Jul - glädjens högtid?

Just nu känner jag mig död på insidan. Livet liksom rullar på. Jag har gjort knäck och julgodis. Grannen är klädd, paketen inköpta, huset är julpyntat och det är den 22 december. Jag har "gjort allt" som hör säsongen till. Nästan. Jag "borde" kanske ha spelat julsånger i flera veckor. Jag "borde" njuta av vad som är en favorittid på året. Jag "borde" ha julkänslor men orkar inga måsten just nu - känner mig istället ikväll helt tom. Jag trodde det skulle kännas "värre" - men jag känner inget alls vilket är skrämmande det med. Helt avtrubbat - så trött.

Syskonen är hemma - vilket i sig är underbart! Men det blir liksom bara tydligare att någon saknas... Det blir mysigt med julafton men just nu vill jag bara sova... Känns fortfarande så sjukt att Jonas inte är här med oss. Kan inte ta in det trots att det gått sju månader... Konstigt att det blir en jul utan hans missnöjda kommentarer på mina knäppa julklappar... Att man ska behöva åka till hans grav och stirra på en grå trist sten för att vara fysiskt nära istället för att stjäla åt sig en av de där ofrivilliga kramarna. Önskar jag oftare sagt till honom hur fantastisk han var! Hur mycket jag älskade honom. Att jag skulle förstå hur mycket jag skulle komma att sakna honom. Att jag njutit mer av tiden vi hade tillsammans. Men nu sitter jag istället här och ältar mina minnen... Glad att jag har dem och med lite tur dimper fotoboken ner i brevlådan imorgon. En klen tröst kanske men iaf nåt att krama lite på.

Ska nog lägga mig snart innan jag blir allt för grinig här. Men på ett sätt är det skönt att jag inte är så julstressad i år. För julen handlar ju egentligen inte om alla de där sakerna man MÅSTE göra... Julen är ju en tid av kärlek, familj och gemenskap. Men just därför sticker det också lite extra i hjärtat eftersom någon man älskar som saknas så djupt. Men jag orkar inte. Det blir jul ändå. Vi har stretat på bra i nya huset. Fyra rum är "klara" för inredning på 2,5 månad. Kanske därför jag inte orkar hitta rätta julkänslan. Men undrar om Maria och Josef hade någon riktig julkänsla i sitt stall där i Betlehem den där natten... Tror inte heller Maria och Johannes kände storheten när de betraktade den blodiga mannen de älskade hängande där på korset heller... Känns lärorikt att betrakta julen från en annan sida även om jag hellre skulle vara julentusiast i år också. Men julen betyder så mycket mer än julklappar, julmat och pyntade hus... Älskar ordspråket, och vet att jag lagt upp den förut, men här kommer den ändå. En liten "julhälsning" från mig till er...

To My Darling Loving Brother

Hittade en dikt som vi lika gärna kunde ha skrivit. Bytte bara namnet...

We stood by your bed side
all holding hands full of tears
We held your hands
and stroked your hair
watching you just lay there
without a smile or a laugh in sight
this was to be your last fight
We all talked about your good times
for us they will never fade
we wanted you to feel the love
as we did love you more each day
We watched your every breath
and prayed it wasn't the last
the time we got to share together
went by too quick ... far to fast
we wanted you to wake up
please Jonas not your last
tell me its a nightmare
and not our last good byes

As your last breath drew closers
our hearts were sinking deeper
we were there by your side
holding hands
full of tears
this was our last good nights
then there it was
your final breath of air

I did not want to believe it
this was not fair
we held your hands
and were praying again
we were not ready
we did not want this
we had to understand you were now at rest
up high in the sky shining your best
with no more suffering any more
you were starting the life of the brightest star
we held your hands and squeezed you tight
it was time for us to say good night
All our hearts could do was cry
we will miss you michael so so much
we got up slowly
still praying it was not true
but one by one we leaned over you
tears streaming down our face
we kissed you and had to walk away
saying our final good nights
was the hardest thing ever in sight
but this was the time to say
Jonas our dear brother good night
sleep tight we love you
always and forever in our hearts
always and forever we love you so much
sleep tight now our precious brother
you will be missed more than ever
your loving warm smile and cheeky little laugh
we remain with us and be a part of our lives
shine brightly every night
good night god bless
your will always be the best

© Tracey

Juletid...

Ja.. Då var det snart dags då. Bara två veckor kvar idag för att vara exakt. Och det känns ganska ok. Längtar så att få hem mina andra två syskon!! Det känns ju på att ha dem på andra sidan jorden inte minst när man är van att iaf ha ett syskon ikring sig. Har längtat hela sommaren efter vintern och nu är den här. Och det känns ok. Under sommaren kände jag mig mest lamslagen av sorg och jag ville att den skulle gå över. Nu har den gjort det och en ny årstid är här. Hoppas även det gäller rent själsligt att vit mjuk bomull sägnar ner från himlen in i mitt liv och återfuktar jorden. En tid av vila och stillhet för att man ska få kraft att orka ännu ett år. Ännu en vår och ännu en blomstring. Och faktiskt för det mesta så känns det just ok.

