Cry to Jesus

Någonstans mitt i allt så vet jag att han bär oss när vi inte orkar gå själva men önskar jag kunde vrida tillbaka klockan till tiden så allt var underbart.

För andra börjar livet väl nu återgå till det normala men för oss som familj så blir det bara mer overkligt för varje dag... Du fattas mig. Du var min lillebror och den enda av mina syskon jag på riktigt växte upp med... Du var den som kunde reta mig till vansinne men samtidigt men var du ständiga följeslagare. Du nekade mig aldrig tid och fanns alltid där för mig - med din nästan brutala ärlighet.
Hur ska jag kunna leva utan dig?
Hur ska jag kunna få barn utan att du finns där? Du som tjatat sedan jag gifte mig om att du vill bli morbror...
Hur ska jag ens föreställa mig hur du skulle se ut som gammal när du dog så ung?
Hur ska julafton bli utan dig?
Hur ska jag kunna leva med orättvisan av att du aldrig fick leva färdigt?
Full av frågor men utan svar... Men det är kanske så - att någon måste se ung och snygg ut i himlen också när vi andra kommer gamla och rynkiga. Du lyser klarare än den ljusaste stjärna i mitt minne och jag kommer aldrig glömma dig! Och någon annangång någonannanstans ska vi ses igen för nu dansar du med änglarna!