Boken om Jonas liv är i princip klar nu och jag längtar som sagt att få hålla den i min hand. Jag tycker den känns värdig - den speglar min bild av honom. Inte helt förskönad men ändå underbar. Så, ja jag kanske blir sorgslagen på julafton - att några tårar kommer rinna är liksom helt naturligt. Det gör det ju i princip dagligen iaf så det är ingen stor grej men jag tror på en bra jul under omständigheterna ändå. Men jag har dragit ner på alla måsten och kvar finns bara ett - gemenskap. För livet är för kort och det är det som faktiskt verkligen spelar roll och lämnar varaktiga minnen. Så ta hand om varandra där ute och stressa inte ihjäl er i alla måstens träsk i julstressen. För det julen verkligen handlar om är något helt annat...

Allting kan gå itu men hjärtat kan gå i tusen bitar...

Även om jag älskar att jobba med albumet om Jonas så gör det ändå ont. På ett sätt så känns han så nära när jag nu går så in i hans liv samtidigt som smärtan skär så djupt när jag inser att han inte längre finns här.. Önskar man kunde ringa till himlen och bara prata en stund eller skicka ett litet meddelande upp dit om att jag saknar honom. Älskar honom...

Frid med döden?

Innan allt det här hände trodde jag att jag hade frid med döden. Jag trodde att bara gamla människor dog och att de dör mätta på att leva. Fast jag visste att det inte var så. Jag visste så klart att unga människor också dör. Men "det händer aldrig mig". När en klasskompis mormor dog i våras tyckte jag hennes reaktion var lite "too much" och sa det till en annan klasskompis. Just med motiveringen att jag hade "frid med döden". Så känner jag inte längre... Jag hatar döden för det mesta. Döden tog min bror ifrån mig. Det är verkligen någonting helt annat när en gammal människa dör som är mätt på att leva. Va skönt att få känna att man levt ett fullt liv och inte orkar längre. Då kan döden komma som en stillsam vind, en räddande ängel. Men när döden går fel och tar en relativt frisk och helt underbar 24-åring. Då har jag inte frid över det längre. Det är helt uppåt väggarna och galet fel!

Nu finns det de som tycker att jag tar det här lite för "too much" också men de människorna vet nog inte vad de pratar om. Det går inte jämföra en ung människas död med en gammals. Saknaden kanske är lika men den orättvisan går inte att jämföra. Har gjort något jag fasat för idag. Skrivit av dagboken från sjukhuset. När man är inlagd på IVA, iaf i Gävle, så skrev sköterskor, och vi, en dagbok. Jonas lidande under sina 11 dagar på IVA är inget jag frivilligt läser men behöver det för att göra klart fotoboken om hans liv. För det är så. Hans liv blev inte längre men är ändå komplett. Ingenting kan läggas till och ingenting kan dras ifrån. Det var Jonas liv. Kortare än många andras men ändå ett helt liv. Jonas liv. Längtar efter att ha den färdiga boken i min hand nu. Krama den... Gråta lite... Skratta lite... Minnas...  Vill känna att jag har bearbetat den delen klart. För faktiskt, hans liv var rikt. Han var djupt älskad. Han hade roligt. Han har upplevt saker. Han har utvecklats. Han har sprängt sitt målsnöre. Och det är väl ändå det livet handlar om? Han dog för tidigt enligt mig men han levde ändå inget halvt liv. Han levde sitt liv och när jag bläddrar igenom fotoboken så inser jag en sak. Att hans liv var värt att leva! Att hans tid med oss var en gåva jag aldrig skulle vilja vara utan. Det ger mig styrka att brottas vidare med faktumet att jag kanske inte får frid med att han dog men ändå frid med döden. Döden kom som en tjuv men min tro, och min förhoppning, är ändå att döden inte är slutet utan bara en ny början.

Grattis på 25-års dagen...

Ja... Hade du levt hade det varit din födelsedag idag. Åh vad jag önskar jag fick fira dig!! Förra året missade jag din födelsedag eftersom jag var i Irak och nu är du inte längre här så jag kan inte fira dig... Var till din grav idag iaf. Absurt sätt att fira någons födelsedag... För även om du inte längre blir äldre så kommer alltid den 19 november vara din dag! Är så fantastiskt glad att du kom in i våra liv och blev just min lillebror. Den 19e november kommer alltid vara den dagen då våra liv blev så mycket rikare.  Precis som den 25e maj alltid kommer vara den smärtsamma årsdagen då våra liv blev så mycket fattigare. I övrigt så har jag tittat på fotboll idag. Det är inte direkt något som intresserar mig men jag gjorde på grund av dig... För du skulle sett matchen. Du skulle varit lika eldigt engagerad som alltid och lika sur som du alltid blev efter en förlust...

Livet känns så mycket fattigare utan dig... Dina kommentarer, din humor, din värme, din sarkasm och din pessimism. Jaja,,, Grattis lillebror. Älskar dig to the moon and back!

Bilden på hatten är från min 25-års dag. Känns orättvist att du fanns där för mig men att jag inte fanns där för dig....

Min sårskorpa...

Tiden läker alla sår sägs det... Det tror jag inte på. Tiden i sig själv läker ingenting. Men med tiden så kanske man hinner bearbeta vissa saker. Snart är det sex månader sedan min värld rasade samman. Ett helt halvt år av chock, saknad, panik, ilska och bitterhet. Sex månader av frågor utan svar. En tid av så gott som dagliga tårar. Även om allt annat numera är som "vanligt" igen. Tiden i sig har inte förändrat mycket. Saknaden finns där... Känslan av overklighet är kvar... Men ändå mitt i allt så inser jag att jag lärt mig leva med det. Tårarna rinner fortfarande ibland inser jag. Dock så märkar jag dem inte så mycket längre. De kommer ibland när jag hör en sång, ser en film, eller på något annat sätt påminns om min älskade lilla Jonas. Faktum är att tårarna rinner just nu. En sakta, stilla salta ström ner för mina kinder. Men jag känner den knappt - för jag har blivit van. Jag har insett att jag börjar kunna prata om det som hände. Nästan maskinellt om sjukhustiden faktiskt. Däremot kan vissa enkla frågor som "Hur mår du?" rasera min mur. Simpla tankar river upp den tunna sårskorpa som faktiskt bildats med tiden...

"These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase"
"And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace"

"Allting kan gå i tu - men ett hjärta kan gå i tusen bitar"

Riktigt så illa är det kanske inte. Men under den numera tunna sårskorpan ligger det ett sår som kanske aldrig kommer läka helt. En numera nästan helig gravplats inom mig där Jonas minne fortsatt lever. För jag har verkligen förlorat någon som aldrig kommer kunna ersättas. Och trots det så mår jag faktiskt ganska bra... Mitt i allt... Men ibland tvingar jag mig stanna upp och tänka till. Det är så jag inser att tiden inte läker några sår men ändå på något sätt så går livet vidare. Och jag får försöka följa med. Och Gud har faktiskt lovat att "Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka". (Jes 42:3) Ibland har jag känt mig som ett brutet strå. Ja ibland, speciellt i början kändes jag rent trasig på insidan. Men Gud har lovat att han inte ska krossa mig. Istället vill han hela mig. Bibeln säger att Gud är vår själs herde och vårdare. Så tiden läker inga sår men med tiden så läker Gud mina sår om jag låter honom göra det. Jag försöker och jag ser ju trots allt nu en sårskorpa på ett tidigare helt öppet sår...
 

 

Lyckodrömmar

Nu har jag drömt om dig flera nätter i rad. Inga jobbiga drömmar - utan allt är som vanligt. Vanligt som det var innan den här mardrömmen blev verklighet... Du ser ut som för något år sen innan medicinerna började förstöra din kropp allt för mycket. Du är sådär lite lagom tanig och kinderna är inte längre svullna. Känns så bra att få träffa dig! Prata. Skratta. Bråka. Tjafsa. Skoja. På något sätt så känns det inte lika länge sen jag träffade dig när jag vaknar och dagarna blir lite lättare att uthärda... Jag saknar dig!!!

Påtagligt påmind..

Det behövs så lite för att bli påmind. Av någon anledning började jag och Henrik nynna på "Bä bä vita lamm igår"... Den liksom blev kvar i huvudet och det gjorde lika ont varje gång jag kom till "...och två par strumpor åt lille lillebror."

När vi var små brukade mamma och pappa ta med oss för att titta på fåren. Jag älskade får... Jag älskade sången och jag sjöng alltid för glatta livet när jag kom till TVÅ PAR STRUMPOR ÅT LILLE LILLEBROR. Dels för att han alltid var så hemskan liten till skillnad från mig som var så stor och så förståndig. Men också för att strumpor det visste jag minsann vad det var till skillnad från hällasråck åt far och söndagskjol åt mor... Men igår när jag hade sången på hjärnan gjorde det bara ont. Det blir inga fler strumpor åt min lille lillebror :( För min lillebror lever ju inte längre! Så sjukt ont det hugger till ibland.

Allhelgona

Ja, då är det tydligen sorgens "högtid". Hade inte gett den så mycket tanke mer än att jag tyckte det var skönt att stenen kom innan. Nu när den är här så fick jag ett gulligt sms ifrån en kompis som undrade hur det var - om det blev extra tungt nu när det blev så påtagligt. Men faktiskt så känner jag tvärtom. Helt plötsligt blir det legitimt att sörja för alla gör det. Känner mig inte lika ensam. Kyrkogårdens alla ljus glimmar som en majestätisk krona i den kyliga höstnatten.

Vi går nu mot ett halvår utan Jonas. Om två veckor skulle han ha blivit 25. Visst är det surt. Visst är det orättvist men ändå känner jag att jag har ro i det nu. Jag förstår verkligen inte varför men jag har accepterat. Och försökt gå vidare men hans minnen bär jag inom mig. Hela tiden. Jag tror man sörjer på olika sätt. Och jag ingen annan kan helt förstå hur det känns för någon annan. För alla är vi olika. Det jag tyckt varit jobbigast under de här månaderna, bortsett från sorgen och saknaden i sig, är folks kommentarer som man får höra bakvägen. Att jag sörjer för hårt. Att det är "konstigt" att jag bär hans kläder. Att jag borde ha gått vidare vid det här laget. Det sårar och ingen kan förstå den strid min själ har utkämpat för att överhuvudtaget ta mig vidare timme för timme under min så kallade sorgeprocess. Vissa saker har känts helt nödvändiga för mig - som ett led för överlevnad. Då skitar jag vad andra har att säga för nu - med nästan ett halvårs bearbetning i bagaget så inser jag ändå att jag måste gjort någonting rätt. För jag är igenom dödsskuggans dal. Resan är inte över än men jag är igenom den värsta passagen. Med hopp om livet. Tron har prövats... Tron har hållit... Jag har hittat ett sätt att leva med min saknad. Och då känns det faktiskt skönt att det kommer en helg som allhelgona när man faktiskt får stanna upp lite extra och tänka till på de som gått före. Det blir liksom okej att sörja för en stund. Och vi är så många som sörjer! Jonas var inget helgon - och tro mig det är inte jag heller! Men ändå så kommer jag att tänka på ett bibelord från hebreerbrevets tolfte kapitel som skänker någon slags tröst en helg som denna...

"När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare"

Det finns så mycket som snärjer och tynger oss människor. Synd, skuld, skam, ånger, dålig självkänsla, sorg... Men faktum är att det kanske inte spelar så stor roll i slutändan. Vi har alla fått ett liv. Ett lopp att ta oss i mål på. Vissa får springa ett långt marathon - andra får endast en kortare distans. Men i mål ska vi alla en dag och enda sättet för mig att inte snubbla för mycket på vägen är att titta framåt. Uppåt. Vid mållinjen står Jesus själv med öppna armar för att ta emot oss den dag vi spränger målsnöret. Och jag tror även han står vid varje vätskekontroll längs vägen... 

Fem månader...

Stenen kunde inte kommit lämpligare! Strax innan allhelgona och inatt är det fem månader sedan Jonas lämnade oss... Dagarna avlöper varandra men saknaden ligger kvar även om sorgen under stundom lättar.

Mamma berättade att stenen kom idag så var ju tvungen dit en sväng ikväll för att spana in den. Den blev bra ändå.. Känns lite mer värdigt att han har fått en egen sten nu. Många fina små blomstergrupper och småsaker ligger också där. En av Jonas bästa vänner var nyligen på premiärmatchen för Jonas hockeylag i USA. Han köpte en puck som också ligger vid graven. Så fin tanke. Inget glädjer mig mer än när någon gör eller säger några varma ord om Jonas... Att få känna att han var älskad.. När vi var vid graven ikväll sa Henrik "att dö så ung... Det är ju inget liv". Men JO! Så mycket som han ändå hunnit röra vid mitt liv, familjens liv, andras liv... Då har han inte levt förgäves - även om jag hade önskat få ha min älskade lillebror längre vid min sida!

Var förresten till Ikea häromdagen och kände igen en av Jonas sjuksköterskor. Kunde inte hejda mig utan var tvungen att flyga på henne och tacka för allt de gjorde för oss, men även för Jonas. Självklart bröt jag ihop lite också för att tänka på sjukhustiden gör fortfarande mest ont. Det var inte "Jonas" som låg där. Iallafall inte Jonas så som jag vill minnas honom. Håller på att sätta ihop ett album nu från hans liv och här kommer några smakprov från barndomen. Det går att klicka på dem för att få dem lite större...

Mitt ofrivilliga bildspel

Jag hatar när de här hemska bilderna förföljer mig.

Den tysta färden till sjukhuset mitt i natten.

Smset från Marcus att det inte spelar någon roll hur fort vi kör - för vi kommer ändå inte hinna.

Hur vi försöker slita upp den låsta sjukhusdörren.

Hur vi springer längs sjukhuskorridorerna.

Hur vi stormar in i Jonas rum och där ligger han.

Eller det som var kvar av honom.

Pustandet från respiratorn.

Den tomma blicken.

Tårarna som rinner på oss alla.

Våra tårar. Vår förtvivlan. Det som blev vårt sista avsked - eller första beroende på hur man ser på det... Jag förstår inte varför det här skulle hända. Så fruktansvärt onödigt! 

Tankar om döden...

Sista veckan har jag gråtit mycket. Högljutt och förtvivlat. Däremellan har det gått ganska "bra" men det känns så värdelöst att leva med den här saknaden. Jonas sa på sjukhuset att "det är jobbigt att leva med de här parallella världarna". Det är så det känns ibland! En värld med och en värld utan honom. Ibland känns han som en suddig dröm, som om han knappt skulle funnits medan han ibland är mer levande än livet självt och saknaden så brutal att jag tror jag ska gå i bitar. Jag tror mig ha kommit igenom sorgen. Jag har accepterat och jag går vidare men den här grymmans saknaden gör inte lika ont men är minst lika tung att bära! Har precis läst ett inlägg av Underbara Clara som berörde mig om hennes sorg efter sin mamma...

Det folk som vandrar i mörker ska se ett stort ljus säger bibeln...

Träffade en bekant förra veckan som sa några ord som levt kvar med mig...Han sa att vi föds tre gånger som människa. Det har fått mig att tänka lite... Första gången föds vi in i moderlivet. Livet där är bekvämt på allt sätt. Vi har det vi behöver men är egentligen ganska begränsade. Den dagen vi föds till jorden öppnar sig en helt ny värld - även om vägen dit kantas av våra älskade anhörigas smärta... Väl framme på jorden är allt blänande härligt. Vilka färger! Vilka spännande nya smaker! Och vilken frihet till skillnad från moderlivet! Kanske först när man föds till jorden inser man hur begränsad man var i det bekväma moderlivet.

Sedan föds vi för sista gången - in i evigheten. Även den dödsprocessen kan vara smärtsam för såväl individen som de anhöriga... Det är nog dock svårt att föreställa sig hur bländande härligt det kommer att vara i jämförelse med det här livet men en sak är nog klar. Även om livet ter sig annorlunda så kommer vi nog först då förstå hur begränsade vi var här och så mycket klarare vi ser saker där. Hur mycket härligare, färgstarkare och ljuvligare kommer inte evigheten vara?

Två dikter..

Kände att jag inte riktigt hade några egna ord idag. Sista dagarna har jag gråtit mer igen. Saknaden är brutal! När jag målar i huset, när jag krattar löv, i bilen på väg till jobbet och t.o.m. när jag dammsög på jobbet - ja det kommer över mig lite när som helst. Hur kan du inte längre finnas här hos oss? Häromdagen ploppade ett gammalt inlägg upp som du skrivit på facebook och du kunde lika gärna skrivit det igår - fastän det skrevs för flera år sen. Att inte få några fler kommentarer från dig. Inga fler samtal. Inga fler kramar... Det är för hemskt för att vara sant men ändå är det så... Hittade en dikt av en vars bror brann inne. Delar den ikväll...

Yet another endless day
One filled with anger and pain
I´m hoping you´ll come back to stay
But I know it´s all in vain

In my mind I know you´re gone
But my heart´s still saying noI don´t know how I´ll ever move on
Cause I really miss you so

How come the world keeps on turning?
How can we breathe through all our sorrow?
When you were trapped in that apartment burning
And never got to see tomorrow

I didn´t know you were leaving,
I had no reason to think you would goI still believe you´re only deceiving
And it hurts, it hurts me so

Now I find myself constantly crying
Everything inside is black
I wasn´t there to stop you from dying
And now, you´re never coming back


En annan dikt:
Du er utvalgt av livets tilfeldigheter
Til å bli elsket av meg
for evig og alltid
Litt på tross av
men mest på grunn av,
de mange ting
som gjør nettopp deg
så inderlig spesiell for meg

Mardrömmen....

Tyckte det känts så bra sista veckan! Jag har känt mig glad och saker rullar på. Iofs har jag varit väldigt upptagen eftersom vi fått husnycklarna och stökar för fullt i nya huset men inatt kom väl verkligheten ikapp. Bilderna från sjukhuset har jagat mig. Sjukhuskorridorer, opsykologiska sköterskor och dina sista dagar spelades plötsligt upp på mina drömmars ridå. Just de bilderna jag helst inte vill se och undviker att tänka på kunde jag plötsligt inte längre fly ifrån. Tänk att det snart gått fem månader.. Tänk att du om en månad skulle fyllt 25... Känns fortfarande konstigt och mest av allt hatar jag känslan av att du tynar bort. Livet går ju liksom vidare och du känns mer avlägsen. Det var ju länge sen vi sågs nu... Det är inte så att jag "glömmer dig" men alla de bilder jag tyckte jag hade inpräntade på näthinnen satt kanske inte så djupt som jag först trodde. Allt känns dimmigt. Allt känns fel. Vad är verkligt och vad är dröm? Du skulle ju varit här! Du kunde ha hjälpt mig att måla. Du var längre än mig och skulle inte behövt klättra lika högt på den där rangliga stegen. Du kunde ha hjälpt oss dra elen nu som får oss att känna oss alldeles bortkomna. Du kunde ha kommit med din humor och lättat upp stämningen när vi känner oss trötta efter en dags slit i huset. Men nu kommer du inte att göra det... Inte inte nog med att det tiden går så känns det som du försvinner allt mer. Ska sätta mig och jobba lite med fotoboken om ditt liv nu... Jag saknar dig!

Livets ärr

Har traskat omkring hemma i två dagar avskärmad från omvärlden och lyckligt ovetande om att det faktiskt är fyra månadersdagen sedan Jonas lämnade oss. Såg först för en timme sedan att det var den 25e idag och det var riktigt skönt att dagen inte varit "tyngre". Rent kroppsligt så känner jag mig sliten. Har ont lite varstans och vill helst bara sova. Så har jag känt det ett tag och jag tror jag helt enkelt kört för hårt... Försöker nu vila mycket och samla energi inför att vi får vårt hus nästa vecka! Känner jag mig själv rätt blir oktober en hektisk månad fylld av renovering och andra projekt!

Men nu när jag ändå sitter här så försöker jag tänka. Framåt... Bakåt... Mitt stora projekt sista tiden har varit att scanna bilder på Jonas. Har gått igenom föräldrarnas album och scannat närmre 600 bilder på Jonas från den analoga tiden... På de flesta bilder sitter vi tätt tillsammans. Skrattar. Busar. Ser lyckliga ut... Det är inte riktigt så jag minns vår relation från barndomsåren men jag har insett efter hans död att vår relation var betydligt närmre än jag förstod när han levde.. Det låter nog konstigt men den dagen han dog så dog även en del av mig. En ganska stor del av mig känns det som ibland. Min naivitet har bytts mot cyniskhet. Min framtidstro har bytts mot tvivel. Min glädje har bytts mot fruktan att andra saker jag älskar ska ryckas ifrån mig... Jag länkade till mitt gamla blogginlägg från mina egna vattkoppor i förra inlägget. Min kropp är fortfarande ganska ärrad från min egen sjukdom. Jag ser dagligen ärren i ansiktet, på magen, låren från när jag fick mina koppor. Läste en gång något i stil med att "ärr är något man ska vara stolt över. Ärren visar inte bara att du levt men att du överlevt". Men när jag ser mina vattkoppsärr så känner jag inte stolthet. Jag känner något annat... "Skuld" är kanske inte rätt ord men jag önskar det var jag som hade fått dö istället. Tycker att jag ändå levt ett rikt liv och Jonas hade mycket kvar att få uppleva... Han var värd fler år (och därmed inte sagt att jag inte är det) men jag hade gärna tagit hans plats om han kunnat få leva. Men det valet fick vi aldrig!

Nu lever jag vidare och försöker på något sätt hitta tillbaka och hitta min nya plats i tillvaron. Jag har varit till graven fyra gånger sista veckan. Inga långa stunder för det mesta men mest åker jag dit för att tända ljus. Det är inte så vanligt kanske att man tänder ljus redan i september men jag vill alltid mötas av ljus och värme när jag kommer till graven. Det är ju så jag minns Jonas i mitt sinne. Det är extra fint att komma till graven på kvällen då... 

Jag har lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat idag. Han menar att människor lever vidare när vi tänker på dem. Det skulle kunna förklara varför Jonas känns mer levande än någonsin. Jag ser det som mitt ansvar att föra hans minne vidare. Ingenting skrämmer mig mer än att glömma honom... Glömma hans skratt, hans personlighet och hans små egenheter som bara kan beskrivas med "så Jonas". Men jag tror han lever vidare i himlen och har det bättre än någonsin. Känner mig ändå rik som har ett hopp om att ses en dag. Hade jag inte det vore jag fattig - om än rik på minnen. Jonas skulle ju vara fett besviken om våra liv stannar upp bara för att han tvingades lämna oss för tidigt och vi slutade leva bara för att han gjorde det... Var dag är trots allt en sällsam gåva och det är så lätt att ta livet för givet...  Tänker på det hemska som hänt i Nairobi i veckan. Det som händer i Syrien. Det som konstant sker i många delar av världen. Livet är skört. Vår syster Debbie skrev häromdagen att "vad skönt det känns att veta att Jonas fick lämna med så mycket kärlek och värme omkring sig. Helt annat för de som nu förtvinar i Westgate.."

Men en av de saker som grämjer mig mest är att vi aldrig fick chans att prata om döden. Hade jag trott att han skulle dö hade jag velat veta hur han kände det... Nu tror jag Jonas själv visste men valde att inte prata om det. Det är sådan han var. Han ville inte oroa oss. Han hade hög integritet och han pratade ogärna känslor med oss. Därför uppskattade jag Kristian Gidlunds sommarprat. Han talade som den döende man han var och han sista ord var i programmet, och alltså en uppmaning till livet, var: 

”Jobba inte för mycket. 

Låt inte känslorna stanna i bröstet. 

Prata. 

Bråka aldrig om pengar. 

Våga säga nej. 

Våga säga ja. 

Jag ser tacksamt tillbaka på det som varit men är förväntansfull på framtiden! Jag tror det bästa fortfarande ligger framför. Jag väljer att gå vidare. Sårad. Ärrad. Men vidare. Ett steg i taget och med en backspegel i handen så ska det gå... Det måste gå!

Usch vilken dag!

Jag har fasat för den här dagen.. Dagen vi skulle bli tvugna att åter besöka Gävle sjukhus. Dagen vi åter igen skulle behöva vandra igenom IVAs kala korridorer och dagen vi skulle få beskedet om att något skulle kunna gjorts annorlunda. Att höra läkaren säga att "Tyvärr vi hade fel. Vi hade kunnat rädda Jonas...". Men riktigt så blev det inte. Jag har vandrat genom IVAs korridorer idag. Jag har hört läkarens röst men tröstfullt nog verkar de faktiskt gjort vad som stod i deras makt. Men det var lika jobbigt ändå att vara tillbaka på den plats där mitt livs (hittills) svåraste avsked togs och den plats där mitt liv gick i krasch. 

Vattkoppor! Eländans sjukdom... Inte ska man väl behöva dö i något sådant 2013! Men tydligen ska man inte ta för lätt dessa barnsjukdomar. Läkaren sa att i enstaka fall kan även en fullt frisk människa dö i vattkoppor. Jonas odds var ännu sämre - hans immunförsvar var redan utsatt. Jonas blev den där procenten i statistiken som "händer andra men inte händer oss".  Ironiskt nog så har jag läst igenom vår facebookkonversation. För 1,5 år sen så skrev han när vi talade om att jag haft vattkoppor att det är "only for the weak ones". Mitt mest lästa inlägg i min blogg skrev han följande kommentar till "Tror aldrig jag sett något så äckligt. Kommer inte kunna äta på en månad nu!".  Men han var inte vek! Han var väldigt tapper men till slut orkade inte kroppen längre ändå...

Hade egentligen tänkt dra ner på bloggandet men hänger nog kvar ett tag till... Idag har det varit tufft. Jag är trött och känner mig sliten. Känns inte alls kul att flytta om två veckor och starta vårt livs renoveringsprojekt i ett kråkslott... Dålig tajming! Vill bara sova.. Ska nog göra det snart tror jag.. Och hoppas att det en dag ska kännas lite lättare. Hoppas den dagen kommer snart!

Du och jag Jonas...

Vi var inte så lika.. Vi tyckte inte så lika... Ibland trodde vi knappt själva att vi kunde vara syskon. När vi växte upp så bråkade vi så mycket att våra föräldrar höll på att få spel på oss. Vems fel det var låter jag vara osagt men vi kunde nog båda två! Minns en gång när någon av oss ställt till det och vi fått oss en ordentlig utskällning så smög jag förbi dig och viskade vasst "ditt fel - ditt fel - ditt fel". Det där med "ditt fel" följde med oss en bit upp i åren och ibland så kunde vi viska det till varandra även i vuxen ålder men då oftast med glimten i ögat. Men en gång när det faktiskt var mitt fel var när vi var på syskonresa i Kenya 2001. Vi bodde hos vår syster Debbie och helt plötsligt omringades huset av hennes vaktbolag som fått larm om akut uttryckning. Debbie och Marcus verkade ganska arga efteråt eftersom en onödig utryckning fortfarande debiterades och de undrade VEM som tryckt på larmknappen. Eftersom du var lite klåfingrig av dig så var du huvudmisstänkt.

-JONAS, har du tryckt på den här knappen???? bestämda storasyskon höjde rösten..

-Jag vet inte... Kanske... svarade en rädd liten pojke

-JONAS! 

-Ja kanske... viskade du fram.

Och du fick hela skulden medan jag gömde mig i bakgrunden. Så arga som syskonen var så kändes det inte riktigt som läge att avslöja att det faktiskt var JAG som tryckt på den där knappen... Det berättade jag först typ 10 år senare... Men nog var det så, att jag ofta ställde till det för dig.. Men vi hade ganska kul också våra olikheter till trots!!!

Under en period i tonåren hade jag "norsk-noja" och hade SÄPO fått nys på det skulle jag nog räknas som landsförrädare. Men ju mer jag pratade om norska desto mer pratade du om hur vackert det var med danska.. När vi var små hade vi fått en samling klassisk musik. Jag föredrog Vivaldi - du gillade Mozart. Egentligen visste nog ingen av oss något om klassisk musik men vi kunde ju inte tycka lika! När vi gick fotbollskola och tränade straffar på baksidan av huset var jag Rivaldo och du Ronaldo... Ja, det var enda sättet för oss att vara sams - för att vi kunde ju inte båda vara Pélé som vi egentligen ville vara. Men på den tiden hejade vi båda på Brasilien... Så trist att du aldrig fick chansen att komma dit på fotbolls-vm. Men lovar att jag ska titta åt dig!

Fatalismen...

Ser att min besöksfrekvens har minskat. Antingen så har jag tappat "stinget" eller så har intresset för vår sorg avtagit. Spelar inte så stor roll egentligen - "allting händer ju av en mening". Det har jag i alla fall alltid trott på något sätt.. Jag är som person ganska naiv och vill tro gott om allt och alla. När något går mig emot har jag försökt trösta mig själv med att "om Gud stänger en dörr så öppnar han en annan". Gud har ju ändå en tanke, en plan med våra liv och han leder oss. Det tror jag fortfarande egentligen men den världsbilden har fått sig en törn. Jag tror absolut Gud har en finger med i spelet i våra liv, men ibland så går vi också vår egen väg - och ibland sker saker helt enkelt utan mening. På något sätt så känns det lättare att Gud skulle bry sig om de små sakerna i livet som att man springer in i någon man längtat efter att träffa, att man kommer in på utbildningen man vill eller att man fick parkeringen närmast affären - men när det kommer till liv och död så känns det inte lika självklart längre.

I början efter att Jonas dog var jag så otroligt arg på Gud. Även om jag aldrig trodde det var Guds plan att Jonas skulle dö så "visste" jag att han tillåtit det att hända. Gud hade kunnat hindra det om han ville - men han gjorde det inte. Hur ska jag helt och fullt kunna lite på Gud igen när han redan tagit ifrån mig något av det käraste jag hade i mitt liv?? Ja, jag vet inte. Som sagt har min världsbild, och min Gudsbild, fått sig en törn - men jag känner ju mer avstånd jag får till händelsen, att även mitt i stormens öga, har Gud hållit mig i sin hand. Varför han inte "hjälpte" Jonas genom hans storm vet jag inte - men kanske tog Gud helt enkelt honom i handen, gick med honom tills han (Gud) en dag sa att det var närmre hem till honom än tillbaka till jorden.. Jag vet inte vad Jonas såg och upplevde de där veckorna på sjukhuset men han såg så nöjd ut när han sov. Han gjorde förnöjda ljud, sträkte den annars orkeslösa handen för att ta tag i något som han sedan förde till munnen men när han sedan vaknade upp såg man för det mesta bara besvikelse i ögonen. En gång sa han att det var "så jobbigt med de här parallella världarna". Frågor utan svar, funderingar utan att bli klokare...

Ja, men en sak står klart i alla fall att den här förutbestämda fatalismen, ödestron eller Gudstillförliten inte riktigt är den samma. Vissa saker kan jag inte se någon som helst mening med - som att Jonas dog. Det spelar ingen roll vad människor säger om att han har det bättre nu - jag vill ha han här ändå! Döden väntar oss alla en dag men det är totalt meningslöst att han skulle behöva dö så ung - där med basta! Kanske förstår jag det en dag - men tror inte den dagen kommer komma här på jorden. Kanske är det så att vi bara ser allt som i en bubbla här nere men så länge jag lever i den bubblan, och så länge sorgen och saknaden efter Jonas förmörkar mitt sinne kommer hans bortgång alltid kännas totalt meningslös!

Ps. Kanske låter jag butter men det finns helt klart saker att glädjas åt även i sorgen... Har precis avslutat tjejmilen med en tid jag var nöjd med, har tillbringat helgen med vänner och familj i Stockholm/Tallinn och kanske främst att jag har fått fast jobb! Men skulle hellre leva hemlös, fattig, sjuk och nerslagen om jag fick ha Jonas kvar ... Men skönt att nåt bra händer efter den här tuffa sommaren! :)

Små ting med stor betydelse

Nog är det väl så att det ändå är de små sakerna i livet som egentligen räknas... De där små orden, skratten och stunderna när tiden står stilla.. När jag ser tillbaka på tiden vi fick ha med Jonas känner jag ändå tacksamhet för att han lämnat mig med så många minnen. På kvällarna när jag fryser så borrar jag in mig i det som kom att bli hans sista julklapp till mig - en elektrisk filt. Han visste hur frysen jag alltid var och liksom filten han gav mig nu värmer min frusna kropp så värmer hans minnen mitt sargade hjärta.